fredag, juli 15, 2011

Min sommarläsning - läsrapport 2, "Blonde"

Jag blev mycket gripen av det kapitlet i Blonde som heter "Tvillingarna". Året är 1953 och Norma Jeane lever i en passionerad trekant med två ovuxna trettioåringar, båda två knarkande, supande och misslyckade söner till berömda fäder. Cass och Eddie G heter de. Det är också den tiden då filmstjärnan Marilyn Monroe föds på allvar, filmsuccén Niagara har nämligen haft premiär.


I Niagara spelar Marilyn rollen som Rose:
"Ungefär mitt i filmen, när Rose retas med sin man och skrattar åt honom för att han inte kan få upp den, säger cassie till mig: 'Det där är inte Norma. Det där är inte vår lilla fisk.' Och det jävliga var att det inte var det. Den här Rose är en total främling. Henne hade vi inte sett tidigare. Här trodde folk att 'Marilyn Monroe' bara spelade sig själv. Varenda film hon gjorde, även om den var totalt olik alla andra, så hittade man på något sätt att avfärda den - 'Den där bruden kan inte agera. Hon spelar bara sig själv.' Men hon var en född skådespelerska. Hon var ett geni, om man nu tror på genier. För Norma hade ingen aning om vem hon var, och hon måste fylla ut det där tomrummet inom sig. Varenda gång hon gick ut var hon tvungen att uppfinna sin själ. Andra människor, vi är precis lika tomma, men Norma var den som visste om det."

Vid sidan om Norma Jeanes längtan efter och behov av att vara älskad läser jag romanen i hög grad som en berättelse om hennes strävan att hitta sig själv och sin plats i världen. Inte så mycket som den blonda skådespelerska med håret som spunnet socker, en röd plutande mun och stora vita bröst utan mera som flickan/unga kvinnan Norma Jeane som önskar sig ett barn. För med ett barn skulle hon aldrig mer behöva vara ensam. Och hon blir gravid, Cass och Eddie G gör henne med barn, men idyllen och blivande-föräldrar-leken blir kortvarig. Miljondollarsprodukten Marilyn tar överhanden, Norma Jeane orkar inte att stå emot trycket och nya lockande filmerbjudanden och gör abort. Så banalt! Och så tragiskt! Hon sviker sig själv, trots smärtan som det vållar henne. Har hon redan blivit för mycket objekt?

Det är något magiskt med Joyce Carol Oates sätt att berätta om Marilyn. Så gott som varje kapitel i boken har en egen stil eller synvinkel, beroende på innehåll. Jag vet inte hur Oates bär sig åt men det blir mycket tydligt med kontrasten mellan vad Marilyn gör och varför och vad hon känner i sin själ och vad hon skulle vilja göra. Ibland sker detta direkt, ibland via en annan berättarröst. Ibland är Norma Jeane ett subjekt, ibland är Marilyn Monroe ett objekt. Det tycks växla, nästan omärkbart. Men jag känner att vad som än berättas, berättas det med stor empati och respekt och helt utan spektakulära baktankar. Antagligen är det därför som romanen är så tilltalande.
Läsrapport 1 finns här och slutrapporten finns här.

Inga kommentarer: