Andningsgunga utspelar sig i slutet av andra världskriget och berättelsen tar sin avstamp i Rumänien. Den historiska bakgrunden är den att efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra tyskspråkiga rumäner till Stalins läger i Sovjetunionen, oftast för 5-års tvångsarbete. Också Herta Müllers mamma blev deporterad, samt ytterligare släktingar. Deportationen var tydligen inget man talade så jättemycket om, men erfarenheterna fanns där och för Herta Müller var det helt omöjligt att som barn och ung inte påverkas av dessa. Fast romanen handlar inte om mamman eller någon annan släkting. Avgörande för romanens tillblivelse blev den vuxna Hertas vänskap med den rumänske författaren Oskar Pastior som hade tysk påbrå och levde i exil. Eftersom Pastior också var deporterad på fyrtiotalet, bestämde de sig för att tillsammans berätta om Rumäniens ganska så okända historia. De besökte gamla Gulaglägren och Pastior berättade om sina minnen. Herta Müller antecknade. När Pastior plötsligt dog 2006 höll projektet gå åt pipan men till slut skred Herta Müller till verket på egen hand, hon hade ju massor av material till en roman. Andningsgunga är resultatet.
Andningsgunga handlar om sjuttonårige Leopold (Oskar Pastior?) som en kall januarinatt 1945 arresteras och deporteras till Gulag för fem år av straffarbete, han är ju en tyskspråkig rumän. Dessa fem år kommer att förändra honom som människa, det är ofrånkomligt att han återvänder som en annan människa den dagen han återvänder. Livet efter. Hur lever man efter? I korta kapitel berättar Leopold om livet i lägret: arbetet, kylan, relationerna, minnen, hemlängtan, hungern. Framför allt hungern. Hungerängeln är allestädes närvarande, han sover aldrig.
Visst är berättelsen gripande i sig och visst är det intressant att läsa om ett historiskt skede som man vet så lite om, men jag blir ändå mest fascinerad av språket. Det är sakligt och konkret, inte det minsta vidlyftigt. Till slillnad från till exempel romanen Hjärtdjur förekommer inte heller någon svårtolkad symbolik, vilket gör att Andningsgunga är mycket lätt att ta till sig även om man är en ovan Müller-läsare.
Samtidigt är skönheten i orden mig nästan övermäktig. Herta Müller trollar med orden och jag fattar inte alls hur hon gör. Hon blandar saklighet med poesi så man blir alldeles häpen. Ibland upprepar hon samma ord om och om igen i meningar som kommer, tills ordet - hur vardagligt och oglamoröst det än är - blir vackert och får en själ och ett liv. Det får en tyngd också. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Sakerna och föremålen får liksom egenskaper som individen måste förhålla sig till och det under en lång tid. Tingen påverkar människan och människan påverkar tingen, de lever ömsom i symbios, ömsom i konkurrens. Det är i alla fall den känslan som Herta Müllers språk ger mig.
Och så en annan gång dyker Hertas egna ordbildningar upp: hjärtskyffel, andningsgunga, hungerängel, dagsljusförgiftningen, munlyckan, skinn- och bentiden. Herta Müllers språk är fullständigt unikt, så är det bara. Poesi man blir häpen av.
"Jag har sedan länge lärt min hemlängtan att ha torra ögon. Och nu skulle jag dessutom vilja att min hemlängtan blir herrelös. Då ser den inte längre mitt tillstånd här och frågar inte längre efter dem därhemma. Då finns inte heller i mitt huvud några personer mer därhemma, bara föremål. Då flyttar jag dem fram och tillbaka kring den ömma punkten, som man flyttar fötterna i paloman. Föremål är små eller stora, en del kanske alltför tunga, men de har ett mått.
Om jag kommer att lyckas även med detta är min hemlängtan inte längre mottaglig för längtan. Då är min hemlängtan endast en hunger efter den plats där jag en gång var mätt."
Andningsgunga av Herta Müller är en mycket bra roman, på en och samma gång storartad och jordnära.
