Vackra böcker är vackra

 

Vackra böcker är vackra och när de är vackra både till det yttre och det inre så är det bara att ropa bingo!, tycker jag. Som den här fyrklövern med klassiker som alla har hjärta och smärta som tema: Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg), Emma (Jane Austen), Den franske löjtnantens kvinna (John Fowles) och Älskaren av Marguerite Duras.

Det var för en vecka sedan när jag besökte pocketshoppen i Stockholm som jag såg böckerna för första gången. Och jag kan säga er att om jag inte redan hade läst tre av titlarna, hade jag köpt allihopa. Omslagen som är designade av Petra Börner är verkligen lekfulla i sin färggranhet. Och lite nostalgiska också. Petra Börner är en svensk illustratör och designer baserad i London och hon arbetar gärna med kollage, bläck och penna.

Den enda boken av de fyra som jag inte har läst är Den franske löjtnantens kvinna men den har jag å andra sida sett som film med underbara Meryl Streep i huvudrollen (1981). När jag nu tittar på videoklippet från youtube för att fräscha upp minnet, blir jag lite nyfiken på boken. Vilken kärlekshistoria! Någon som har läst John Fowles roman?

Hur har det gått men novelläsningen?

Min egna läsutmaning att läsa mer noveller är också en gammal surdeg vid det här laget, fast den lever fortfarande. Det måste jag ändå säga att den gör, till och med i bästa välmåga. Ursprungligen var tanken att "novellprojektet" skulle pågå mellan april och augusti 2010 men sedan förlängde jag utmaningen året ut. Och innan jag visste ordet av fortsatte jag även under 2011, ville bara inte ge mig så lätt. Nu är det slutet på augusti igen och därför tycker jag att en ny utvärdering är på sin plats.

Planen i april 2010 var följande:
"Jag läser en valfri mängd fristående noveller och/eller noveller ur novellsamlingar av såväl klassisk som modern art. Två till tre gånger i månaden presenterar jag en läsvärd novell här på bloggen. Även i de fall novellen ingår i en novellsamling presenterar ingående bara den novellen som jag har valt, inte hela samlingen. Den nämner jag bara som en källa, mer eller mindre.

Jag vill fokusera på en novell åt gången för att, så att säga, fånga novellens själva essens. Jag ställer inga som helst krav på mig att läsa hela novellsamlingen i de fall en sådan finns, det är tillåtet att välja och vraka efter behag och dagsform. Med andra ord är det helt okej att plocka russinnen ur kakan. Mums!

Under novellresan vill jag nosa på både klassiska och nyskrivna noveller från såväl Sverige och Norden som från hela världen. Ett russin här, ett russin där. Jag har inget annat mål med novelläsutmaningen än att bekanta med en genre som länge suttit på undantag hos mig."

Nå, riktigt så strukturerat blev det inte, kanske i början men sedan var det lite hipp som happ.

Vilka är de noveller som jag har läst mellan april 2010 och augusti 2011? Asterix (*) betyder att titeln avser en novellsamling, annars är det fråga om enstaka noveller. Titlarna presenteras i den ordningen som jag har läst dem, de först lästa är längst ner, de sist lästa högst upp. Recensionerna står att finna under kategori Noveller. Där finns också novellinlägg från tiden före läsutmaningen.

Mats Kempe: Begreppen (rec. kommer)
Maria Sveland: Doggy Monday
Jens Liljestrand: Sandhamn
Unni Drougge: Kärlek ända in i döden
Jonas Karlsson: Spår i snön
Alberto Méndez: Blinda solrosor*
Jean Giono: Mannen som planterade träd
Uwe Timm: Upptäckten av currywursten
Blandade tjeckiska författare: Tjeckien berättar: I sammettens spår*
Franck Pavloff: Brun morgon
Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig*
Alice Munro: För mycket lycka*
Kerstin Ekman: Hunden
Nam Le: Båten*
Naja Marie Aidt: Babian*
August Strindberg: Ett halvt ark papper*
Franz Kafka: I straffkolonin*
Claire Castillon: Insekt*
Stig Dagerman: Att döda ett barn

Jag har också läst Jonas Karlssons novellsamlingar Den perfekta vännen och Det andra målet, men de är inte recenserade här på bloggen. Det blev liksom inte av.

Jag tycker att jag har fått en ganska så bra geografisk spridning på böckerna  - det finns mycket svenskt men även franskt, danskt, spanskt, vietnamesiskt, afrikanskt, kanadensiskt, tyskt och tjeckiskt. Helt ok.

Har jag blivit novellfrälst? Nja, inte riktigt. Visst, många av novellerna var mycket bra och jag gillade de flesta, några till och med väldigt mycket. Enda floppen var novellsamlingen Insekt som jag tyckte var förfärlig och faktiskt inte ens läste ut.

Jag tror att jag är lite mindre svårflörtat än förut när det gäller noveller, det har blivit lättare för mig att välja en novellbok att läsa och jag har bättre koll på nyutgivningen. Jag har helt enkelt blivit mindre "rädd" för genren, så på det viset fungerade utmaningen. Men fortfarande är romaner, och även poesi, mera i min smak.

Hur går det med Nobelkandidatutmaningen?

I april nappade jag på Lyrans utmaning att ta sig an möjliga Nobelpriskandidater. Det finns alltid en risk när jag hoppar på läsutmaningar, nämligen att jag kommer upp som en sol och faller ner som en pannkaka. Så även denna gång, tyvärr. I och för sig är det ca en och en halv månad kvar tills vi får höra Peter Englund läsa upp namnet på årets Nobelpristagare i litteratur men jag tvivlar ändå att jag kommer så mycket längre med läsningen.

På kandidatlistan som jag övertog från Lyran i april fanns dessa författare att läsa något av innan oktober: grönt = läst redan tidigare, orange = vill läsa innan oktober, fet orange = utmaningen avklarad, svart = är inte lässugen. Det enda namnet i orange som nu är ändrat till fet orange är Ko Un. Och så har jag Don DeLillo på gång. Fem författarnamn återstår fortfarande. Jag tror inte jag hinner innan Englung öppnar den vita dörren. men kanske kan läsutmaningen kvarstå till 2012?

Tomas Tranströmer
Ko Un (läst i april)
Don DeLillo (läst i september)
Claudio Magris
Adonis
Haruki Murakami
Thomas Pynchon
Gitta Sereny
Javier Marias
Paul Auster
Ngugi wa Thiong'o
Peter Carey
Assia Djebar
Philip Roth
Joyce Carol Oates
Margaret Atwood
Alice Munro
Milan Kundera
Amos Oz
Chinua Achebe
A.B. Yehoshua
Per Petterson
Ian McEwan
Michael Ondaatje
Salman Rushdie
Cormac McCarthy
Nuruddin Farah
Ismaïl Kadaré
Maryse Condé

Min kamp

Jag har också gjort det! Vad? Läst Karl Ove Knausgårds Min kamp. Hur den var? Enligt förväntan. Har konstaterat att min läsupplevelse inte skiljer sig nämnvärt från de läsares som vandrat knausgårdsstigen före mig, till exempel Boktoka, Bokhora, Bokbiten, Dagensbok, Bokbabbel eller Calliope Books för att nämna några. De är samtliga lika skyldiga till att jag till slut också ville läsa Min kamp, denna mastodonta romanbygge i sex delar. När jag nu skriver att jag har läst Min kamp så menar jag bok nummer ett. På svenska finns ettan och tvåan redan tillgängliga i pocket, trean utkommer först i höst. Ettan finns också som ljudbok.

Jag är mer än sugen på att fortsätta den litterära bekantskapen med Knausgård och hans kamp eftersom det djupt sugestiva och mycket intensiva sättet som han skriver på har fängslat mig. Jag har fastnat i hans berättarnät, drunknat i hans demoniska blick med vilken han beskådar världen, sig själv och andra.

Min kamp 1 är inte så självbiografisk som jag hade för mig att den var utan jag tycker faktiskt att boken är rätt så allmängiltig. All detaljrikedom i skildringarna gör inte alls att det blir navelskåderi på hög nivå. Det är någon sorts kemisk reaktion som måste äga rum på boksidorna när det personliga och subjektiva plötsligt blir egen igenkänning, verklig eller inbillad spelar föga roll.

Huvudämnet i Min kamp 1 är Knausgårds relation till fadern. Det börjar med att pappan dör, ett vrak till människa efter flera års systematiskt och intensivt supande. Pappan har lyckats att totalt ödelägga både sitt liv och farmors hus där han och farmodern bodde i smuts, förruttnelse, misär och spritångor.

Barndomsminnen och ungdomens negativa känslor gentemot fadern blandas med det som är nutid i boken, nämligen en period då Knausgård är ca 30 år gammal och blivit författare. Huvuddelen av boken utspelar sig i farmoderns hus som Karl Ove och hans äldre bror Yngve försöker göra beboeligt igen. Genom att rensa bort all skit (både bildligt och bokstavligt talat), städa och skrubba vill Karl Ove återställa allt som pappan har förstört och ödelagt. Uppgiften blir som en besatthet för Knausgård, något som måste göras om han ska kunna gå vidare.

Mycket kretsar kring döden, det slutgiltiga i våra liv, och hur vi förhåller oss till den, hanterar den. I sådana passager kan Knausgård sväva ut i filosofiska resonemang men jag tycker att tankarna är på sin plats och tar dem lätt till mig. För vem funderar inte kring vad döden är och vad den betyder för oss när den drabbar oss och våra närstående. Vad gör dödens närvaro med oss - och vad gör vi med den?

Under tiden som Karl Ove och hans bror är i huset hos farmor måste de också ta hand om stackars lilla farmor som är över åttio år gammal och blivit lite snurrig, inte minst av chocken sedan hon hittade sin försupne son död i fåtöljen en morgon. Även hon utgör en sorglig syn för bröderna, så ovårdad som hon är. Jag gillar ömheten i berättandet kring farmor, det är rörande hur bröderna försöker att på nytt ge henne människovärdighet, ta hand om henne i detta första akuta skede.

Det finns även lite tragikomik i händelserna, som till exempel när farmor varje kväll frågar Karl Ove och Yngve om de möjligen brukar ta sig ett glas på kvällarna. Bröderna tolkar det först som att hon är rädd för att de också skulle supa sig fulla som far deras, tills det visar sig att hon egentligen själv är sugen på något alkoholaktigt. Så av ren barmhärtighet öppnas det en kväll en flaska vodka och du kan räkna ut själv hur det slutar.

Som sagt, jag är fast i Knausgårdsträsket, jag också. Det finns mycket folk som sprattlar omkring där i hans värld. Hur är det med dig? Har du läst Min kamp?

Min kamp, del 1 belönades med Norges stora litterära pris, Brageprisen, och nominerades också till Nordiska rådets litteraturpris.

Virginia Woolf 1935-08-21

"Ännu en bok. Har jag det okuvliga modet att påbörja ännu en? Tänk på allt som ska skrivas och skrivas om. Men det kommer ju innebära lycka och hänförelse också. Mycket varmt igen. Jag tänker måla om det här rummet."

Citatet kommer ur Virginia Woolfs dagböcker Ögonblick av frihet som jag inte längre kunde motstå att skaffa trots att jag har läst boken... Det är bara så roligt att slå upp ett datum och på måfå läsa Virginias noteringar.

Vilken teater!

Vilken teater! av den tyske författaren Siegfried Lenz är den andra boken av honom som jag har läst. Den fösta var Tyst minut som jag var mycket begeistrat över (se recensionen) och därför var steget till att även läsa Vilken teater! mycket kort. Tyst minut gav ju mersmak.

Vilken teater! är en komisk kortroman om livet, konsten, ångesten och vänskapen: "De sorgsna måste hålla ihop, de är bestämda för varandra", säger en av huvudpersonerna i boken.

Handlingen går ut på att en liten grupp kriminella passar på att i samband med en teaterföreställning för fångarna lägga beslag på regionteaterns turnébuss och rymma med den. Gruppen tar sig sedan till en stad i närheten där de utger sig för att vara ett resande teatersällskap, till stadsbornas stora glädje. Tänk att finkulturen har hittat även till deras lilla håla till stad! Stämningen blir snart hjärtlig och uppsluppen, teatersällskapet mycket omtyckt. Undrar du varför de inte gömmer sig nånstans i stället? För "det säkraste gömstället är offentligheten" som rymlingen Hannes säger.

Huvudpesronerna i boken är två. Den ena är Clemens, en litteraturprofessor och expert på Sturm und Drang, som sitter inne på grund av sin otyglade svagnet för unga vackra litteraturstudentskor vilket inte sällan fördunklade hans omdöme vid examinationerna och den andre är hans cellkamrat Hannes. Medfångarna och stadsborna spelar resten av rollerna i den galna förväxlingskomedin som uppstår. Och galet blir det, tro inte annat. Det är ju klart som korvspad att det blir strul, mer och mer.

Vilken teater! är en rolig och underhållande bok, även om man inte direkt gapskrattar vid läsningen. Det räcker gott och väl med att man ler och njuter av läsningen och att man blir så där fint varm i hjärtat. För Vilken teater! är en varm bok. Ingen kamouflerad samhällskritik eller öppet moraliserande över kriminella. Moralisera får läsaren ägna sig själv åt om hon vill, författaren bjuder på en stunds skön läsning. Språket är lättsamt och jag tycker också att överättaren Jörn Lindskogs har gjort ett bra jobb.

En annan bokbloggare som också läst Vilken teater! är t.ex. Lyrans noblesser.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Om den poetiska skönheten i Herta Müllers språk (Andningsgunga)

I det här videoklippet pratar Maria Magnusson om romanen Andningsgunga av Nobelpristagaren Herta Müller. (Jag bloggar om boken här.) Herta Müller är född i Rumänien, debuterade 1982. Hon tvingades fly Ceaausescus diktatur och är idag bosatt i Berlin. När Röda Armén gick in Rumänien 1944 deporterades den tysktalande minoriteten till ryska fångläger, ett öde som drabbade Herta Müllers egen mor. Även Herta Müllers vän, den tyskrumänske exilpoeten Oskar Pastior, som dog 2006, var lägerfånge och utifrån hans liv berättar nu Herta Müller om denna glömda del av Europas historia. För översättningen svarar Karin Löfdahl. (Informationstexten är hämtat häriftån.)

Just nu är det 32 dagar och 23 timmar kvar till Bokmässan

32 dagar och 23 timmar återstår tills Bokmässan slår upp portarna och jag är så gott som redo. Förväntansfull är bara förnamnet! I veckan kom också årets mest efterlängtade försändelse - mina fyradagarsbiljetter. Yeh!

Boendet är klart, tågbiljetterna fixade, grovplaneringen av programmet likaså. Men finjusteringen och omprioteringarna av programmet återstår, om inte någon hinner uppfinna en enkel och snabb metod av egenkloning, vilket är tyvärr föga troligt.

Nämen vänta nu! Jag måste ju också läsa igenon scen- och monterprogrammet eftersom vid montrarna brukar det alltid hända en mängd spännande saker: författarsamtal, diskussioner, presentationer. Och författarscenens program får jag absolut inte glömma att kolla. Sa jag att jag var redo? Jag trodde det först men nu inser jag att mycket hårt planeringsarbete återstår. Förresten tror jag inte att det skadar att köpa lite nya kläder också...

Fast understundom tänker jag roa mig med Bokmässans nya tävling. Här finns en kort film om tävlingen: Hundra år. Ingen som klev ut genom fönstret och försvann (MOV-dokument, ca 22 MB).

Jag ska också försöka läsa åtminstone en till bok av någon tyskspråkig författare, förhoppningsvis Juli Zeh.

I brist på annat blir det lite film nu: Long Live the Book

Det var tänkt att jag skulle skriva en recension i kväll innan dagens sista lässtund tar vid men i stället ringer det "folk" hela tiden och sätter käppar i hjulet för bloggandet. Vad oansvarigt av dem, va? Nejdå, jag skämtar lite. Det är så klart roligt när syrran ringer... Men nu när jag slutligen har kopplat ner Skype känner jag inte för att skriva nåt vettigt längre, utan vill få det här med bloggandet överstökat så fort som möjligt så att jag kan ta och läsa ytterligare några sidor i Bastarden från Istanbul som jag inledningsvis gillar riktigt bra.
Hos Dantes bibliotek hittade jag i eftermiddags en mysig bokfilm som jag vill förmedla vidare även till Bokmanias alla läsare: Long Live the Book. Varsågoda, ha det gott så länge. Jag är tillbaka imorgon, skulle jag tro. Nu intar jag lästystnad.

Barns tankar om fattigdom i Sverige

Barns tankar om fattigdom i Sverige är en tunn liten bok av Stockholms Stadsmission som ger fattigdomsfrågan nytt perspektiv genom att höja barns röster. I boken delar barn mellan sex och tolv år från olika samhällsskikt med sig av kloka funderingar och finurliga lösningar på en av vår tids största och viktigaste frågor: barnfattigdom.
Nästan 50 000 barn lever i ekonomiskt utsatta hushåll bara i Stockholms län, i hela Sverige finns det runt 220 000 barn som lever under förhållanden som kan klassas som fattigdom. Jag tycker att det är mycket skrämmande siffror! Fattigdom?! I fina Sverige?! Det finns framför allt tre stora grupper av barn som är särskilt socialt utsatta i Sverige idag och det är barn till ensamstående föräldrar, barn i storstädernas förorter och barn med utländsk bakgrund.

Boken Barns tankar om fattigdom i Sverige finns bl.a. att köpa på Stockholms Stadsmissions webbsida och kostar 50 kronor (fraktkostnad ingår i priset). Överskottet går till Unga Stations arbete för barn och unga.

Du kan titta på boken här eftersom den är utlagd som pdf-fil. Själv har jag läst den som e-bok i mobilen och det funkade alldeles utmärkt.

Under läsningens gång blir jag flera gånger glatt överraskad av barnens klokhet, fast den så klart är genomsyrad av barnslig naivitet. Texterna är charmiga och tänkvärda. Det är spännande att ta del av barnens tankar och funderingar kring hur de ser på saker och ting. Boken är uppdelad i kortare avsnitt som vart och ett börjar med en fråga till barnen, till exempel om det finns fattigdom i Sverige och hur man kan märka den eller vad fattigdom är och vad vi tillsammans kan göra åt den. Barn ger röst åt barn. Det är fint.

Jag har valt att skriva om boken här på bloggen för att helt enkelt uppmärksamma att den finns och hoppas förstås att människor vill köpa den för att på så sätt bidra till arbetet mot barnfattigdom i Sverige. Jag kan tänka mig att boken är användbar i exempelvis mellanstadieklasser för att samtala kring barns levnadsvillkor i Sverige idag.

Regler för löjligt uppträdande

Regler för löjligt uppträdande är fristående fortsättning på Emil Hakls roman Föräldrar och barn som jag nyligen har bloggat om. Fortsättningen, som är en långnovell i 24 korta avsnitt finns att läsa på bokförlaget Aspekts hemsida i översättning av Mats Larsson. Slut på meddelandet :-)

En fager mö

Kortromanen En fager mö är den tredje boken som jag nånsin har läst av Joyce Carol Oates och jag kan inte påstå att den har lämnat något djupare intryck på mig. Den är inte dålig, inte så, JCO är för skicklig som författare för att skriva "dåliga" böcker men den lämnar mig likväl oberörd. Jag valde den här romanen för att jag hade läst att En fager mö skulle innehålla allt vad JCO:s författarskap står för när det gäller kortromaner, det vill säga en klassisk romanberättelse med en enkel dramaturgi samt vackra naturskildringar och sammansatta personporträtt. Plus ett finslipat språk. Den skulle vara perfekt för både den som vill upptäcka JCO och för den redan beroende JCO-läsaren. Hur har det gått för mig?

Hm... jag säger så här. Har man skrivit och publicerat över hundra böcker som JCO har gjort då kan man det hantverksmässiga kring att bygga upp en historia och att berätta den. En fager mö är ett utmärkt hantverk men som berättelse är den alldeles för förutsägbar för min smak, trots vändningen i slutet.

Handlingen kan sammanfattas på följande vis: En sextonårig flicka från New Jerseys lägre samhällsklass hamnar i klorna på den drygt sextioårige barnboksförfattaren och allkonstnären mr Kidder vars tjusiga villa vid havet Katya allt oftare besöker. Hon är naiv och oerfaren, han förslagen och världsvan. Hon är fattig, han är rik. Hon är ingen, han är en allmänrespekterad lokalkändis. Att mr Kidder har sexuella avsikter med flickan kan man gissa redan efter några sidor, frågan är snarare hur han tänker skrida till verket för att få till det. Mr Kidder är som en stor fet spindel som snärjer in sitt offer i allt snävare cirklar och han är mån om att inte skrämma flickan på flykt. Hans målmedvetenhet är lika tydlig som obehaglig.

Överraskningsmomentet inträffar någonstans runt sidan 170 (av 211) när mr Kidder avslöjar sitt motiv till att han har valt ut just Katya som "sin kära". Vändningen är sannerligen oväntad, liksom hur Katya reagerar. Mr Kidders egentliga avsikter är inte så jättetrevliga, men det kanske ni redan anar.

På omslaget står det att En fager mö är "en gåtfull saga i modern tappning, nära besläktad med Nabokovs klassiker Lolita". Det är lite att ta i, tycker jag. En fager mö ligger inte ens i närheten av Lolita om man beaktar romanens komplexitet och inte endast temat av en äldre man som utnyttjar en ung flicka.

Om jag har blivit Oates-frälst efter att ha läst En fager mö? Nej, det har jag inte. Det blev inte tredje gången gillt för mig och det kommer förmodligen att dröja tills jag återigen väljer att läsa någon av Oates romaner. Är jag möjligen immun mot Oates? Vem vet... Men Blonde som jag läste i somras var en höjdare, den är öförglömlig!

Andra bokbloggare som skrivit om En fager mö är t.ex. Dagensbok och Textappeal.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Månadens bokpaket från Gondol

Vill du bli medlem i kvalitetsbokklubben Gondol?
Använd gärna bannern till höger här på bloggen.

I augustipaketet från Bonniers litterära klubb Gondol fanns det förutom den sedvanliga medlemstidningen också två romaner: Indignation av Philip Roth och En fager mö av Joyce Carol Oates. Ett gediget paket således. Och vilka tungviktare till författare! Ständigt nobelpristippade båda två.

Oates, Oates, Oates. Få författare kan mäta sig med henne när det gäller produktion och kvalitet, över hundra böcker har det blivit genom åren. Många är också de läsare som ser till att läsa hennes böcker allteftersom de kommer ut men alla gör inte det. Det kan vara svårt att plötsligt hoppa på Oates-tåget och börja plöja sig igenom författarskapet, för var ska man börja? Vilken av hennes många romaner är bra att läsa först? Det kan det säkert finnas olika åsikter om.

Jag tillhör faktiskt den udda skaran som (ännu) inte blivit Oates-beroende. Två av hennes romaner har jag hittills läst (Den tatuerade flickan och Blonde, utmärkta böcker båda två) men jag drar mig för när det gäller att kasta mig över hennes nyutkomna romaner, det har blivit ett slags spärr i huvudet på mig, jag blir lite som paralyserad. Är det här rätt Oates-bok? tänker jag. Eller borde jag läsa någon av de tidigare böckerna? Och så blir det inget alls i stället.

I det här nya numret av Gondol-tidningen finns en presentation av både Oates och Roth och de är hållna på liknande sätt. Texterna riktar sig till läsare som inte är nördigt inlästa på Oates respektive Roth, jag själv som är ingetdera tycker att presentationerna är intressanta och vägledande. Av Roth har jag bara läst Envar, så visst återstår en hel del.

När jag läser artikeln (av Lotta Aquilonius) om Oates får jag en bra inblick i vad som kännetecknar hennes romaner och, det bästa av allt, jag får en hjälpande hand som ledsagar mig genom djungeln som Oates författarskap innebär för en Oates-nybörjare. Ja, jag ser mig själv som en JCO-nybörjare.

Månadsboken En fager mö presenteras både som en utmärkt introduktion till JCO:s författarskap och som en självklar läsning för de redan beroende. Det verkar lovande. Också Blonde är tydligen ett bra nybörjarval. Ni som följer bloggen regelbundet vet att jag läste Blonde under sommarsemestern och tyckte väldigt mycket om den och nu måste jag nog erkänna att jag är lite frestad att läsa mer av JCO, så varför inte just En fager mö, Oates senaste roman på svenska. Den ligger ju ändå redan på mitt läsbord, så varför inte. Här utlovas dessutom allt som kännetecknar en fulländad kortroman signerad Joyce Carol Oates, det vill säga en klassisk romanberättelse med en enkel dramaturgi samt vackra naturskildringar och sammansatta personporträtt. Jag ska läsa den. Har faktiskt redan börjat.

Vad tycker ni som kan er JCO? Vilken är den bästa introduktionsromanen enligt er förutom Blonde? Är En fager mö ett bra val?

Haha, jag är en stackare som inte har nåt liv

"...Den så kallade skönlitteraturen är framförallt till för folk som annars inte har nåt liv eller får ut något av livet, för såna stackare. De andra som är friska och har pengar, de ser den bara som lättsam och lite småtråkig förströelse innan de somnar."

Det här citatet är från romanen Föräldrar och barn av Emil Hakl (läs inlägget här), ur ett kapitel där pappan som är i sjuttioårsåldern berättar för sonen blan annat om hur underbart det var att läsa Ullyses av Joyce när han låg på sjukhuset efter en svår operation: "Men jag läste ut den, jag läste minsann så noga som jag aldrig läst nåt tidigare, eftersom jag tänkte att det kanske var det sista jag läste i den här världen! jag sög i mig vartenda ord, inte för att jag förstod mycket av det, men just då struntade jag i det." Till sist avrundar pappan sitt resonemang om vikten av det skrivna ordet så här: "Men på senaste tiden, om jag så bara hittar ett vykort eller ett inbetalningskort i brevlådan, då blir jag glad och läser det noggrant ord för ord, eftersom det får mig att inse att jag fortfarande lever..."

Jag gillar tanken att läsningen kan vara så livsviktig att man faktiskt inser att man lever för att/när man läser. Att läsningen helt klart tillför livet något väsentligt. Det ligger något i det, tycker jag. Fast sedan tvivlar jag på att det kan räcka med läsningen i sig, man kan inte bortse från textens/ordens innehåll, tycker jag. En bok är en bok och ett inbetalningskort är ett inbetalningskort. Om det räcker med ett inbetalningskort för gubben i boken så är det ganska så synd om honom för då har han ett torftigt liv. Nämen vänta, det är ju just det han säger i början... att skönlitteraturen är för folk som inte har nåt liv. Det är därför han läser. Nu förstår jag! Man tager vad man haver och böcker är inte det sämsta att ta till. Föresten är det här ett exempel på en rätt så lysande gestaltning, inte sant.

Föräldrar och barn

Efter ett sommaruppehåll går bloggserien om tjeckisk litteratur vidare och det med romanen Föräldrar och barn av Emil Hakl. Föräldrar och barn som utkom i Tjeckien 2003 är Hakls kanske hittills största litterära framgång och boken har också blivit film. Den är översatt till ett flertal språk och prisbelönt.

Handlingen är enkel, för vad kan vara enklare än att en far och hans som går på promenad. De möts, umgås några timmar och skiljs åter åt. En gång i månaden träffas pappa Ivan som är drygt sjuttio år fyllda och sonen Honza, han i fyrtioårsåldern, och strosar genom Prags gator och parker från ölstuga till ölstuga. Det blir en öl här och några enbärslikör där medan samtalet flyter genom tid och rum som floden Vltavas tjocka, sakta framvälvande vatten.

- Hej, sade jag.
- Hej på dig, svarade han med blicken fäst någonstans ovanför trädkronorna.
- Något nytt? frågade jag.
- Det har inte hänt något nytt i världen på två miljarder år, allt är bara variationer på temat kol, väte, syre och kväve, svarade pappa.
Och så gav vi oss iväg på en promenad.

Det är inte mycket fadern och sonen har gemensamt i vardagen, har aldrig haft, men båda förenas i sitt kämpande för att förstå sig på det stora mysteriet som kallas livet. De är välutbildade och de pratar om allt mellan himmel och jord, stort som smått: gamla minnen, barndomen, kärleken, kvinnorna, ölet, litteraturen, ensamheten. Med sin ålders rätt berör fadern också Europas stormiga historia. Född på Balkan som han är, som tonåring omplanterad till efterkrigstidens Tjeckoslovakien och med erfarenheter av kommunismregimens represalier har han många minnen att dela med sig av till sonen. Männen pratar ömsom om sig själva, ömsom kommenterar de tillståndet i världen.

Båda männen är lite tilltufsade av livet, det framgår tydligt att varaktiga relationer inte är deras starka sida men de försöker. Hela livet har de försökt och så mycket fattar de att de måste försöka lite till. Inte minst när det gäller deras relation till varandra. Det vilar en värme och ett hopp över det faktum att faderns och sonens månatliga promenader är ett slags ritual som de värnar om och vill hålla liv i.

Jag tycker om hur författaren lyckas med konststycket att klämma in två liv under flera decennier i en berättelse vars händelsetid bara utgör några timmar. Eftersom grunden för handlingen är att två män promenerar, dricker öl och pratar består huvuddelen av texten av dialoger. Och det är inte tröttsamt alls. Ironi varvas med humor varvas med allvar varvas med filosofi. Jag gillar det. Det är ... vad ska jag säga... något tjeckiskt över det (möjligen inbillar jag mig bara, men låt gå). Jag ser snubbarna framför mig, hör deras snack. De är levande personer med känslor och sorger. Inget gulligull men ändå värme (läs gärna mer i ett annat inlägg).

Föräldrar och barn är en liten roman, bara 160 sidor, men den är fin och verkligen läsvärd. Jag tycker också att boken har lätt att tilltala även icke tjeckiska läsare eftersom den tar upp allmängilltiga ämnen. Ett extra plus får boken för de vackra illustrationerna av Anna Rex. Och översättaren Mats Larsson har också gjort ett bra jobb. Här kan man läsa ett utdrag ur boken.

Boken finns t.ex. att köpa på Bokus eller på AdLibris.

Vinnare av boken och dvd-filmen "En blomma i Afrikas öken"

Tävlingen/utlottningen som startade förra veckan är nu avslutad, sju personer deltog. Eftersom "tävlingsfrågorna" handlade helt narcissistiskt om den här bloggen vill jag tacka extra mycket för kommentarerna och feedbacken. Och så har jag självklart utsett tre vinnare som kommer att få varsitt bok- och filmpaket samt ett Bokmania-bokmärke hemskickat.

Anledningen till att jag har valt de vinnare jag valt är helt enkelt den att kommentarena på var sitt sätt bekräftar mina intentioner med bloggen och bokbloggandet. De låter mig ana att budskapet liksom går fram, vilket i sin tur sporrar mig vidare. Tack ska ni ha! Vinnarna är:

Helena Milton för kommentaren:

Jag läser Bokmania därför att jag tycker inläggen "ger någonting mer". De är välskrivna, informativa, detaljerade och så med personliga synpunkter från bloggerskan själv. Är väldigt ny i "bloggosfären" och har bara läst Bokmania under några veckors tid. Bästa boktipset är Blonde.

Anna för kommentaren:

Jag vill gärna vara med i tävlingen, det är en bok jag velat läsa länge! Jag läser din blogg när jag får slut på böcker, då går jag in här och letar reda på nya böcker att läsa! Du skriver bra recensioner och jag brukar gilla de böcker du gillar! Jag har väl läst din blogg sedan förra hösten nån gång... Jag har fått många bra boktips, till exempel Niceville. Senast vill jag nog läsa Blonde så den ska jag försöka läsa när jag kan :) 

Violen för kommentaren:

Jag har läst Bokmania av och till under lång tid, du finns ju också på FB numera. Varför kan jag inte svara på men t.ex. ditt upprop för Afrika var ju så bra och meningsfullt även om det inte handlade om böcker direkt. Så utöver alla boktips jag hämtat här så skriver du med hjärtat också. Dessutom gillar jag verkligen att du lyft t.ex. tjeckisk litteratur....jag gillar ju att läsa nytt, annorlunda, se nya horisonter.....

Och bästa boktips: Ru av Kim Thúy! Den är som ett smycke med många pärlor i.

 

 

Helena, Anna och Violen, nu återstår bara att ni mejlar mig era adressuppgifter. Mejla på bokmania[at]gmail.com. Hoppas att ni kommer att gilla både boken och filmen. Önskar er mycket nöje och hoppas också att ni även i fortsättningen kommer att få inspiration och trevliga boktips här på Bokmania.

 

Sara Stridsberg om sin kommande roman

När jag i början av juni bloggade om Sara Stridsbergs debutroman Happy Sally som då var den tredje boken i ordningen som jag har läst av henne (hon har skrivit "bara" tre romaner så här långt), uttryckte jag en önskan och stor förhoppning om att hon snart skulle komma med en ny bok. Hon är ju min stora favorit, det vet alla som har följt den här bloggen ett tag. Därför var jag också jätteglad över att Sara Stridsberg skulle sommarprata i år. Och ännu gladare blev jag när jag i programmet hörde henne berätta om sin kommande roman. Det blir en bok om det före detta mentalsjukhuset Beckomberga och, verkar det som, om hennes pappa. Han var inskriven där en tid efter ett självmordsförsök när Sara var liten och institutionen och psykvården har lämnat djupa avtryck hos henne (läs mer i t.ex. DN). Tyvärr vet jag inte när boken är tänkt att komma ut, men den som väntar på något gott...

Och du, om du inte har läst någon av Sara Stridsbergs romaner, gör det. Att läsa hennes böcker är en läsupplevelse utöver det vanliga.

2012 kommer Bokmässan att vara nordisk

Nordiska författare har varit i ropet i Europa ett tag nu och i år kanske mer än någonsin (t.ex. hade bokmässan i Paris ett nordiskt tema i våras och det var en succé). Därför blir jag inte förvånad när jag läser i SvD att nästa års Bokmässa i Göteborg, alltså 2012, kommer att ha litteratur från Norden som tema. Det är bra, tycker jag. Bra att gräva där man står när marken dessutom redan blivit uppmjukad. Rida på vågen. Det finns så många otroligt bra författare i de nordiska länderna, så ut med dem på världsmarknaden. Även svensk litteratur är mycket mer än kriminalromaner. Nyligen har till exempel Steve Sem-Sandberg fått strålande kritik i Storbritannien för sin roman De fattiga i Łódź.

Fast det är långt kvar till Bokmässan 2012. Nu längtar jag och många med mig till årets upplaga som börjar den 22 september. En sak i taget.

Hundens kroppsspråk: 100 olika signaler

Vad sjutton menar hundkräket? är en fråga som jag har ställt mig ganska många gånger sedan jag för knappt tre år sedan blivit med hund. Eftersom det hela var min mans idé och jag var i total avsaknad av några som helst erfarenheter av hundar (är i grund och botten kattmänniska) blev maken "flockledaren". Jag nöjde mig utan protest med posten som "viceflockledaren". Jag var alltså hundoskuld när den spralliga 75%-tinga border collie valpen kom till vårt hem och det lilla jag idag vet om hundar har jag lärt mig under tiden. Dels direkt på fältet, dels genom att läsa hundböcker. Och jag måste säga att sättet som hundar kommunicerar på fascinerar mig. Vår Alvin är, anser jag, ganska så speciell. Ingen annan hund i grannskapet beter sig som han. Fast det kan kanske bero på att ingen annan har en border collie som både är en energibomb och en hund som lyder minsta lilla vink eller blick. Du skulle se honom när han sätter fart på golfbanan, jösses vad fort det går!

Men för att komma till saken - det här ju en bokblogg, va? Det där med hundens kroppsspråk, vad den vill förmedla och hur den kommunicerar med människor och andra hundar är som sagt mycket spännande och när det gäller bokbloggarhunden Alvin finns det fortfarande några frågetecken att räta ut. Eller fanns. För jag har faktiskt hittat förklaringen till varför han t.ex. gärna och ofta springer till ett hörn i trädgården och skäller till eller varför han inte går fram till andra hundägare för att "hälsa" och i stället hoppar runt benen på sin husse eller matte och stirrar en i ögonen. Och lite annat också. Jag har nämligen fått ta del av boken Hundens kroppsspråk: 100 olika signaler av Trevor Warner (i översättning av Ulla-Märta Westerstål).

"Jag vill leka", säger bokbloggarhunden Alvin.

I och för sig önskar jag att jag hade fått boken redan under valpstadiet för den beskriver till viss del hur valpar tillägnar sig beteenden och kroppsspråk, men inte enbart. Jag hade bra behållning av informationen och beskrivningarna trots att jag äger en fullvuxen hund, särskilt när informationen handlade om signaler som hunden gör med ögonen och öronen. Men, och det vill jag påpeka, jag är ingen hundexpert och vet väldigt lite om hundar.  Den som är "hundspecialist" har knappast så mycket matnyttigt att hämta i Hundens kroppsspråk.

Boken är lättsamt och trevligt upplagt - hundra kroppssignaler beskrivs i  korta texter försedda med fyndiga rubriker och kompletteras med stora passande bilder gärna av det gulliga slaget. Många söta valpbilder kan jag utlova! På varje uppslag finns också en informativ faktaruta om hundar, lite i stil med "visste du att...".

Enligt baksidestexten kan man i boken:

* ta reda på hur hunden tänker
* bekanta sig med hundens vanligaste beteenden
* lära sig mer om samspelet mellan hund och människa
* stärka banden till sin hund.
Och ja, det stämmer. Bokens lilla format tillåter förstås inte att man går på djupet, men basinformation om ditten och datten får man.

För vem lämpar sig då den här boken? För alla nyblivna hundägare som inte är några hundexperter sedan tidigare eller till äldre barn och ungdomar i hundägarens familj. Hundens kroppsspråk: 100 olika signaler kan också vara en trevlig gå-bort-bok att ha med sig som present till någon som har hund.

Om du eller dina vänner har katt? Misströsta inte, det finns även boken om Kattens kroppsspråk.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Andningsgunga

Romanen Andningsgunga av Herta Müller är än så länge hennes senaste, jag minns att det plötsligt blev bråttom med att få översättningen (Karin Löfdahl) färdig efter att hon fått Nobelpriset 2009. Också den här boken handlar om förtrycket som den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien utsattes för eftersom det är ett ständigt återkommande ämne i Herta Müllers författarskap. En erfarenhetsgrund som hon som författare står på.

Andningsgunga utspelar sig i slutet av andra världskriget och berättelsen tar sin avstamp i Rumänien. Den historiska bakgrunden är den att efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra tyskspråkiga rumäner till Stalins läger i Sovjetunionen, oftast för 5-års tvångsarbete. Också Herta Müllers mamma blev deporterad, samt ytterligare släktingar. Deportationen var tydligen inget man talade så jättemycket om, men erfarenheterna fanns där och för Herta Müller var det helt omöjligt att som barn och ung inte påverkas av dessa. Fast romanen handlar inte om mamman eller någon annan släkting. Avgörande för romanens tillblivelse blev den vuxna Hertas vänskap med den rumänske författaren Oskar Pastior som hade tysk påbrå och levde i exil. Eftersom Pastior också var deporterad på fyrtiotalet, bestämde de sig för att tillsammans berätta om Rumäniens ganska så okända historia. De besökte gamla Gulaglägren och Pastior berättade om sina minnen. Herta Müller antecknade. När Pastior plötsligt dog 2006 höll projektet gå åt pipan men till slut skred Herta Müller till verket på egen hand, hon hade ju massor av material till en roman. Andningsgunga är resultatet.

Andningsgunga handlar om sjuttonårige Leopold (Oskar Pastior?) som en kall januarinatt 1945 arresteras och deporteras till Gulag för fem år av straffarbete, han är ju en tyskspråkig rumän. Dessa fem år kommer att förändra honom som människa, det är ofrånkomligt att han återvänder som en annan människa den dagen han återvänder. Livet efter. Hur lever man efter? I korta kapitel berättar Leopold om livet i lägret: arbetet, kylan, relationerna, minnen, hemlängtan, hungern. Framför allt hungern. Hungerängeln är allestädes närvarande, han sover aldrig.

Visst är berättelsen gripande i sig och visst är det intressant att läsa om ett historiskt skede som man vet så lite om, men jag blir ändå mest fascinerad av språket. Det är sakligt och konkret, inte det minsta vidlyftigt. Till slillnad från till exempel romanen Hjärtdjur förekommer inte heller någon svårtolkad symbolik, vilket gör att Andningsgunga är mycket lätt att ta till sig även om man är en ovan Müller-läsare.

Samtidigt är skönheten i orden mig nästan övermäktig. Herta Müller trollar med orden och jag fattar inte alls hur hon gör. Hon blandar saklighet med poesi så man blir alldeles häpen. Ibland upprepar hon samma ord om och om igen i meningar som kommer, tills ordet - hur vardagligt och oglamoröst det än är - blir vackert och får en själ och ett liv. Det får en tyngd också. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Slagg, skyffel, cement, damm, vägmålla, lusen. Sakerna och föremålen får liksom egenskaper som individen måste förhålla sig till och det under en lång tid. Tingen påverkar människan och människan påverkar tingen, de lever ömsom i symbios, ömsom i konkurrens. Det är i alla fall den känslan som Herta Müllers språk ger mig.

Och så en annan gång dyker Hertas egna ordbildningar upp: hjärtskyffel, andningsgunga, hungerängel, dagsljusförgiftningen, munlyckan, skinn- och bentiden. Herta Müllers språk är fullständigt unikt, så är det bara. Poesi man blir häpen av.

"Jag har sedan länge lärt min hemlängtan att ha torra ögon. Och nu skulle jag dessutom vilja att min hemlängtan blir herrelös. Då ser den inte längre mitt tillstånd här och frågar inte längre efter dem därhemma. Då finns inte heller i mitt huvud några personer mer därhemma, bara föremål. Då flyttar jag dem fram och tillbaka kring den ömma punkten, som man flyttar fötterna i paloman. Föremål är små eller stora, en del kanske alltför tunga, men de har ett mått.
Om jag kommer att lyckas även med detta är min hemlängtan inte längre mottaglig för längtan. Då är min hemlängtan endast en hunger efter den plats där jag en gång var mätt."

Andningsgunga av Herta Müller är en mycket bra roman, på en och samma gång storartad och jordnära.

Dagens Aspenström

Jag plockar fram min tummade bok med Werner Aspenströms dikter eftersom jag plötsligt känner en längtan efter hans poesi. Jag behöver hans ord med jämna mellanrum. Idag är det en sommardikt jag letar efter, den som heter Sommaren i Sverige. Jag hittar den rätt snabbt. Men först råkar jag läsa en helt annan dikt, en helt vanlig naturdikt, och medan jag läser den tänker jag på Utøya och allt det som nu är efter och allt det som är viktigt att säga och tala om. Vad märkligt det är med poesi ibland, detta att en dikt kan få en helt ny innebörd allteftersom omständigheterna under vilka man läser den förändras. Så har dikten Svindlande landskap blivit en dikt om det som hände på Utøya den 22 juli och vad händelsen har ställt oss inför. För mig har den blivit det.

Utoya

Hur ska de levande tala till de levande?
Vilka ord kan jag rikta till dig som jag älskar
annat än tystnaden eller de många frågornas
slitande knivar
medan det som skulle sägas
ligger outtalat kvar på stranden
som en snäcka?
Alltmera sällan översköljd av havets vågor
men sandens vågor bär oss in mot öknen.
Vad är det som bör sägas?
I vilken färg kan det skildras?
I ingen färg.
Med inga jämförelser. Eftersom
det bofasta aldrig kan spegla det overkliga.
/.../

(En del av dikten Svindlande landskap av Werner Aspenström, ur Snölegend, 1949)

Fortsätter att läsa tyskt inför Bokmässan

De sista två böckerna som jag precis har läst är båda skrivna av tyska författare, så läsningen av tyskspråkig litteratur inför årets Bokmässa är på återupplivad. Vilka böcker? undrar du naturligtvis. Andningsgunga av Herta Müller och Vilken teater! av Siegfried Lenz. Jag ska blogga om böckerna så fort jag har tänkt klart kring dem.

Herta Müller kommer att hålla ett par seminarier på Bokmässan och de tänker jag absolut inte missa, så det är bäst att jag är lite påläst. Därför vill jag också läsa ett litet häfte som jag köpte på tyska när jag var i Berlin i början på juli, ett häfte som heter Lebensangst und Worthunger (2009) och i vilket Herta Müller i samtalsform berättar om varför hon skriver och vad språket har för betydelse för henne både i livet och i skrivandet. Det ska bli spännande att läsa.