Blinda solrosor utspelar sig i Spanien strax efter spanka inbördeskrigets slut, 1939-1942. Som alla krig bar också det spanska inbördeskriget många ohyggligheter med sig - och många döda. Författaren Alberto Méndez (1941-2004) använder fiktion till att på sitt alldeles egna sätt skildra framför allt de icke överlevandes historia. Boken består av fyra noveller som lite grann och nästan omärkligt hänger ihop och som gör ont i hjärtat att läsa.
Den första novellen heter Om hjärtat kunde tänka skulle det sluta slå och handlar om en kaptén i Francos armé som bestämmer sig att desertera samma dag som Franco intar Madrid. Till synes helt meningslöst, men han vill helt enkelt inte bli delaktig i en seger som är honom motbjudande. Det är inte förnuftet som fattar beslutet, det är hjärtat, kosta det vad det kosta vill.
"... kapten Alegría valde sin död i blindo, utan att se det oförsonliga ansiktet hos den framtid som väntar alla liv som stakats ut åt fel håll. Han valde att falna utan upphetsning eller vidlyftiga gester, utan att höja rösten, förutom när han gick över slagfältet, med händerna tillräckligt högt upp i luften för att det inte skulle verka som om han bad om nåd, och inför en häpen fiende gång på gång ropade: jag är en kapitulerad!"
Bokens andra berättelse är den som gjort starkast intryck på mig och som jag sent kommer att glömma, om nånsin, kanske för att den gjorde mest ont i mig. Den heter Manuskript upphittat i glömskan. Manuskriptet är en dagbok skriven av ung poet, kanske ännu tonåring. Han och hans höggravida flickvän flyr upp i bergen och där, i ett skjul, föds barnet. En pojke. Flickan dör vid förlossningen. Det är höst och snart vinter och ynglingen håller liv i den nyfödde så länge han själv förmår att kämpa, vilken blir så klart allt svårare. I dagboken berättar han om sina umbäranden, sorg och förtvivlan. Skriver och skriver med en liten pennstump... Det är så obeskrivligt sorgligt att läsa den här novellen att jag knappt finner ord. Tårarna är inte långt borta, inte ens nu, så här efteråt. Man vet redan på novellens andra rad att döden tar de båda och därför blir läsningen så stark. Ynglingens vilja att överleva fast han (och läsaren) vet att han och barnet inte har den minsta chans! Ändå ger han inte upp. Alltså, det griper tag. Även språkligt. För språket är vackert, om än enkelt.
Berättelsen nummer tre bär en titel som är nästan lite symbolisk för hela boken: De dödas språk. Det är ju de döda, de icke överlevande som har ordet i alla fyra novellerna. Den här är som en variant av Tusen och en natt eftersom den handlar om en fånge som försöker skjuta upp sin dödsdom genom att för domaren berätta förskönande lögner om hans son. Men till slut vill han inte ljuga mer och bara säger som det är, att sonen var en skitstövel. Då blir det klippt.
Bokens titelnovell, Blinda solrosor, är nummer fyra i ordningen. Här får man läsa om en pojke vars far levde gömd i garderoben för att undkomma Francos vedergällningar och vad som hände när en präst plötsligt drabbades av moderns erotiska dragningskraft.
Blinda solrosor har en intressant bakgrund. Boken är Alberto Méndez debutbok, han var drygt sextio år gammal när han skrev novellerna och olyckligtvis dog han samma år som de kom ut i Spanien. Han upplevde alltså inte sin boks segertåg över Europa. Nu finns Blinda solrosor även på svenska, översatt av Djordje Zarkovic.
Det sorgliga med boken är att den skildrar så mycket lidande men Méndez är uppenbarligen en författare som klarar av att vaska fram ett språk som kan bära fram ohyggligheterna utan att man som läsare bryter ihop av allt det tunga. Det finns en viss lätthet i allvaret och det jag minns mycket så här efteråt när det gäller språket är poesin i uttrycket. Jag tyckte om språket. Och jag tyckte om stilen. Man behöver liksom inte grubbla över hur det ska sluta för det vet man från början, utan läsningen går snarare ut på att få veta vilka omständigheter som har lett till just det slutet. Méndez är, eller var, en skicklig berättare.
Méndez berättar om Spaniens ömmande del av 1900-talshistoria med fiktionen som verktyg och så vitt jag förstår är kriget fortfarande ett levande litterärt ämne i Spanien. Man gör upp med det förgångna, så att säga, och för mig är fiktionen ett av de bästa sätten.
Varför skulle man vilja läsa Blinda solrosor? Därför att:
1) boken innehåller fyra mycket gripande berättelser
2) det är en välskriven bok där även språket bjuder på en upplevelse
3) boken är prisbelönt i hemlandet Spanien och därmed ett bra exempel på samtida spansk litteratur
och
4) man kan bredda sin novelläsning.
Läs om Blinda solrosor också i Tidningen Kulturen.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
