onsdag, augusti 24, 2011

Min kamp

Jag har också gjort det! Vad? Läst Karl Ove Knausgårds Min kamp. Hur den var? Enligt förväntan. Har konstaterat att min läsupplevelse inte skiljer sig nämnvärt från de läsares som vandrat knausgårdsstigen före mig, till exempel Boktoka, Bokhora, BokbitenDagensbok, Bokbabbel eller Calliope Books för att nämna några. De är samtliga lika skyldiga till att jag till slut också ville läsa Min kamp, denna mastodonta romanbygge i sex delar. När jag nu skriver att jag har läst Min kamp så menar jag bok nummer ett. På svenska finns ettan och tvåan redan tillgängliga i pocket, trean utkommer först i höst. Ettan finns också som ljudbok.

Jag är mer än sugen på att fortsätta den litterära bekantskapen med Knausgård och hans kamp eftersom det djupt sugestiva och mycket intensiva sättet som han skriver på har fängslat mig. Jag har fastnat i hans berättarnät, drunknat i hans demoniska blick med vilken han beskådar världen, sig själv och andra.


Min kamp 1 är inte så självbiografisk som jag hade för mig att den var utan jag tycker faktiskt att boken är rätt så allmängiltig. All detaljrikedom i skildringarna gör inte alls att det blir navelskåderi på hög nivå. Det är någon sorts kemisk reaktion som måste äga rum på boksidorna när det personliga och subjektiva plötsligt blir egen igenkänning, verklig eller inbillad spelar föga roll.

Huvudämnet i Min kamp 1 är Knausgårds relation till fadern. Det börjar med att pappan dör, ett vrak till människa efter flera års systematiskt och intensivt supande. Pappan har lyckats att totalt ödelägga både sitt liv och farmors hus där han och farmodern bodde i smuts, förruttnelse, misär och spritångor.

Barndomsminnen och ungdomens negativa känslor gentemot fadern blandas med det som är nutid i boken, nämligen en period då Knausgård är ca 30 år gammal och blivit författare. Huvuddelen av boken utspelar sig i farmoderns hus som Karl Ove och hans äldre bror Yngve försöker göra beboeligt igen. Genom att rensa bort all skit (både bildligt och bokstavligt talat), städa och skrubba vill Karl Ove återställa allt som pappan har förstört och ödelagt. Uppgiften blir som en besatthet för Knausgård, något som måste göras om han ska kunna gå vidare.

Mycket kretsar kring döden, det slutgiltiga i våra liv, och hur vi förhåller oss till den, hanterar den. I sådana passager kan Knausgård sväva ut i filosofiska resonemang men jag tycker att tankarna är på sin plats och tar dem lätt till mig. För vem funderar inte kring vad döden är och vad den betyder för oss när den drabbar oss och våra närstående. Vad gör dödens närvaro med oss - och vad gör vi med den?

Under tiden som Karl Ove och hans bror är i huset hos farmor måste de också ta hand om stackars lilla farmor som är över åttio år gammal och blivit lite snurrig, inte minst av chocken sedan hon hittade sin försupne son död i fåtöljen en morgon. Även hon utgör en sorglig syn för bröderna, så ovårdad som hon är. Jag gillar ömheten i berättandet kring farmor, det är rörande hur bröderna försöker att på nytt ge henne människovärdighet, ta hand om henne i detta första akuta skede.

Det finns även lite tragikomik i händelserna, som till exempel när farmor varje kväll frågar Karl Ove och Yngve om de möjligen brukar ta sig ett glas på kvällarna. Bröderna tolkar det först som att hon är rädd för att de också skulle supa sig fulla som far deras, tills det visar sig att hon egentligen själv är sugen på något alkoholaktigt. Så av ren barmhärtighet öppnas det en kväll en flaska vodka och du kan räkna ut själv hur det slutar.

Som sagt, jag är fast i Knausgårdsträsket, jag också. Det finns mycket folk som sprattlar omkring där i hans värld. Hur är det med dig? Har du läst Min kamp?

Min kamp, del 1 belönades med Norges stora litterära pris, Brageprisen, och nominerades också till Nordiska rådets litteraturpris.


1 kommentar:

Calliope sa...

Väl mött i Knausgårdträsket!