Jag plockar fram min tummade bok med Werner Aspenströms dikter eftersom jag plötsligt känner en längtan efter hans poesi. Jag behöver hans ord med jämna mellanrum. Idag är det en sommardikt jag letar efter, den som heter
Sommaren i Sverige. Jag hittar den rätt snabbt. Men först råkar jag läsa en helt annan dikt, en helt vanlig naturdikt, och medan jag läser den tänker jag på
Utøya och allt det som nu är efter och allt det som är viktigt att säga och tala om. Vad märkligt det är med poesi ibland, detta att en dikt kan få en helt ny innebörd allteftersom omständigheterna under vilka man läser den förändras. Så har dikten Svindlande landskap blivit en dikt om det som hände på Utøya den 22 juli och vad händelsen har ställt oss inför. För mig har den blivit det.
Hur ska de levande tala till de levande?
Vilka ord kan jag rikta till dig som jag älskar
annat än tystnaden eller de många frågornas
slitande knivar
medan det som skulle sägas
ligger outtalat kvar på stranden
som en snäcka?
Alltmera sällan översköljd av havets vågor
men sandens vågor bär oss in mot öknen.
Vad är det som bör sägas?
I vilken färg kan det skildras?
I ingen färg.
Med inga jämförelser. Eftersom
det bofasta aldrig kan spegla det overkliga.
/.../
(En del av dikten Svindlande landskap av Werner Aspenström, ur Snölegend, 1949)
