Novelläsning i fickformat x 4

Det är intressant att se hur snabbt jag förmår att skapa mig en ny rutin. Med de vykortsstora novellböckerna från Novellix som jag berättade om för ungefär tre veckor sedan blev det så att jag absolut var "tvungen" att läsa dem dels en och en, dels vid tiden mellan förmiddagskaffet och lunch de dagar jag var ledig. Men fråga mig inte varför, det bara kändes bäst så.

Varje novell är ca trettio sidor lång och när man håller boken i handen är det känslan av en Pixibok man förnimmer. De är sköna att hålla i och grafiken är trevlig.

De fyra novellerna är skrivna av Jens Liljestrand (Sandhamn), Unni Drougge (Kärlek ända in i döden), Maria Sveland (Doggy Monday) och Jonas Karlsson (Spår i snön), så man kan förvänta sig att namnen garanterar en viss kvalité och så är det också. Det är hög klass på berättelserna. Men att säga vilken novell som är bäst är ytterst subjektivt, tycker jag.

Personligen gillar jag bäst Sandhamn av Jens Liljestrand som handlar om en avdankad och rätt så odräglig tennisstjärna som försöker spela sin papparoll, det är ju semester, men det går så där. När novellen var slut hade jag velat ha mer...

Maria Svelands berättelse Doggy Monday är kul i sin ilskna upprorsstämning fast den käns för mycket som en kombination av Svelands debutroman Bitterfittan, fast i medelåldern och extra bitter, och Charlotte Roches kroppsvätskekladdiga roman Våtmarker, ni som har läst den eller minns debatten kring den förstår säkert vad jag syftar på. Inte så originell kanske, men läsvärd ändå.

Spår i snön tyckte jag också mycket om, det finns en sorglig dramatik i berättelsen och stämningen är så där karlssonsk som man vill ha den. Spåren i snön tillhör en elvaåring och leder till sjön, nästan i alla fall... Jonas Karlsson är ofta oförutsägbar i sitt berättande och så är det här också. Gillar man hans noveller sedan tidigare blir man inte besviken.

Unni Drougges novell Kärlek ända in i döden bjuder på en överraskande slutknorr och jag vill inte avslöja mer än att den handlar om Oscar Wilde och är därmed den enda berättelsen som inte bär samtidsstämpeln, inte på det direkta planet i alla fall.

Trots olika ämnen och olika miljöer har novellerna något gemensamt - de skildrar kärlek, svek och mer eller mindre misslyckade relationer. Jag hade lätt att engagera mig i personerna.

Novellixerna är med andra ord trevliga att under tre kvart försjunka i. Kostar som en latte, möjligen några kronor mer. Men så varar eftersmaken längre också! Jag ser redan fram emot höstens omgång av novellixerna, inte minst för att de hjälper mig att hålla min novelläsningsutmaning i gång. Förresten gillar jag ordet: novellixer. Hoppas att förlaget klarar att hålla den fina litterära kvalité som de har utstakat.