SAOL-appen

En SAOL-app är på gång. Peter Englund berättar om den på sin blogg. Och när den har kommit, ska jag ladda ner den. Skulle fattas annars.

Bokförlaget Aspekt bjuder på bokbloggarträff

Är du bokbloggare och nyfiken på tjeckisk litteratur? Då är du varmt välkommen på en bokbloggarträff med Aspekt förlag. Du kan höra de berätta om förlaget, deras böcker och författare.

Aspekt lovar också att avslöja lite hemligheter om kommande utgivning – och så vill de höra bokbloggarnas tankar och svarar gärna på frågor!

Det bjuds på kaffe med dopp och bokbord.

Om du vill komma, skicka ett mejl till info@aspekt.se senast den 12 oktober.

Tid: Onsdag 26 oktober, kl. 19
Plats: Metargatan 26, Stockholm

Ett avslutande inlägg om Bokmässan 2011

Idag är det onsadg och det känns tydligt i kroppen (fortfarande värkande axlar) och i huvudet (ännu inte på skaft) att föregående helg inte alls var någon vanlig helg. Herregud så uppspeedad jag var från torsdag till söndag. Igår kväll slocknade jag före klockan tio och idag, som är min lediga dag, sov jag i över en timme efter lunch. Helt slut, alltså. Men nu, när jag har fått rejält med kaffe i mig, känner jag att boksmällan är över. Jag har nog hunnit smälta alla intryck och längtar redan efter nya bokrelaterade utmaningar samt efter att börja läsa alla böckerna som jag fick med mig hem från Göteborg. Och, tro det eller ej, jag längtar redan till 2012. Presentkortet till en 4-dagars biljett 2012 som jag fick av Bokmässan är i trygt förvar och gör att jag ser med tillförsikt på mitt framtida bokliv.

Årets Bokmässa var min tredje men samtidigt den första som jag upplevde i i dagarna fyra. Vilken grej, vilken bokfest! Så himla roligt! Efter årets upplaga känner jag mig också som fullfjädrad bokmässeproffs, eftersom jag:

• slutligen hittade obehindrat på plan 2 och ganska hyfsat även på själva mässgolvet
• använde flitigt bokmässeappen - den i kombination med min mobilkalender var ovärderlig för planeringen av seminarier, scenprogram och mingel
• twittrade vart jag än gick (#bokmassa)
• lokaliserade montrar med gratis kaffe (inte bara gratis, utan gott också - mycket viktigt)
• lokaliserade toaletter utan köer (eller bara korta köer när det var som värst)
• åt den berömda räkmackan, om än bara en gång.

En stor fördel var att vi som var Bokmässans bloggambassadörer hade tillgång till ett eget bokbloggarrum på Bokmässan samt till wifi. Med den servicen var det lätt att blogga, twittra och facebooka om allt man sett och hört och upplevt på bokmässan medan det var färskt. Det var också skönt att kunna dra sig undan allt ståhej ibland, vila benen och lägga ifrån sig bokpackningen som hade en viss förmåga att växa till sig allt eftersom dagarna framskred. (Är du bokbloggare och vill bli bokmässeambassadör 2012?)

En annan bra sak med bokbloggarrummet var möjligheten att träffa många andra bokbloggare. I lördags bjöd vi också till ett mingel och det var mycket trevligt. Många kom.

Något som står klart i och med årets bokmässa är att bokbloggare har fått ett definitivt erkännande, vilket jag så klart tycker är jätteroligt. Dels lyfte Bokmässan fram oss som sina "digitala medarbetare", dels blev vi bjudna på mingel hos ett flertal mindre bokförlag. Själv besökte jag Thorén & Lindskog, Printz Publishing, Novellix, A Nice Noise, Sekwa och Elisabeth Grate och så var jag på en finmiddag hos Forma Books. Det blev en del vin men framför allt många boksamtal i trevligt sällskap.

Även vissa litteraturmänniskor (t.ex. Ulrika Kärnborg) talade varmt om bokbloggare som en självklar och positiv faktor att räkna med. När det gäller bokbloggarnas digitala närvaro på Bokmässan har Karin skrivit en utvärdering.

Vad finns det mer att tillägga? Förmodligen var detta allt. Bokmässan 2011 är slut, länge leve Bokmässan 2012!

Jo, den 8 oktober börjar UR sända ett sextiotal inspelade seminarier i Kunskapskanalen, därefter hamnar programmen på UR:s hemsida. Håll utkik här, för det ska jag göra. Problemet med Bokmässan är nämligen att man inte hinner gå på allt, hur mycket man än skulle vilja.

En Bogger app

Upptäckte att det finns en Blogger app för iPhone som gör det möjligt att lätt komma åt bloggen och blogga/uppdatera inlägg via mobilen. Bra att ha, helt klart. Så nu testar jag.

Hallå, jag är inte klar än!

Jag är fortfarande inte klar med mitt Bokmässesnack, om någon möjligen trodde det. Det kommer mera. Men inte idag.

Vilka är orden på många bokbloggares läppar så här dagen efter? Postmässesyndrom och boksmälla. Samma här, kära bokmässevänner, samma här.

Här provsitter jag bokfåtöljen i Bokias monter.

Min Bokmässa söndag 2: Vad är litteratur?

När jag passerade Bokförlaget Langenskiölds monter fastnade min blick på rader med böcker som alla var prydda med ett frågetecken. Det var böcker i vad är-serien. Det är en serie som innehåller ett flertal böcker skrivna efter Ernst Billgrens originalidé som går ut på att författaren ställer hundra frågor som han själv besvarar dels med ett kort svar, dels med ett långt.

Nu finns det även Vad är litteratur och hundra andra jätteviktiga frågor av Ulrika Kärnborg och jag är så klart mest nyfiken på just den. Därför passade jag också på att lyssna på Ulrika Kärnborg när hon gästade Litteraturscenen på Bokmässan på söndag förmiddag. Kan man svara på vad litteratur är överhuvudtaget? 

Ulrika berättade att mycket i boken handlar om kreativitet och skapande och hon kallade den lite skämtsamt för en självhjälpsbok.

Här kommer ett axplock ur anteckningarna som jag gjorde under Ulrika Kärnborgs framträdande.

• Hon betraktar litteratur som en fantastisk lyx, både att läsa och att skriva den.
• Litteratur är både det läsaren får i handen och författarens skapande arbete.
• En ny form av litteratur är bloggar, eftersom de experimenterar med formen väldigt mycket. Personligen blev jag varm i hjärtat när jag hörde henne tala så uppskattande om bokbloggare så som hon faktiskt gjorde. Jätteroligt att höra!
• Jag blev dock förvånad när hon sa att hon tycker att böcker i Sverige är enormt billiga. För det håller jag inte med om, förstås. Men hon motiverade det med att de låga priserna har orsakat en urholkning av marknaden och pappersboken har blivit en produkt som bokförlagen är tvungna att tjäna så mycket pengar som möjligt på och då satsar de helst på titlar som säljer i stället för att våga ta risker. Lösningen som Ulrika Kärnborg förespråkar är fasta bokpriser.
• När det gäller pappersbokens vara eller icke vara som fysisk tingest sa hon att hon tycker att pappersboken är oöverträffbar i många olika sammanhang och att hon därför inte tror på att den håller på att försvinna. Det känns tryggt, tycker jag. Sedan sa hon att boken är en organism - därav människors intresse för vackra böcker och vackra omslag. Ett vackert skal plus ett innehåll = "riktig" bok.
• En rolig sak som hon berättade var att hon gillar att träffa riktiga boknördar, alltså människor som har huset fullt med böcker och som har läst det mesta. Hon berättade också om det hon anser vara speciellt med Sverige - nämligen att det finns så många läsande människor. Och det enligt henne beror på den fantastiska läs- och folkbildningstradition som finns här i landet. Hon sa att det är uppfriskande med människor som knappt vill göra annat än att dricka kaffe och prata böcker.
• Med tanke på föregående uttryckte hon en stark förhoppning om att läsandet inte kommer att försvinna från Sverige.

Ulrika Kärnborg på Litteraturscenen

Vad menar hon då med litteratur? Jo, med litteratur menar hon mest sådant som är konst, alltså inte kockböcker eller hundböcker eller liknande. Det krävs en annan sorts möda vid skapande av litteratur. Litteratur blir inte till bara man sätter sig ner och skriver något. En extra konstnärlig ansträngning behövs, sa hon. Och kan man väl hålla med om, inte sant.

 

På tåget hem från Göteborg började jag läsa lite smått i boken Vad är litteratur? och första intrycket var lättsamt blandat med ett visst mått av allvar, luftigt. Hann fram till frågan nummer 45, så jag återkommer angående boken när jag läst klart... och tänkt lite.

 

Min Bokmässa söndag 1: Herta Müller igen

Ytterligare ett seminarium med Herta Müller satte guldkanten på min fjärde och sista bokmässedag. Den här gången samtalade Herta om sin debutbok Flackland (Rumänien 1982, Tyskland 1984) samt om essäboken Hunger och siden. Intervjuaren var Anders Olsson och tolken Elisabeth var lika fantastisk, närvarande och känslig för Hertas uttryck som tidigare. Tolken har gjort ett utomordentligt bra jobb!

Den nya utgåvan av Flackland är en reviderad utgåva och därför var första frågan given: Vad tycker hon om den nya versionen?

Hon berättade att hon fyllde på med texter, passager och enskilda meningar som p.g.a. censuren i Rumänien inte fick vara med i 1982-års utgåvan. Då kallades allt som var sinnligt för pornografi och även allt som kunde förknippas med erotik var förbjudet, till och med ord som saliv eller snor. Diktaturer är ofta väldigt pryda av sig, sa hon, men ändå krävde diktaturen i Rumänien att folk skulle skaffa tre fyra barn. Hur det skulle gå till utan att vara erotiskt hade hon väldigt svårt att förstå. Hon var rolig när hon berättade detta, för det är ju paradoxalt att föreställa sig en sådan situation. Och så tillade hon att diktatorn kanske inte visste hur det här med att göra barn gick till...

Det var intressant att höra Herta berätta om boken med en 30 år lång distans, hon lät oss åhörare förstå att det var rätt så speciellt att förbereda återutgivningen. Först hade hon tydligen en tendens att skriva om texten men insåg snart att det inte var möjligt att göra så. Hon berättade att hon hade svårt för hur texten rusar fram i korta meningar, att hon inte gillar sådant längre. Men att det var narurligt när hon skrev den. Då ville hon springa ifrån sin tillvaro hemma i byn. När boken var färdig uppfattade människorna i byn den som en förolämpning. Så kunde det gå...

Sedan berättade Herta om hur det var när hon lämnade sin hemby som ung. Hon kände att hon inte kunde återvända tillbaka efter att hon hade levt i staden ett tag. Hon var inte längre samma människa, mest p.g.a. alla böcker hon hade läst och inte så mycket p.g.a. själva stadslivet. Därför behövde hon distansera sig från hembyn när hon skrev boken Flackland. Men visst gjorde det ont också - det var även en förlust.

Och så här berättade hon allmänt om sitt skrivande:

• Hon har svårt att se det som ligger närmast ögat, det ser hon oftast inte. Därför behöver hon en viss distans först.
• Hon har lättare för attityder än känslor.
• Hon har alltid läst mycket lyrik, blivit påverkad av den.
• Hon beundrar Thomas Bernhard, avundas honom hans långa meningar.
• Socialistisk realism är litterärt alldeles steril, bara poesin kan rädda språket i den. I Flackland försökte hon att beskriva socialismen - en omöjlig uppgift. Hur gör man det? undrade hon.
• Hon har aldrig velat att skriva litteratur, hon är ingen författare heller. (Så sa hon faktiskt.) Hon skriver för att reda ut saker och ting mest för sig själv och då behöver hon ord.
• För att förstå verkligheten måste man först slå sönder den och sedan bygga ihop den igen tills den börjar tangera - då, först då, kan det bli litteratur av texten. Och så sa hon också: "Världen väntar inte på att bli beskriven - och det gör den rätt i."
• Hon anstränger sig när hon skriver för hon vill inte blamera sig. Det poetiska är hon bara tvungen att soppa i. Hon kan inte berätta hur hon skriver, det går inte, hon kan inte göra teori av sitt skrivande. Dessutom är det jobbgt att skriva.

På frågan vilka böcker hon gillar att läsa svarade hon att det är böcker som gör att det blir omöjligt att återge varför de berör en. Vad det är i dem som berör. Enligt Herta tar oss det vackra vid strupen ibland och då har vi inga ord att beskriva skönheten med än att bara säga att boken var vacker. För några bättre ord har vi helt enkelt inte. (Det känner jag igen, för så är det verkligen ibland, inte minst när det gäller Hertas böcker.)

En av de sista frågorna handlade om Hertas skrivande i exil. Då sa hon att hon inte alls var i exil, inte nu längre. Efter 1989 bor hon frivilligt i Tyskland, hon kan åka till Rumänien när som helst utan att oroa sig, så hon är ingen exilförfattare. Men när hon lämnade Rumänien hade hon tur som kom till ett land vars språk hon behärskade. Sedan berättade hon ett slags anekdot om hur det kändes när hon lämnade Rumänien ochj kom till Tyskland. Hon fick intrycket att tyskarna hade så lite saker i sina stora lägenheter. Tomma ytor, tomma och rena väggar - idag kan uppskatta estetiken i det men inte då. Hemma i byn var det tvärtom. Det fanns små lägenheter och i dem fanns det massor av saker, även kitsch. Mycket kitsch. Men det är inte så enkelt att se intelektuellt på kitsch. Det som är kitsch för någon, är vackert för någon annan. Hon sa också att hon tror att ansamlandet av saker är uttryck för fattigdom, man vet inte när man kan ha behov av en sak. Man slänger inget.

Att lyssna på Herta Müller var otroligt intressant, spännande och tänkvärt. Hon var mycket karismatisk, fast hon var ganska lågmäld och framstod nästan som lite blyg. En fascinerande kvinna. Och författare, så klart. För mig som tysktalande var det också roligt att kunna lyssna på henne på tyska, hennes tyska är vacker och tydlig och inte alls tillkrånglad. En fröjd för örat.

Jag vet inte hur stor behållning man kan ha av min sammanfattning av seminariet, inlägget är mer eller mindre en avskrift av anteckningarna som jag gjorde medan jag lyssnade. Hoppas att du som läser detta kan ha överseende med inläggets ofullkomlighet.

UR filmade hela seminariet och det kommer att sändas i Kunskapskanalen redan i början av oktober. Så håll ut.

Min Bokmässa lördag: Kändisspecial

Idag är min bokmässelycka total:
1) Jag har fått plats på Herta Müllers seminarium, till och med längst fram i salen. Yeh! Seminariet hadlade om språket som hemland och förutom Herta deltog Aris Fioretos samt den ungerske författaren Péter Nádas. Jag njöt av samtalet och av tyskan till den milda grad att jag skippade att föra några anteckningar. Så jag beklagar, men sammanfattningen uteblir.
2) Jag har fått en bok (Flackland) signerad av henne. Yeh! Yeh!
3) Jag har växlat några ord med henne. Yeh! Yeh! Yeh!

Rubriken till inlägget är "kändisspecial" och då behöver jag kanske komma med fler bilder om jag ska bli tagen på allvar. Här kommer dem:

Samtidigt som Herta hade signering satt Henning Mankell och Jan Guillou vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Vem tror du hade längst kö? Nej, inte Herta. Guillou! Vad säger det om svenskars läsvanor? undrade jag i mitt stilla sinne.

På vägen från Hertas signering passerade jag Internationella torget och vem stod inte där och pratade om sina böcker om inte... jaaa... Karl Ove Knausgård.

Den här mannen tror jag inte att så många känner ingen direkt, det skulle jag inte heller göra om jag inte på förhand visste att just han skulle komma och signera sin bok Bland träden som precis i dagarna kommit ut i svensk översättning. Han heter i alla fall Gyrdir Eliasson och är årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris. Jag tvekade inte och köpte genast boken.

Herta Müller invigde Bokmässan i torsdags

Jag missade Herta Müllers invigningstal i torsdags, vilket jag betraktade som ett idiotiskt misstag i planeringen från min sida och sedan dess brottades jag med kraftig avundsjuka gentemot de bokbloggare som hade sinnesnärvaro nog att vara där redan då. Men nu kan man se hela invigninstalet på youtube, haleluja (tack Lyran för tipset).

Än så länge har jag inte sett skymten av Herta här på Bokmässan men det ska snart åtgärdas. Klockan 13 håller hon nämligen seminariet "Språket som Heimat" och då tänker jag vara på plats vad som än händer. I god tid innan kommer jag att placera mig vid dörren och vänta, vänta, vänta på ljuvliga henne. Men f*n också, kom just på att glömde boken som jag vill få signerad på hotelrummet. Grrrr, hur dum får man vara liksom!!!

Dagens goodiebag

Books books books.

Min Bokmässa fredag 2: i bilder

Anette och Katarina från Sagolikt bokförlag som bjöd på rosa monsterdrömmar i sitt monter fullt med monster.

En del häng i bokbloggarrummet - skönt att kunna vila benen en stund.

Böcker av alla sorter i massor.

Ioana Parvulescu signerar sin bok Livet börjar på fredag.

Yukiko Duke i samtal med P O Enquist, synd bara att det var så mycket folk att man knappt hörde ett ord.

Och så fingrade jag och klämde lite på det nya bokformatet Excess. Vilka pytteböcker, helt otroligt! Men jättesköna att hålla i, lätta och smidiga när man ska vända sida. Funkar med endast en hand. En bok för 100, två för 150 kronor. Lite dyrt kan jag tycka. Och bara "gamla" titlar. Fast En dag vore inte så dumt att ha...

Gårdagens goodiebag

Jag glömde/hann inte att visa goodibagen som jag fick i Gondols monter igår. Särskilt mycket gillar jag kassen - jag är ju smått besatt av bokkassar - och Jonas Karlssons nya novellbok. Gondol är en trevlig bokklubb. Du kanske är medlem? Eller vill bli det?

Min Bokmässa fredag 1: "Livet börjar på fredag"

Vad är det för dag idag? Just det, fredag. Då passar det väl bra att lyssna på presentation av en bok som så passande heter Livet börjar på fredag. Obs! Ingen livsåskådningsbok det här. Det är en roman, skriven av den rumänska författarinnan Ioana Parvulescu. Hon pratade om den på Internationella scenen kl 11 idag och jag och Sara från Hermia Sayes var där. Efteråt såg jag även Magnus från A Fraction of the Web och han berättade att han redan hunnit halvvägs i Parvulescus roman - och att den är ungefär så bra som man tror.

Ioana Parvulescu var mycket tacksam mot bokförlaget 2244 som är det första bokförlag överhuvudtaget som vågat satsa på att översätta hennes skönlitterära debut Livet börjar på fredag. Parvulescu skriver på rumänska. Hur många samtida rumänska författare utgivna på svenska kan du räkna upp? Nej, just det, ingen. (Eller?) Så därför tycker jag i alla fall att hon och  hennes bok är spännande.

Livet börjar på fredag utspelar sig i Bukarest på 1890-talet när staden var en betydande östeuropäisk kulturmetropol och kallades för Paris lillasyster. Det är ju hur häftigt som helt, tycker jag! För mig svindlar tanken när jag tänker hur det skulle kunna varit med Bukarest om inte Ceausescu hade kommit så småningom.

Under sitt framträdande berättar Parvulescu att boken sjuder av individuella krafter och personligheter och att hon har försökt att skapa ett sanningsenligt tvärsnitt av det dåtida samhället i Rumänien och i Bukarest. Det lockar mig. Jag gillar att läsa böcker om platser och tidsskeden som jag från början inte vet så mycket om.

Hon berättar också att hon skrev boken på endast tre månader, att det var en magisk och närmast mirakulös upplevelse. Ändå är boken byggd som ett urverk, säger hon. Strukturen är noga genomtänkt, personerna är många.

Samtalet med Parvulescu handlade också om hennes skrivande i stort och om hennes syn på vad en bra bok är, till exempel. Hon menar att många författare av idag glömmer lätt bort att en bok måste vara levande och att den måste befolkas av personer som känns levande för läsaren. Som läsare ska man känna att om man skulle råka träffa personen på stan så skulle man vilja prata med henne eller honom. Och en bra bok är enligt henne en sådan som förvandlar läsaren (och författaren) på vägen. man blir liksom en annan efteråt. Det är en tanke som tilltalar mig.

Om jag var sugen på att läsa Livet börjar på fredag redan innan, så är jag det definitivt nu.

Min Bokmässa torsdag

Mässtarten för mig inföll först vid tre tiden på eftermiddagen men de knappt fyra timmarna inne i mässhallen som därefter följde var desto intensivare. Jag strosade bland montrarna för att insupa stämningen och skaffa mig något så när överblick över läget och hann till och med Livstyckets seminarium om deras lyckade alfabetiseringsprojekt. Det var för jobbets skull, men efteråt var det bara förlagsmingel. Tja, lite vin här, lite plockmat där, och så lite vin igen. Mycket trevligt kan jag säga er.

Vilka minglade jag med? Först med Thorén & Lindskog och Perenn. Eftersom Per Nilsson från Perenn pratar riktigt bra tjeckiska språkade vi friskt på detta tungomål, för ovanlighetens skull. Några tyska meningar föll också, allt för att leva upp till Bokmässans tyskspråkiga tema och för att piska upp stämningen hos Thorén & Lindskog som ju specialiserar sig på att ge ut tyska författare i Sverige. Skojigt var det i alla fall. Sedan följde Sekwa och Elisabeth Grate samt Printz Publishing, Novellix och A Nice Noise. Jag misstänker att jag kommer att hänga en hel del i deras montrar för det är så härligt att prata med dem.

Novellixerna som väggdekoration

Vi var förresten flera bokbloggare som förflyttade oss över mässgolvet i en strid ström från det ena mingelstället till det andra. Vid det här laget känner jag rätt väl både de aktuella förläggarna och många bokbloggare (sorry, men jag orkar inte länka till alla nu), så stämningen var lättsam och så där kul-att-ses-igen-aktig.

Pocketfåtölj

Strax före klockan sju stack jag från Bokmässan, började nämligen längta till mitt lilla rum på B&B Aprikosen. Hoppade på spårvagnen och drog hemåt, Babel skulle ju sändas klockan 20, en special från Bokmässan. Med mig hade jag en kasse från Gondol innehållande flera godsaker, bl.a. Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna. Den ska jag läsa innan jag somnar i kväll, har jag tänkt.

Jo, jag måste berätta lite om vårt bokbloggarrum som Bokmässan ställer upp med för oss. Det ligger en trappa upp och heter R3 - välkommen att titta förbi om du är på plats och har lust att träffa några bokbloggare in action. Det sitter nästan alltid någon där och bloggar.

Och i morgon? Då vill jag lyssna på Ioana Parvulescu som är sverigeaktuell med romanen Livet börjar på fredag, en bok som lockar mig mycket. Dessutom finns det ett par seminarier med tyska författare som verkar intressanta samt samtal med P O Enquist, Kristian Lundberg, Anneli Jordahl m.fl. Mitt schema är gediget men utesluter inte spontana ändringar. Jag känner mig flexibel, det ska gudarna veta. Och på kvällen är jag bjuden på fest hos Forma Books. Full rulle? Jovars.

Mässan öppnar klockan nio i morgon bitti, så något sovmorgon blir det inte. Bäst att säga godnatt. Sov gott.

Packat och klart - i morgon börjar årets stora bokäventyr

I morgon bitti bär det av till Göteborg och årets Bokmässa. Nu är jag redo, allt är packat och klart. Och du, du vet väl att jag kommer att blogga som besatt direkt från mässgolvet alla fyra dagarna, va? Så missa inte det.

Bag-in-book

Vad sägs om vin i franskt band? På smartasaker.se finns den här tjusiga vinboxen att beställa, bara att ställa fram för en stund god "läsning" eller när bokcirkeln har möte.

Fullbookad tidningsbilaga från SJ är på väg

Sist jag åkte tåg (vilket var förra veckan) bläddrade jag lite i den där Kupé-tidningen som SJ har på sina tåg och i den såg jag en notis om kommande bilaga till Kupé: magasinet Book. Den ska också delas ut gratis till resenärerna. Innehållet ska vara intervjuer, bokutdrag och artiklar som kretsar kring läsning, samt en mängd rabatter och erbjudanden knutna till Akademibokhandeln och AdLibris. Läsning hör ju tågresorna till, så jag tycker att det är lite kul att en gratis bokbilaga, om än troligen fullproppad med reklam på lättsålda boktitlar (ja, jag är fördomsfull) kommer att skåda dagens ljus. Alla sätt att få folk att vilja läsa böcker är bra sätt. Så jag håller tummarna för SJ:s fullbookade bilaga. Den kommer i oktober.

UR livesänder Bokmässan på webben - och Bokmania är med



Vill du möta de två senaste årens nobelpristagare i litteratur - Herta Müller och Mario Vargas Llosa trots att du inte har möjlighet att komma till Bokmässan i Göteborg 22-25 september? Vill du lyssna på författarna Jonathan Franzen, Camilla Läckberg och Karl-Ove Knausgård eller se rocksångerskan Nina Hagen? Vill du göra allt detta här på Bokmania-bloggen? Det är faktiskt fullt möjligt.

När Utbildningsradion livesänder årets Bokmässa i Göteborg på webben kommer Bokmania att vara med på ett hörn. Livestreemade seminarier och samtal från Bokmässan 22-25 september kommer nämligen att vara inbäddade här på bloggen, vilken innebär att du, kära läsare, får möjlighet att se flertalet av sändningarna via bloggen. Bara att klicka på en uppspelningsknapp, ungefär som på youtube. Jag hoppas verkligen att det inte blir något strul med inbäddningskoderna från UR och att det hela kommer att fungera så som jag och UR önskar sig.

Det finns ett trettiotal programpunkter som ska UR ska livesända men jag kommer inte att lägga upp samtliga, mest av utrymmesskäl. Hela schemat finns här. På torsdag är det nästan bara sändningar från Forskartorget men från fredagen till söndagen är det mycket litteratur- och bok relaterat.

Redan nu kan jag lova följande sändningar härifrån:

FREDAG:

Fre 14.00-14.45: Kolonialismens rätta ansikte - Nobelpristagaren Vargas Llosa om sin roman Keltens dröm Mario Vargas Llosa och Ola Larsmo, ordf Svenska PEN.

Fre 15.00-15.45: Yes we can? - Obama som president med Sören Sommelius, journalist och Tariq Ali, författare.

Fre 16.00-16.45: Lika verklig som livet - Jonathan Franzen, författare, i samtal med Stefan Eklund, chefred Borås tidning.

Fre 17.00-17.45: Nina Hagens bekännelser – Nina Hagen, rocksångerska, moderator Gabriel Byström, kulturchef Göteborgs-Posten.

LÖRDAG:

Lör 11.00-11.45: Så blir du författare – Camilla Läckberg, civilekonom och deckardrottning i samtal med litteraturvetaren Amanda Hellberg. Moderator Maria Neij, litteraturkritiker.

Lör 14.00-14.45: Är kulturlivet bara ett spel? Nobelpristagaren Vargas Llosa om kulturens plats i dagens samhälle. Mario Vargas Llosa samtalar med Inger Enkvist, professor i spansk litteratur. Samtalsledare Joan Álvarez Valencia, Instituto Cervantes.

Lör 15.00-15.45: Kampen går vidare – Karl Ove Knausgård, forfattare, i samtal med Aris Fioretos, författare.

SÖNDAG:
Sön 12.00-12.45: Minnet överger inte sanningen – Herta Müller, Nobelpristagare samtalar med akademiledamoten Anders Olsson.


Välkommen!

Excess - ett bokformat med minimal volym och maximal läsbarhet

I dagarna lanserar Pocketförlaget ett nytt bokformat som påstås vara helt revolutionerande. Hur och på vilket sätt? undrar säkert den traditionelle pappersbokläsaren. Jo, genom att kombinera lätthet, varaktighet och bekvämlighet. Minimal volym och maximal läsbarhet är ledstjärnan. Excess, som bokformatet kallas, kommer ursprungligen från Holland och lanseras nu i Sverige.

Det nya bokformatet är verkligen annorlunda mot vad man är van vid. Storleken på boken är endast 8 x 12 cm men eftersom man läser boken på höjden i stället för på bredden kan textstorleken vara samma som i en inbunden bok. Det är helt klart en fördel, tycker jag. Dessutom är pappret tunnt och exklusivt, vilket underlättar bläddrandet med hjälp av bara en hand och boken blir inte heller så tjock om den har många sidor. Inte så dumt det heller.

En annan fördel med excess-böcker ska vara deras livslängd. Eftersom de är tillverkade med trådbunden rygg (och alltså inte limmade) borde de hålla bättre än vanliga pocketböcker.

Pocketförlaget är först i Sverige med excess-böcker, i skrivande stund finns det sex titlar tillgängliga.

Här kan du se en film om det nya sättet att läsa pappersböcker:

En efterlängtad fortsättning är här

Förra året läste jag romanen Himmel och helvete av den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson och tyckte mycket om den, liksom hans föregående bok Sommarljus, och sen kommer natten. Det har räckt för mig med endast två böcker av Stefánsson för att jag skulle klassa honom som en av mina favoritförfattare. Han skriver nämligen otroligt fina historier med det isländska landskapet som scen och på ett språk som i mina öron klingar alldeles himmelskt.

Eftersom Himmel och helvete från början var tänkt som första (om än fristående) delen i en planerad trillogi, har jag sedan dess längtat efter tvåan. Den heter Änglarnas sorg och utkommer i oktober.

Det är också roligt att Stefánsson precis har fått 2011-års P O Enquists pris. Juryns motivering lyder som följer:

"Jón Kalman Stefánssons roman handlar om pojken som befinner sig mellan himmel och helvete, liv och död, kärlek och sorg, havet och bergen. Det är både magnifikt och magiskt. En berättelse som gör stor litteratur av livet, och ger nytt liv till litteraturen."


Gissa också om jag är glad över tanken på ett litet bokpaket som är på väg till mig från förlaget och som innehåller inte bara Änglarnas sorg, utan två böcker till: Black Bazar av Alain Mabanckou samt novellsamlingen Rika flickor av Silke Scheuermann.

7 dagar kvar till Bokmässan

Dessa dagar innebär en frenetisk bokmässeplanering inte bara för mig. I princip är mitt schema klart på papper, hur det kommer att fungera i verkligheten är en annan sak. Det förekommer nämligen dubbel- och till och med trippelbokningar vissa tider, framför allt under fredagen, men det löser sig säker an Ort und Stelle.

Från att jag anländer till Göteborg på torsdag kl 12 tills jag lämnar det på söndag kl 14 går allt i ett. Det är alldeles för många seminarier som jag vill/måste/ska se, förlagens mingeltillställningar som ibland krockar tidsmässigt med varandra, umgänge med bokbloggare, förläggare och författare i bokbloggarrummet som Bokmässan ställer upp med för oss som är bokmässeambassadörer, monter- och scenprogram som lockar.

Och så vill jag ha massor med tid till (till synes planlöst) strosande bland montrarna, bokklämmande och bokluktande och bokshoping. Eftersom det tyskspråkiga är temat känner jag mig frestad att utrycka den sistnämnda aktiviteten med ett tyskt ord: "Messebummel".

Egentligen är det helt sjukt mycket jag vill hinna med. Men så himla roligt det kommer att bli! Ni anar inte. Eller jo, det gör ni säkert, i alla fall om ni är minst hälften så taggade som jag är redan så här en vecka före.

Som bokmässeambassadör kommer jag blogga, twittra och fejsboka en massa direkt från Bokmässan. Jag har också planer på att streema seminarier direkt från bloggen via en länk från Utbildningsradio, vilket jag hoppas blir möjligt. Det lär vara på gång.

Sedan hoppas jag också på lite direkt rapportering i SR P4 Sörmland, men det är ännu inte bestämt. Jag väntar på ett slutgiltigt besked från redaktionen.

Pepp, pepp, pepp!

Marilyn Monroe: Fragment (dikter, dagboksanteckningar, brev)

I ett avsnitt av Babel i våras såg jag ett reportage om den engelska utgåvan av Fragment och tänkte redan då att jag ville läsa den (videoklippet här ovan finns tillgängligt t.o.m. 1/10, så skynda dig att se det). Och i augusti kom boken på svenska. Fragment: dikter, dagboksanteckningar, brev är en praktfull bok om Marilyn Monroe (1926-1962), men inte så mycket om henne som filmstjärna och sexsymbol utan mera om henne som privatperson. Boken har sammanställts av den italienske författaren Antonio Tabucchi och redaktörerna Stanley Buchtal och Bernard Comment och alla texterna är publicerade för första gången.

"Ja, visserligen landstiger man på månen, men ingen verkar intresserad av det bultande människohjärtat." (Marilyn Monroe)
Texterna i Fragment utgör en salig blandning - det är dikter, inköps- och komihåglistor, brev och dagboksanteckningar som varvas med fotografier av Marilyn, gärna i privata situationer. Jag fångas många gånger av hennes blick och ansiktsuttryck på fotografierna, hennes anletsdrag kan säga så mycket. Det finns också flera foton där Marilyn läser en bok och det syns verkligen att hon är uppslukad av läsningen. Då är hennes sexobjektskap som bortblåst, hon blir likson bara hon, Norma Jeane.

Ibland läser hon Joyce, ibland Heine, ibland Whitman eller Miller. Hon var en sann bokmal och hade ett välfyllt bibliotek i sitt hem. Måste alltid ha en bok med sig på filminspelningarna. När boksamlingen såldes efter hennes död gick intäkterna pasande nog till välgörenhetsorganisationen Literary Partners. En rolig detalj i sammanhanget är att det finns en bild på bokomslagen från Marilyns samling, något som mitt bokbloggarjag särskilt uppsakttar eftersom det där med att fota bokomslag är lite av en bokbloggarsjukdom, inte sant.

Hur är dikterna, breven och dagboksanteckningarna? Intressanta. Det märks att Marilyn varken var poet eller författare men det finns en uppriktighet i dikterna och i de andra texterna.

En av Marilyns dikter i "Fragment"

Eftersom det alltid finns ett foto av den handskrivna texten med alla överstrykningar, ändringar, instuckna passager och pilar hit och dit kan man göra sig en bild av i vilken sinnesstämning Marilyn var när hon skrev just de raderna. Det vanliga intrycket är att hon bara var "tvungen" att plötsligt krafsa ner något i all hast.

Kanske är det därför som handstilen inte är så lätt att tyda alla gångerna eftersom den varierar så mycket på skalan från lugn och prydlig till upprörd och kaotisk. Som tur är ligger en "städad kopia" av texten på siduppslagets högra sida, varpå följer översättningen till svenska.

Allt finns således tre gånger - originalet, en läsbar avskrift inklusive pilarna mm samt översättningen. Man kan se hur sidorna ser ut genom att läsa ett smakprov ur Fragment. Jag måste säga att framställningen och layouten är ursnygg. Om redaktörerna hade för avsikt att skapa autenticitet och närhet till Marilyns texter, har de lyckats genom att visa originaltexternas nakenhet och uppriktighet.

Marilyn använde inte alltid i anteckningsböcker, utan skrev på allt möjligt så som kuvert eller hotellpapper. När hon skrev kämpade hon ofta med att ta sig själv på allvar, det syns tydligt i t.ex. de här raderna:

inte skämmas för mina

känslor, tankar - eller åsikter

inse att de faktiskt

existerar

Eller här där hon försöker fånga något i sig själv:

Vackra vemodiga träd - jag önskar er - vila men ni måste vara vaksamma

Vad var det nu igen - alldeles nyss - hade jag det men nu är det borta - svepte förbi svindlande snabbt som ett ögonblick - kanske kommer jag på det för det kändes som om det var på väg att bli mitt.

Och så självinsikt med bitter eftersmak:

Läser en gammal dagbok -

har alltid beundrat män som haft många kvinnor.

Det beror väl på att föreställningen om monogami ter sig ihålig för den som är barn till en otillfredsställd kvinna.

Några av de längre texterna och breven handlar om arbete, kontakten med psykvården eller är personliga tankar kring ett förhållande. Svar på skriftliga intervjufrågor från pressen förekommer också. Som sagt, det finns lite av varje i den här boken, daterat och odaterat. Allt är sammanställt i kapitel med korta förord av redaktörerna.

Ja just det, förordet får jag inte glömma! Förordet till boken är skrivet av Antonio Tabucchi, heter Stoftet på fjärilens vingar och är en vacker reflektion över Marilyns väsen. Tabucchis förord är översatt av Viveca melander medan boken som sådan av Marianne Öjerskog.

Fragment är kanske ingen bok som man sträckläser, även om jag gjorde just det. Det går alldeles utmärkt att läsa lite här och lite där om man har boken liggandes på soffbordet. Den är vacker att bläddra i, titta på fotografierna, småläsa några sidor medan man dricker en kopp kaffe eller tar ett glas vin.

Jag har läst den precis i anslutning till att jag hade läst ut Blonde av Joyce Carol Oates och det var ingen dålig kombination kan jag berätta för er. Mycket bra, rent av! Så var ju planen också...

Ett tips är alltså att eventuellt ge boken som present till någon som tyckte väldigt mycket om Oates roman. Eller varför inte göra ett presentpaket med båda böckerna?

 

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Falling Man

Falling Man (2007) av den ofta nobelpristippade amerikanen Don DeLillo är en roman om 11 september, det är hans litterära sätt att berabeta traumat efter attackerna. Falling Man är väldigt lågmält, det är i tankarna och i människors känslolandskap som handlingen huvudsakligen utspelar sig.

Romanen börjar i de brinnande tvillingtornen och slutar på gatan utanför där Keith står täckt av smuts, glassplitter och blod och med någon annans portfölj i handen. Falling Man är en berättelse som likt en cirkel kommer till sin utgångspunkt. I utrymmet mellan dessa två punkter händer avgörande saker med både bokens huvudpersoner och världen som en plats att leva i.

Keith är alltså en av de som överlevt attacken. Efteråt sätter han kurs hem till sin fru Lianne, som han tidigare separerat ifrån, och till sonen Justin. Det som förut var så svårt blir plötsligt det enda möjliga. Attackerna får deras familjeproblem att framstå i en annan dager och de visar också andra sidor av sig själva när sorg, förlust, minnen och trauma skakar om världsbilden.

Vidare följer berättelsen en av flygplanskaparna tiden före attackerna samt en performancekonstnär vars specialitet är att i ett fritt fall kasta sig ut från höga byggnader och sedan sväva i luften ovanför marken. Hans artistnamn är just Falling Man. Kopplingen till offren i tvillingtornen är uppenbar.

Som helhet är DeLillos roman inte så märkvärdig, tycker jag, inte alls så gastkramande som jag förväntade mig. Men det finns passager som ger mig gåshud och då handlar det oftast om stycken som på något sätt väcker mina egna minnen av 11 september till liv. Ni vet de här tv-bilderna som man för alltid kommer att minnas. Eller att man minns exakt vad man gjorde när man för första gången hörde nyheten om attentaten. Ibland klickar det till ordentligt mellan mig och texten och det räcker för att höja läsupplevelsen över genomsnittet.

Det finns ett stycke i boken som beskriver hur två personer känner när de ännu en gång ser tv-bilderna på flygplanen som flyger in i tornen. Det de känner är exakt vad jag (och säkert alla andra) känner varje gång. Denna förvåning, denna känsla av total overklighet:

- Det ser fortfarande ut som olyckshändelse, det första. Till och med på det här avståndet, långt borta från alltihop, hur många dagar senare, står jag här och tänker att det är en olycka.
- För det måste det vara.
- Det måste det vara.
- Så där som kameran liksom hajar till av förvåning.
- Men bara det första.
- Bara det första, sa hon.
- Det andra planet, när det andra planet dyker upp, sa han, då har vi blivit lite äldre och klokare allihop.


Om jag ska välja en sak som jag tycker särskilt mycket om i Falling Man så är det hur början och slutet knyts ihop. Där finns en symbolik i bildspråket som är alldeles fantastisk. På sidan två får Keith syn på en vit skjorta som kommer ner från rökmolnet, fladdrar och svävar i det knappa ljuset utanför tornen. På sista sidan är skjortan tillbaka, den "viftar för glatta livet" medan den faller mot marken. Skjortan på andra och sista sidan är den samma men ändå inte. Det har runnit en hel del vatten i Hudsonfloden mellan att den nämns för första gången och bokens slut. Jag gillar förskjutningen som metaforen antyder.

Falling Man översattes till svenska av Rebecca Alsberg.

Det är ingen slump att jag publicerar recensionen just idag den 11 september 2011, tvärtom har jag för en gångs skull noga planerat läsningen, som mitt eget sätt att minnas händelserna för tio år sedan. Jag hade Don DeLillos roman länge i läshögen och nu var det absolut dags!

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Under denna vecka har förlaget ett priserbjudande (99 kr).

Dagens dikt: "Foto från 11 september"

De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.

Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.

De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.

Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.

De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.

Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, ur samlingen Stunden 2002)

Varje år den 11 september läser jag Wislawa Szymborskas dikt "Foto från 11 september". Den berör mig mycket, den berör mig till tårar. Den skulle också kunna heta Falling Man precis som Don DeLillos roman från 2007, men den gör inte det. Den heter "Foto från den 11 september" och fotot som hon tänker på är kanske just detta. Jag tycker att det är outhärdligt att se. Det blir inte mindre outhärdligt med tiden. Och inte mindre obegripligt heller. Den 11 september 2001 var en hemsk dag och efteråt blev inget sig likt.

Jag tröstar mig med dikten.

Trauma utan bokslut - ett intressant artikeltips

I morgon är det tio år sedan 11 september attackerna och i dagens Aftonbladet funderar Ulrika Kärnborg över hur händelsen har avspeglat sig i litteraturen. Den stora romanen om 11/9 är ännu inte skriven, säger de som "vet". Jag vet inte. Har i alla fall inte hört talas om någon. Men de romanerna som finns berör Ulrika Kärnborg i sin mycket intressanta artikel.

En läsplatta är beställd

Först trodde jag att jag skulle klara mig med bara ajfånen som "läsplatta" men icke. Så fort man (läs "jag") blir varm i kläderna med en grej vill man (läs "jag" här också) ha mer. Det måste vara nåt konstigt med det mänskliga psyket.

Det går att läsa e-böcker på iPhone, visst gör det det. Funkar hur bra som helst men i längden blir det för smått, särskilt när boken är i pdf-format. Då går det inte att ändra inställningar för teckenstorlek och läsningen blir minst sagt obekväm. Ett i-landsproblem av värsta sorten!

Sedan, det måste jag nog erkänna, är jag lite prylgalen också. Har jag en gång fått i skallen att jag "behöver" en läsplatta tar det inte många dagar från tanke till handling. Och nu har jag alltså beställt en Sony PRS-T1. Den finns ännu inte i handeln, leveransen kommer att ske i oktober. Jag fick lite vägledning på twitter, vilket var jättebra inför valet av manicken. Svårt att veta annars vad man ska tänka på när man är ovan vid en pryl av det här slaget. Ett stort tack till alla behjälpliga twittervänner!

Innan jag beställde läsplattan på nätet tog jag en rundtur till några elektronikaffärer och varuhus i staden där jag bor men det var ett fiasko. Inte i någon av butikerna visste personalen vad jag menade när jag sa ordet "läsplatta". De bara stirrade på mig och antagligen undrade från vilken konstig planet jag kom ifrån. Jag frågade bl.a. på Expert och PhoneHouse. Mysko.

Varför bestämde jag mig så hastigt och lustigt för att att skaffa en läsplatta? Jo, jag kom nämligen på en fördel som är så enkel och uppenbar att det är pinsamt att jag kom på den först alldeles nyligen. Lova att inte skratta åt mig, ok? Jag är lite trög ibland. Det jag kom på var att jag lättsomenplätt kan beställa tjeckiska e-böcker från Tjeckien. Ha! Och när jag fattade detta uppenbara, blev jag eld och lågor. Nästa tanke: om jag ska läsa e-böcker mera regelbundet måste jag ha en riktig läsplatta. ÖSå har det alltså gått till. Nu väntar jag på leveransen.

Har du en läsplatta och hur nöjd är du med den i så fall?

Vad är bäst i ViLäser nr 5 - undrar ViLäser

På facebook undrar ViLäser vilken artikel som vi läsare tycker bäst om i tidningens femte nummer. För mig är svaret ganska givet. Det är inte intervjun med Majgull Axelsson, inte artikeln om författarkatterna och inte heller hemma-hos-reportaget hos Jonathan Franzen.

Den artikeln som denna gång bäst och mest fångat min uppmärksamhet är artikeln med rubriken Aldrig mer analfabet som berättar om ett alfabetiseringsprojekt i Tensta utanför Stockholm. Eftersom jag är svensklärare på SFI (Svenska för invandrare) ligger mig problematiken varmt om hjärtat. Att få vara med om miraklet det innebär när vuxna människor har knäckt läskoden och dessutom på ett för dem främmande språk är något ofattbart fantastiskt. Därför gillar jag att ViLäser berättar om kvinnorna från Livsstycket i Tensta och om deras väg till ett läsande liv.

När jag genom artikeln (finns som pdf här) fick veta att kvinnorna har skrivit en bok som de ska lansera på Bokmässan i Göteborg var beslutet fattat: jag måste lyssna på dem, höra deras berättelse life, köpa deras läsebok. Vi dricker te och lär oss e heter den.

Tack ViLäser för att ni inte bara gullar med oss boknördar utan också påminner oss om att läsförmågan faktiskt inte är någon självklarhet.

Bastarden från Istanbul

Romanen Bastarden från Istanbul (översättning Ing-Britt Björklund) är skriven av den turkiska författarinnan Elif Shafak (1971) som, trots att hon hittills har gett ut tolv böcker, aldrig har publicerats på svenska förut. Med tanke på att hon brukar beskrivas som en värdig utmanare till Orhan Pamuk är det ganska märkligt. Hon skriver både på turkiska och engelska. Bastarden från Istanbul skrev Shafak på turkiska och blev snart åtalad för att ha "kränkt den turkiska identiteten".

Handlingen i Bastarden från Istanbul kretsar kring två unga kvinnor - Asya och Armanoush - som konfronteras med familjehemligheter i det förflutna, men det är inte vilka simpla hemligheter som helst. De är av det slag som lätt får fördämningar att brista och som också speglar Turkiets mörka 1900-talshistoria på individnivå. Det är en mycket fängslande läsning eftersom trådarna är mycket skickligt sammanvävda. Jag blir verkligen fascinerad av hur sinnrikt berättelsen är uppbyggd, hur en persons agerande i det förflutna kan sätta sin prägel på dem som lever nu, i detta fall Asya och Armanoush. Tänk om någon gjort något annorlunda? Hur skulle det bli då?

Berättelsen tar sin avstamp en regning dag ca tjugo år tidigare när Asyas mamma Zeliha, då bara 19 år gammal och iklädd utmanande miniklol, är på väg till sjukhuset för att göra abort. Så blir det emelertid inte. Asya kommer till världen och växer upp i ett hus i Istanbul tillsammans med fem kvinnor, en mormor och fyra mostrar. Mamma Zeliha blir moster Zeliha för Asya, för enkelhetens skull. Det finns en morbror också. Mustafa. Men eftersom alla män i den här släkten brukar gå en tidig död till mötes flyttade Mustafa tidigt till USA för att om möjligt undgå sitt tragiska öde. Men kan man det? Fly sitt öde?

I Amerika blir Mustafa styvfar till Armanoush. Hennes riktige pappa är exilarmenier och Armanoush bestämmer sig en vacker dag att resa till Turkiet för att så att säga upptäcka sina rötter. Bo ska hon göra hos Mustafas familj, turkar eller inte, det får gå. Och nu börjar vi närma oss romanens kärna! Det ökända folkmordet på armenier 1915 är den historiska händelse som på ödets outgrundliga vägar påverkar Armanoush liv flera decennier senare när hemligheterna flyter upp på ytan och hamnar i dagsljus.

Och Asya? Inte heller hon blir skonad från ödets nyckfulla lust att avslöja sina hemligheter. Tänk vad mycket man kan tiga ihjäl i en liten familj! Men inte för alltid, nej nej, för eller senare kommer sanningen fram...

Det går inte att berätta mer om handlingen utan gå in på för avslöjande detaljer, så jag avstår. Men jag kan lova att läsningen bjuder på flera överraskningar.

Jag gillar böcker som bygger upp storyn kring tanken "om inte det här hade hänt, så..." och Bastarden från Istanbul är just en sådan bok. Jag menar, det är en otroligt svindlande tanke huruvida rena tillfälligheter i det förflutna kan forma och predestinera våra liv idag, hur stort geografiskt eller socialt avstånd det än rådde/råder mellan oss som individer. Att Asyas och Armanoush vägar korsas är lika osannolikt som självklart. Det moderna Istanbul och Turkiets turbulenta historia korsas i två unga flickors liv. Det är häftigt. Och mycket bra berättat!

Finns det något mer värt att nämna när det gäller Bastarden från Istanbul? Jovars. Personskildringar är klart värda att notera. Mostrarna är säregna på var sitt sätt, mormor likaså, Mustafa är en ynkrygg, Asya en tuffing med åsikter, Armanoush en som gärna lägger näsan i blöt. De beskrivs med skärpa, charm, humor och ibland viss vasshet och de är alltid personer av kött och blod - även om det ibland förekommer djinner som sitter på någons axel och lägger sig i, det är inget konstigt med det. Att en moster är synsk? Klart hon är, varför inte?

Miljöskildringarna förtjänar också ett hederomnämnande - till exempel beskrivningar av Cafét Kundera inklusive stamgästerna är oslagbara (jodå, cafét heter efter den tjeckiske författaren Milan Kundera, så gissa om jag tyckte att just det var extra festligt!) men beskrivningar av Istanbul vid olika väderförhållanden går inte heller av för litterära hackor. Mycket njutbart att läsa.

En rolig detalj i texten är Asyas Nihilistiska manifest samt hennes Förhållningsregler för kvinnor i Istanbul. Det är paragrafer formulerade med tonåringens kompromislösa kaxighet och en frisk fläkt hela romanen igenom, som till exempel denna:

"Försök inte ändra på din mamma, eller rättare sagt försök inte ändra på relationen till din mamma eftersom du bara blir frustrerad då. Acceptera hur det är och nöj dig med det. Om du inte kan acceptera och nöja dig med hur det är så gå tillbaka till paragraf 1."

Jag skulle kunna skriva mycket mer om sådant som jag gillade med den här romanen, men det är nog onödigt. Jag tror att det redan framgår rätt så tydligt att jag GILLAR Bastarden från Istanbul. Det finns ett driv i berättelsen och den är lätt att fastna i och ta till sig. Jag föreslår helt enkelt att du läser boken. Mycket nöje!

Bastarden från Istanbul är ny på bokdiskarna men jag misstänker att den kommer att bli höstens heta snackis, så håll öronen öppna. Så bra är den nämligen. En fullträff som du inte borde missa. Vill du provläsa några sidor? Varsågod.

Här finns Elif Shafaks hemsida. Om du vill kan du också ta del av ett 20 minuter långt videoklipp med Elif Shafak där hon berättar om sig själv och om berättande/skrivande som politisk handling. Lyssna på henne - vilken talexplosion! Helt otroligt. Hon är en fascinerande kvinna, tror jag.



Boktokig har också läst och gillat Bastarden från Istanbul.



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller på AdLibris.

Det kom en brevnovell med posten

Det kom en brevnovell med posten. Ett brev med en novell i, en liten bok.

Tanken med brevnoveller är att det är nyskrivna noveller som försetts med omslag, författarpresentation och en illustration och som man bekvämt kan prenumerera på om man vill. Det går att köpa "lösnoveller" också. Sedan kommer de hem till en i brev.

Brevnoveller är ingen tidning eller novellsamling, det är alltid bara en novell i taget som kommer. Det ges ut fyra nummer per år (förut var det fem) och just nu är omgång nr tre igång.

Bland de tio tidigare publicerade novellisterna hittar jag författare som Anneli Jordahl, Sofia Nordin, Jonas Karlsson eller Elisabeth Lahti. I omgång tre är Mats Kempe först ut, hans novell heter Begreppen. Omslagsbilden till den är skapad av Patrik Stensson.

Begreppen är en märklig novell. Inte mer än tio sidor text, med ett kapitel på varje sida och ofta finns mycket vitt papper kvar på sidan. Alltid en stor rubrik, ett enda ord. Första "kapitlet" som heter NAMNET är inte ens två rader långt: "Ditt namn är Snorre. Skratta inte. Du föddes i Norge. Och det är inte tid för skämt." Sjutton ord allt som allt men de avslöjar en hel del. Att personen upplever att han inte blir tagen på allvar och att allvaret är just det som kommer att känneteckna hela situationen. Och så detta "du". Det är mycket påträngande! Stilen är flackande som en blick tills den fäster sig på slumpvisa föremål som i sin tur väcker tankarna ur sin slummer och sätter dem i rörelse, i riktning mot barndomen. Begreppet "barndomen", för att vara exakt.

Handlingen i Kempes novell går ut på att mannen sitter i korridoren på dagis och nervöst väntar på ett samtal med föreståndaren och personalen, ett samtal som ska äga rum på hans begäran och som ingen egentligen ser fram emot. Samtalet gäller hans treåriga dotter Vanja-Mari. Det är n å g o t med Vanja-Mari, vi får inte veta vad, bara att ingen annan tycks ha märkt att det borde göras en utredning, ingen annan förutom pappan som har k ä n s l a n.

Stämningen i novellen är kvav. Mycket är outsagt. Eller rättare sagt: allt är outsagt. Obehaget pyr under ytan. Men pappans kärlek till sin lilla flicka finns där. Och slutet? Det finns inte...

Begreppen är en mycket skicklig skriven novell och den blir bättre när man har tänkt på den en stund. Direkt efter första läsningen tyckte jag nästan att den var lite konstig. Men sedan mognade den och bitarna föll på plats.

Två nya spännande författare från området kring Svarta havet

Jag har precis läst ut romanen Bastarden från Istanbul, en bok som är skriven av den turkiska samtidsförfattarinnan Elif Shafak. Det är den allra första titeln från det nystartade bokförlaget 2244 och den har funnits på bokdiskarna i knappt två veckor. Min spontana reaktion när det gäller omdömet är att om förlaget i fortsättningen kommer att hålla samma litterära kvalité och berättarstyrka hos sina böcker, kan vi som vet att uppskatta litteratur från språkområden fjärran det anglosaxiska skatta oss lyckliga. Jag kommer självklart att skriva mer ingående om Bastarden från Istanbul i ett eget inlägg, så ge dig till tåls om du är nyfiken att veta mer om boken och varför jag har uppskattat den. (Nu finns recensionen här.)

För närvarande lanserar bokförlaget 2244 en ny roman, denna gång av en rumänska. Hon heter Ioana Pãrvulescu och boken i fråga har titeln Livet börjar på fredag. Enligt ett pressmeddelande är boken präglad av finstämd nostalgi över mindre brutala tider än vår och handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Jag tycker att det verkar spännande med en handling där tidsgränser suddas ut eller går in i varandra. Informationstexten till boken (klicka på titellänken) väcker min nyfikenhet, det gör den faktiskt.

Ioana Pãrvulescu kommer också vara närvarande på Bokmässan där hon ska delta i två seminarier. Något att boka in kanske?

Det är en annan sak som jag också vill beröma bokförlaget 2244 för och det är att de satsar på kvinnliga författare. En turkiska och en rumänska, det är jättebra!