onsdag, augusti 10, 2011

Haha, jag är en stackare som inte har nåt liv

"...Den så kallade skönlitteraturen är framförallt till för folk som annars inte har nåt liv eller får ut något av livet, för såna stackare. De andra som är friska och har pengar, de ser den bara som lättsam och lite småtråkig förströelse innan de somnar."

Det här citatet är från romanen Föräldrar och barn av Emil Hakl (läs inlägget här), ur ett kapitel där pappan som är i sjuttioårsåldern berättar för sonen blan annat om hur underbart det var att läsa Ullyses av Joyce när han låg på sjukhuset efter en svår operation: "Men jag läste ut den, jag läste minsann så noga som jag aldrig läst nåt tidigare, eftersom jag tänkte att det kanske var det sista jag läste i den här världen! jag sög i mig vartenda ord, inte för att jag förstod mycket av det, men just då struntade jag i det." Till sist avrundar pappan sitt resonemang om vikten av det skrivna ordet så här: "Men på senaste tiden, om jag så bara hittar ett vykort eller ett inbetalningskort i brevlådan, då blir jag glad och läser det noggrant ord för ord, eftersom det får mig att inse att jag fortfarande lever..."

Jag gillar tanken att läsningen kan vara så livsviktig att man faktiskt inser att man lever för att/när man läser. Att läsningen helt klart tillför livet något väsentligt. Det ligger något i det, tycker jag. Fast sedan tvivlar jag på att det kan räcka med läsningen i sig, man kan inte bortse från textens/ordens innehåll, tycker jag. En bok är en bok och ett inbetalningskort är ett inbetalningskort. Om det räcker med ett inbetalningskort för gubben i boken så är det ganska så synd om honom för då har han ett torftigt liv. Nämen vänta, det är ju just det han säger i början... att skönlitteraturen är för folk som inte har nåt liv. Det är därför han läser. Nu förstår jag! Man tager vad man haver och böcker är inte det sämsta att ta till. Föresten är det här ett exempel på en rätt så lysande gestaltning, inte sant.

1 kommentar:

Evalinn sa...

Mycket intressant!