Toppmodellen Waris Diries bästsäljande självbiografi En blomma i Afrikas öken som kom ut på svenska 1999 är det många som har läst och gripits av, jag också. Jag läste boken för kanske tio år sedan men minns den fortfarande. Waris Diries livsöde är lika unikt som fängslande, en saga och en ögonöppnare för världen. I några få meningar kan man sammanfatta Diries liv så här:
Waris föddes 1965 i Somalia och som liten nomadflicka vallade hon getter i öknen. I enlighet med den uråldriga och brutala traditionen könsstympades hon när hon var i treårsåldern, som trettonåring skulle hon giftas bort med en sextioårig man. Då rymde hon till några släktingar i Mogadishu. Så småningom hamnade hon i London och av en slump "upptäcktes" av modellfotografen Terence Donovan. Diries karriär som fotomodell är en framgångssaga utan dess like, man kan verkligen säga att verkligheten överträffar dikten. När hon sedan en dag skulle intrevjuas för en ansedd amerikansk tidskrift om hur det kom sig att en nomadflicka blivit toppmodell, valde hon att under rubriken "dagen som förändrade mitt liv" berätta om dagen då hon könsstympades i stället för att berätta hur hon mötte fotografen Donovan. Det blev stora rubriker eftersom sanningen om kvinnlig könsstympning kom som en chockerande nyhet för hela västvärlden. Det som sedan hände var att Waris Dirie bjöds in till FN för att hålla föredrag och utnämndes av Kofi Annan till FN-ambassadör i kampen mot könsstympning av flickor (länken leder till fakta från UNICEF). Idag bor Waris i Wien och arbetar fortfarande för att skapa opinion och kämpa mot detta grymma övergrepp.
I boken En blomma i Afrikas öken berättar Waris Dirie om sin barndom, sitt liv och sin väg till toppmodellvärlden och, framför allt, om könsstympningen som hon själv utsattes för som en liten flicka. Det är en på många sätt gripande bok. Vid läsningen framträder bilden av en modig och målmedveten kvinna med stor integritet och viljan att förändra världen till det bättre.
Naturligtvis har Waris Diries sanna berättelse också blivit film (Desert Flower, 2009) som nu äntligen finns i svensk utgåva. Filmen En blomma i Afrikas öken är mycket sevärd. När jag såg den grät jag verkligen på slutet, inte för att filmen skulle vara en romantisk snyfthistoria utan för att den skildrar hur barbarisk och meningslös och grym och hemsk könsstympningen är. Fy f**n!
Jag tyckte om filmen. Den är varm, hoppfull och poetisk men också brutal, vilket är nödvändigt med tanke på vad berättelsen till viss del handlar om. Filmen väcker starka känslor, helt klart, men bjuder också på lite humor. Jag tycker också att den är välspelad och fotot är mycket vackert, särskilt i passager som utspelar sig i öknen. Musiken är också vacker.
UTLOTTNING av tre paket med pocketbok & dvd
Nu har du möjlighet att vinna ett eget exemplar av pocketboken och dvd-filmen En blomma i Afrikas öken, det finns sammanlagt tre paket i potten.
Gör så här:
Gå till kommentarsfältet och berätta varför du läser Bokmania och hur länge du har gjort det. Berätta också vilket är det bästa boktipset som du har fått här på bloggen.
Tävlingen är öppen till och med lördagen den 6 augusti klockan 17.00.
Jag är en enväldig och ytterst subjektiv domare och resultatet kan inte överklagas. Nästa söndag (7/8) klockan 12 presenterar jag tre lyckliga vinnare i ett separat inlägg här på bloggen. Vinnarna kommer också att bli ombedda att mejla mig sina postadresser för att jag ska kunna skicka paketet till dem.
Som bonus ingår ett fint Bokmania-bokmärke.
Välkommen att tävla!
söndag, juli 31, 2011
lördag, juli 30, 2011
Imorgon kan du vinna ett paket med film & bok
Håll utkik här för det blir tävling och utlottning på Bokmania i morgon eftermiddag. I potten ligger tre finfina paket innehållande film & bok. Titeln tänker jag inte avslöja nu men så mycket kan jag säga att boken är filmens förlaga och att boken är mycket känd, liksom huvudpersonen. Något av en bestsäljare genom åren (utkom första gången på svenska 1999).
Och därmed förklarar jag Bokmania vaken efter några veckors sommarstiltje.
Och därmed förklarar jag Bokmania vaken efter några veckors sommarstiltje.
Blonde
Gåtan Marylin Monroe i romanform, det är vad Blonde av Joyce Carol Oates är. Jag bloggade lite grann om min upplevelse av boken redan medan jag läste den (sommarläsning 1 och 2) och nu tänker jag bara knyta ihop påsen. Eller något i den stilen, får se hur det går.
Blonde är en mycket speciell bok och det är fascinerande att läsa den. Eftersom Oates är så noga med att påpeka att det inte är fråga om någon biografi, förstår man att man inte kan tro på allting som står i boken, hur mycket man än frestas av att göra just det. De avgörande livsögonblicken är förstås sanna men jag förstår också att Oates lägger till och drar ifrån ganska mycket, fast det är omöjligt för mig som lekman att avgöra vad och när. Till exempel hur Oates handskas med namnen på männen i Monroes liv - hennes första make heter något helt annat i boken, hennes andra och tredje man benämns endast som Idrottsmannen respektive Dramatikern och Kennedy figurerar kort och gott som Presidenten. Monroe själv avpersonifieras ibland genom att kallas Den blonda skådespelerskan. Det är märkligt, kan man tycka, men det fungerar. Ett fiffigt författarknep. Effekten blir ju att man läser om Monroe, fast det inte är Monroe. Eller? Sanningshalten är i fallet Blonde ett relativt begrepp. Det kittlar fantasin och sätter igång tankar och berättelsen hamnar nästan på ett symboliskt plan. Det enda man till slut vet om Marylin Monroe är att man antagligen inte vet ett dugg men vad gör det? Det är läsupplevelsen som räknas...
Blonde är ett makalöst romanbygge med ett flertal "berättarstämmor" och bilden av Monroe belyses från olika håll. Det som kanske har slagit mig mest, påverkat mig mest, är framställningen av Marylin Monroe och Norma Jeane Baker som nästan två helt olika personer - det är objekten, sexsymbolen och produkten Marylin mot den osäkra och kärlekshungrande flickungen Norma Jeane, så öförenliga i sitt väsen. Den blonda skådespelerskans enorma begåvning och filmsuccéer i kontrast mot Norma Jeanes relation till sin psykiskt sjuka mamma och längan efter pappan som hon aldrig ens fått veta namnet på. Det finns så många bottnar i en människas liv...
"I verkliga livet var den här kvinnan ett rent helvete, på film var hon gudomlig. Det fanns inget samband. Konstigare än så är det inte."
Jag tycker att Blonde är en utomordentligt bra bok och det är all möda värt att ge sig i kast med bokens 861 sidor. Ett fantastiskt stycke litteratur, ett fängslande konstverk. Som en saga, trots att slutet är allt annat än lyckligt. Hädanefter kommer jag att avundas alla som har läsningen av Blonde framför sig för första gången.
Köp boken t.ex. på Bokus
eller på AdLibris
. Finns som inbunden, pocket eller e-bok.
Blonde är en mycket speciell bok och det är fascinerande att läsa den. Eftersom Oates är så noga med att påpeka att det inte är fråga om någon biografi, förstår man att man inte kan tro på allting som står i boken, hur mycket man än frestas av att göra just det. De avgörande livsögonblicken är förstås sanna men jag förstår också att Oates lägger till och drar ifrån ganska mycket, fast det är omöjligt för mig som lekman att avgöra vad och när. Till exempel hur Oates handskas med namnen på männen i Monroes liv - hennes första make heter något helt annat i boken, hennes andra och tredje man benämns endast som Idrottsmannen respektive Dramatikern och Kennedy figurerar kort och gott som Presidenten. Monroe själv avpersonifieras ibland genom att kallas Den blonda skådespelerskan. Det är märkligt, kan man tycka, men det fungerar. Ett fiffigt författarknep. Effekten blir ju att man läser om Monroe, fast det inte är Monroe. Eller? Sanningshalten är i fallet Blonde ett relativt begrepp. Det kittlar fantasin och sätter igång tankar och berättelsen hamnar nästan på ett symboliskt plan. Det enda man till slut vet om Marylin Monroe är att man antagligen inte vet ett dugg men vad gör det? Det är läsupplevelsen som räknas...
Blonde är ett makalöst romanbygge med ett flertal "berättarstämmor" och bilden av Monroe belyses från olika håll. Det som kanske har slagit mig mest, påverkat mig mest, är framställningen av Marylin Monroe och Norma Jeane Baker som nästan två helt olika personer - det är objekten, sexsymbolen och produkten Marylin mot den osäkra och kärlekshungrande flickungen Norma Jeane, så öförenliga i sitt väsen. Den blonda skådespelerskans enorma begåvning och filmsuccéer i kontrast mot Norma Jeanes relation till sin psykiskt sjuka mamma och längan efter pappan som hon aldrig ens fått veta namnet på. Det finns så många bottnar i en människas liv...
"I verkliga livet var den här kvinnan ett rent helvete, på film var hon gudomlig. Det fanns inget samband. Konstigare än så är det inte."
Jag tycker att Blonde är en utomordentligt bra bok och det är all möda värt att ge sig i kast med bokens 861 sidor. Ett fantastiskt stycke litteratur, ett fängslande konstverk. Som en saga, trots att slutet är allt annat än lyckligt. Hädanefter kommer jag att avundas alla som har läsningen av Blonde framför sig för första gången.
Köp boken t.ex. på Bokus
tisdag, juli 19, 2011
Bokbloggare för Afrika
"Vad kan man säga om den kroniska hungern. Kan man säga att det finns en hunger som gör dig hungersjuk, när alltid en större hunger läggs till den hunger som man redan har. Den ständigt nya hungern som växer omättligt och tränger sig in i den evigt gamla, mödosamt tämjda hungern. Hur kan man vandra omkring i världen när man inte är i stånd att säga något annat om sig själv än att man är hungrig. När man inte längre kan tänka på något annat. Gommen är större än huvudet, en kupol, hög och lyhörd ända upp i huvudskålen. När man inte kan stå ut med hungern längre drar det ihop sig i gommen, som om man fått en färsk harhud uppspänd på tork bakom ansiktet. Kinderna förtorkar och man täcks av bleka fjun."
Det målande och uttrycksfulla citatet om hungerns väsen är hämtat från romanen Andningsgunga av Herta Müller som jag just nu läser, en bok som handlar mycket om just hunger. Längre än att läsa skönlitterära skildringar av hungersnöd kommer vi knappast i vårt försök att föreställa oss hur det är att svälta. Det kan vi inte heller, för vi är privilegierade genom att få leva med mätta magar. Och när vi ser nyhetssändningar som visar svältande människor på Afrikas horn blir vi bestämt bestörta, åtminstonne en liten stund så länge bilderna är synliga i teverutan. Sedan kanske vi återgår till att äta vår middag eller gör något annat i väntan på att ännu ett matlagningsprogram ska börja...
Nej, det är inte meningen att jag ska ge någon dåligt samvete, vi ska bara vara tacksamma för att vi har det så bra att vi har mat på våra tallrikar och tak över huvudet och en toalett att gå på när vi behöver.
Svälten i Afrika har inte kommit som någon överraskning, den har inte smygit sig på. Torkan där borta har varat länge men västvärlden har inte ägnat den någon större uppmärksamhet, inte förrän nu. Västvärlden, det är även du och jag.
Rädda barnen, Röda korset och UNHCR är tre av organisationerna som gör en insats i östra Afrika. Länkarna leder till sidor där man dels kan läsa mera fakta, dels få information om hur man kan skänka pengar: on-line, via pg/bg eller genom att skicka ett sms. Och vad flyktingarna får för pengarna
När Nelson Mandela fyllde 93 år alldeles nyss önskade han sig en present i form av tid. En tid som vi människor och världsmedborjare skulle ge och ägna åt att göra något nyttigt åt andra, de som behöver. Det tycker jag är en fin idé. Han talade om 67 minuter (=lika med antal år som han har kämpat för mänskliga rättigheter) men när jag nu vill uppmana dig att skicka iväg ett 100-kronors sms till någon av de ovanstående hjälporganisationerna, tar det knappt en minut av din tid. Att tjäna ihop en hundring tar inte heller en evighet. Så kom igen! Jag föreställer mig nu att alla som läser det här inlägget, bokbloggare eller ej, skänker en liten slant.
Sprid också gärna informationen om denna lilla kampanj vidare via era egna kanaler på twitter, facebook, bloggar eller bara genom att skrika ut budskapet från era balkonger. Då kan det bli ett skapligt bidrag till alla de hungriga stackare i östra Afrika. Eller?
Bokbloggare för Afrika - ta fram mobilen NU och SMS:a iväg 100 kronor. Det har jag gjort. Som en droppe i havet, men bättre än ingenting. Fast man brukar också säga att många bäckar små...
Ett hjärtligt tack!
Det målande och uttrycksfulla citatet om hungerns väsen är hämtat från romanen Andningsgunga av Herta Müller som jag just nu läser, en bok som handlar mycket om just hunger. Längre än att läsa skönlitterära skildringar av hungersnöd kommer vi knappast i vårt försök att föreställa oss hur det är att svälta. Det kan vi inte heller, för vi är privilegierade genom att få leva med mätta magar. Och när vi ser nyhetssändningar som visar svältande människor på Afrikas horn blir vi bestämt bestörta, åtminstonne en liten stund så länge bilderna är synliga i teverutan. Sedan kanske vi återgår till att äta vår middag eller gör något annat i väntan på att ännu ett matlagningsprogram ska börja...
Nej, det är inte meningen att jag ska ge någon dåligt samvete, vi ska bara vara tacksamma för att vi har det så bra att vi har mat på våra tallrikar och tak över huvudet och en toalett att gå på när vi behöver.
Svälten i Afrika har inte kommit som någon överraskning, den har inte smygit sig på. Torkan där borta har varat länge men västvärlden har inte ägnat den någon större uppmärksamhet, inte förrän nu. Västvärlden, det är även du och jag.
Rädda barnen, Röda korset och UNHCR är tre av organisationerna som gör en insats i östra Afrika. Länkarna leder till sidor där man dels kan läsa mera fakta, dels få information om hur man kan skänka pengar: on-line, via pg/bg eller genom att skicka ett sms. Och vad flyktingarna får för pengarna
När Nelson Mandela fyllde 93 år alldeles nyss önskade han sig en present i form av tid. En tid som vi människor och världsmedborjare skulle ge och ägna åt att göra något nyttigt åt andra, de som behöver. Det tycker jag är en fin idé. Han talade om 67 minuter (=lika med antal år som han har kämpat för mänskliga rättigheter) men när jag nu vill uppmana dig att skicka iväg ett 100-kronors sms till någon av de ovanstående hjälporganisationerna, tar det knappt en minut av din tid. Att tjäna ihop en hundring tar inte heller en evighet. Så kom igen! Jag föreställer mig nu att alla som läser det här inlägget, bokbloggare eller ej, skänker en liten slant.
Sprid också gärna informationen om denna lilla kampanj vidare via era egna kanaler på twitter, facebook, bloggar eller bara genom att skrika ut budskapet från era balkonger. Då kan det bli ett skapligt bidrag till alla de hungriga stackare i östra Afrika. Eller?
Bokbloggare för Afrika - ta fram mobilen NU och SMS:a iväg 100 kronor. Det har jag gjort. Som en droppe i havet, men bättre än ingenting. Fast man brukar också säga att många bäckar små...
Ett hjärtligt tack!
Kategori:
Blogg,
Citat,
Verklighet


måndag, juli 18, 2011
50 år sedan poeten Hjalmar Gullberg dog
![]() |
Hjalmar Gullberg (född 30 maj 1898, död 19 juli 1961) |
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnets månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnets månad.
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans,
Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.
(Dikten Kyssande vind av Hjalmar Gullberg, ur samlingen Kärlek i tjugonde seklet, 1933)
En annan dikt som i alla fall är min stora favorit är Häger på bryggan - den finns på bloggen sedan tidigare.
En annan dikt som i alla fall är min stora favorit är Häger på bryggan - den finns på bloggen sedan tidigare.
Kategori:
Dagens dikt,
Poesi,
Svenska författare


fredag, juli 15, 2011
Min sommarläsning - läsrapport 2, "Blonde"
Jag blev mycket gripen av det kapitlet i Blonde som heter "Tvillingarna". Året är 1953 och Norma Jeane lever i en passionerad trekant med två ovuxna trettioåringar, båda två knarkande, supande och misslyckade söner till berömda fäder. Cass och Eddie G heter de. Det är också den tiden då filmstjärnan Marilyn Monroe föds på allvar, filmsuccén Niagara har nämligen haft premiär.
I Niagara spelar Marilyn rollen som Rose:
"Ungefär mitt i filmen, när Rose retas med sin man och skrattar åt honom för att han inte kan få upp den, säger cassie till mig: 'Det där är inte Norma. Det där är inte vår lilla fisk.' Och det jävliga var att det inte var det. Den här Rose är en total främling. Henne hade vi inte sett tidigare. Här trodde folk att 'Marilyn Monroe' bara spelade sig själv. Varenda film hon gjorde, även om den var totalt olik alla andra, så hittade man på något sätt att avfärda den - 'Den där bruden kan inte agera. Hon spelar bara sig själv.' Men hon var en född skådespelerska. Hon var ett geni, om man nu tror på genier. För Norma hade ingen aning om vem hon var, och hon måste fylla ut det där tomrummet inom sig. Varenda gång hon gick ut var hon tvungen att uppfinna sin själ. Andra människor, vi är precis lika tomma, men Norma var den som visste om det."
Vid sidan om Norma Jeanes längtan efter och behov av att vara älskad läser jag romanen i hög grad som en berättelse om hennes strävan att hitta sig själv och sin plats i världen. Inte så mycket som den blonda skådespelerska med håret som spunnet socker, en röd plutande mun och stora vita bröst utan mera som flickan/unga kvinnan Norma Jeane som önskar sig ett barn. För med ett barn skulle hon aldrig mer behöva vara ensam. Och hon blir gravid, Cass och Eddie G gör henne med barn, men idyllen och blivande-föräldrar-leken blir kortvarig. Miljondollarsprodukten Marilyn tar överhanden, Norma Jeane orkar inte att stå emot trycket och nya lockande filmerbjudanden och gör abort. Så banalt! Och så tragiskt! Hon sviker sig själv, trots smärtan som det vållar henne. Har hon redan blivit för mycket objekt?
Det är något magiskt med Joyce Carol Oates sätt att berätta om Marilyn. Så gott som varje kapitel i boken har en egen stil eller synvinkel, beroende på innehåll. Jag vet inte hur Oates bär sig åt men det blir mycket tydligt med kontrasten mellan vad Marilyn gör och varför och vad hon känner i sin själ och vad hon skulle vilja göra. Ibland sker detta direkt, ibland via en annan berättarröst. Ibland är Norma Jeane ett subjekt, ibland är Marilyn Monroe ett objekt. Det tycks växla, nästan omärkbart. Men jag känner att vad som än berättas, berättas det med stor empati och respekt och helt utan spektakulära baktankar. Antagligen är det därför som romanen är så tilltalande.
Läsrapport 1 finns här och slutrapporten finns här.
I Niagara spelar Marilyn rollen som Rose:
"Ungefär mitt i filmen, när Rose retas med sin man och skrattar åt honom för att han inte kan få upp den, säger cassie till mig: 'Det där är inte Norma. Det där är inte vår lilla fisk.' Och det jävliga var att det inte var det. Den här Rose är en total främling. Henne hade vi inte sett tidigare. Här trodde folk att 'Marilyn Monroe' bara spelade sig själv. Varenda film hon gjorde, även om den var totalt olik alla andra, så hittade man på något sätt att avfärda den - 'Den där bruden kan inte agera. Hon spelar bara sig själv.' Men hon var en född skådespelerska. Hon var ett geni, om man nu tror på genier. För Norma hade ingen aning om vem hon var, och hon måste fylla ut det där tomrummet inom sig. Varenda gång hon gick ut var hon tvungen att uppfinna sin själ. Andra människor, vi är precis lika tomma, men Norma var den som visste om det."
Vid sidan om Norma Jeanes längtan efter och behov av att vara älskad läser jag romanen i hög grad som en berättelse om hennes strävan att hitta sig själv och sin plats i världen. Inte så mycket som den blonda skådespelerska med håret som spunnet socker, en röd plutande mun och stora vita bröst utan mera som flickan/unga kvinnan Norma Jeane som önskar sig ett barn. För med ett barn skulle hon aldrig mer behöva vara ensam. Och hon blir gravid, Cass och Eddie G gör henne med barn, men idyllen och blivande-föräldrar-leken blir kortvarig. Miljondollarsprodukten Marilyn tar överhanden, Norma Jeane orkar inte att stå emot trycket och nya lockande filmerbjudanden och gör abort. Så banalt! Och så tragiskt! Hon sviker sig själv, trots smärtan som det vållar henne. Har hon redan blivit för mycket objekt?
Det är något magiskt med Joyce Carol Oates sätt att berätta om Marilyn. Så gott som varje kapitel i boken har en egen stil eller synvinkel, beroende på innehåll. Jag vet inte hur Oates bär sig åt men det blir mycket tydligt med kontrasten mellan vad Marilyn gör och varför och vad hon känner i sin själ och vad hon skulle vilja göra. Ibland sker detta direkt, ibland via en annan berättarröst. Ibland är Norma Jeane ett subjekt, ibland är Marilyn Monroe ett objekt. Det tycks växla, nästan omärkbart. Men jag känner att vad som än berättas, berättas det med stor empati och respekt och helt utan spektakulära baktankar. Antagligen är det därför som romanen är så tilltalande.
Läsrapport 1 finns här och slutrapporten finns här.
onsdag, juli 13, 2011
Min sommarläsning - läsrapport 1: Uppslukad av "Blonde"
Marilyn Monroe / Norma Jeane Baker och hennes tragiska öde... Jag håller på att läsa Blonde av Joyce Carol Oates och först nu förstår jag att det i den stora stjärnans själ, inuti denna makalösa sexsymbol, gömde sig alltid en liten rädd flicka som mest av allt längtade efter att bli älskad och som mest av allt var rädd för att vara ensam. Jag är helt uppslukad av romanen och berättelsen om Marilyn. Det känns också som att Marilyn och Norma Jeane inte alls är en och samma person. När Marilyn ler, kan Norma Jeane ibland skälva av rädsla eller inombords gråta av ensamhet. Jag har kommit knappt halvvägs i boken (det fanns hittills inte så mycket lästid) och har alltså flera hundra sidor kvar och det känns bara bra. En perfekt sommarläsningsbok som räcker länge.
Läsrapport 2 finns här och slutrapporten här.
Läsrapport 2 finns här och slutrapporten här.
Sommarbazaar på Modernista
Jo, om du tänker ta dig dit, tänk då på att du måste ha kontanter i plånboken. Jag hoppas verkligen att jag kommer att ha "vägarna förbi" innan det blir för sent. Någon som redan varit där?
Kategori:
Vardagligt


onsdag, juli 06, 2011
Tänkte att jag skulle blogga lite...
... och så näääääj. Det får bli en annan gång. När det regnar. Eller när jag fått nackspärr av allt läsande. Säkert kommer bloggen att sticka ut huvudet ur sitt sommaride då och då, men någon regelbundenhet tänker jag inte bekymra mig om. Nu ska jag i denna ljuva sommarkväll hälla upp ett glas vin åt mig, sätta mig på balkongen och läsa Blonde av Oates.
Kategori:
Blogg,
Personligt


tisdag, juli 05, 2011
Novelläsning i fickformat x 4
Det är intressant att se hur snabbt jag förmår att skapa mig en ny rutin. Med de vykortsstora novellböckerna från Novellix som jag berättade om för ungefär tre veckor sedan blev det så att jag absolut var "tvungen" att läsa dem dels en och en, dels vid tiden mellan förmiddagskaffet och lunch de dagar jag var ledig. Men fråga mig inte varför, det bara kändes bäst så.
Varje novell är ca trettio sidor lång och när man håller boken i handen är det känslan av en Pixibok man förnimmer. De är sköna att hålla i och grafiken är trevlig.
De fyra novellerna är skrivna av Jens Liljestrand (Sandhamn), Unni Drougge (Kärlek ända in i döden), Maria Sveland (Doggy Monday) och Jonas Karlsson (Spår i snön), så man kan förvänta sig att namnen garanterar en viss kvalité och så är det också. Det är hög klass på berättelserna. Men att säga vilken novell som är bäst är ytterst subjektivt, tycker jag.
Personligen gillar jag bäst Sandhamn av Jens Liljestrand som handlar om en avdankad och rätt så odräglig tennisstjärna som försöker spela sin papparoll, det är ju semester, men det går så där. När novellen var slut hade jag velat ha mer...
Maria Svelands berättelse Doggy Monday är kul i sin ilskna upprorsstämning fast den käns för mycket som en kombination av Svelands debutroman Bitterfittan, fast i medelåldern och extra bitter, och Charlotte Roches kroppsvätskekladdiga roman Våtmarker, ni som har läst den eller minns debatten kring den förstår säkert vad jag syftar på. Inte så originell kanske, men läsvärd ändå.
Spår i snön tyckte jag också mycket om, det finns en sorglig dramatik i berättelsen och stämningen är så där karlssonsk som man vill ha den. Spåren i snön tillhör en elvaåring och leder till sjön, nästan i alla fall... Jonas Karlsson är ofta oförutsägbar i sitt berättande och så är det här också. Gillar man hans noveller sedan tidigare blir man inte besviken.
Unni Drougges novell Kärlek ända in i döden bjuder på en överraskande slutknorr och jag vill inte avslöja mer än att den handlar om Oscar Wilde och är därmed den enda berättelsen som inte bär samtidsstämpeln, inte på det direkta planet i alla fall.
Trots olika ämnen och olika miljöer har novellerna något gemensamt - de skildrar kärlek, svek och mer eller mindre misslyckade relationer. Jag hade lätt att engagera mig i personerna.
Novellixerna är med andra ord trevliga att under tre kvart försjunka i. Kostar som en latte, möjligen några kronor mer. Men så varar eftersmaken längre också! Jag ser redan fram emot höstens omgång av novellixerna, inte minst för att de hjälper mig att hålla min novelläsningsutmaning i gång. Förresten gillar jag ordet: novellixer. Hoppas att förlaget klarar att hålla den fina litterära kvalité som de har utstakat.
Varje novell är ca trettio sidor lång och när man håller boken i handen är det känslan av en Pixibok man förnimmer. De är sköna att hålla i och grafiken är trevlig.
De fyra novellerna är skrivna av Jens Liljestrand (Sandhamn), Unni Drougge (Kärlek ända in i döden), Maria Sveland (Doggy Monday) och Jonas Karlsson (Spår i snön), så man kan förvänta sig att namnen garanterar en viss kvalité och så är det också. Det är hög klass på berättelserna. Men att säga vilken novell som är bäst är ytterst subjektivt, tycker jag.
Personligen gillar jag bäst Sandhamn av Jens Liljestrand som handlar om en avdankad och rätt så odräglig tennisstjärna som försöker spela sin papparoll, det är ju semester, men det går så där. När novellen var slut hade jag velat ha mer...
Maria Svelands berättelse Doggy Monday är kul i sin ilskna upprorsstämning fast den käns för mycket som en kombination av Svelands debutroman Bitterfittan, fast i medelåldern och extra bitter, och Charlotte Roches kroppsvätskekladdiga roman Våtmarker, ni som har läst den eller minns debatten kring den förstår säkert vad jag syftar på. Inte så originell kanske, men läsvärd ändå.
Spår i snön tyckte jag också mycket om, det finns en sorglig dramatik i berättelsen och stämningen är så där karlssonsk som man vill ha den. Spåren i snön tillhör en elvaåring och leder till sjön, nästan i alla fall... Jonas Karlsson är ofta oförutsägbar i sitt berättande och så är det här också. Gillar man hans noveller sedan tidigare blir man inte besviken.
Unni Drougges novell Kärlek ända in i döden bjuder på en överraskande slutknorr och jag vill inte avslöja mer än att den handlar om Oscar Wilde och är därmed den enda berättelsen som inte bär samtidsstämpeln, inte på det direkta planet i alla fall.
Trots olika ämnen och olika miljöer har novellerna något gemensamt - de skildrar kärlek, svek och mer eller mindre misslyckade relationer. Jag hade lätt att engagera mig i personerna.
Novellixerna är med andra ord trevliga att under tre kvart försjunka i. Kostar som en latte, möjligen några kronor mer. Men så varar eftersmaken längre också! Jag ser redan fram emot höstens omgång av novellixerna, inte minst för att de hjälper mig att hålla min novelläsningsutmaning i gång. Förresten gillar jag ordet: novellixer. Hoppas att förlaget klarar att hålla den fina litterära kvalité som de har utstakat.
Kategori:
Noveller,
Svenska författare


söndag, juli 03, 2011
Blinda solrosor
Nu sitter jag här framför datorn och funderar över hur jag ska få till en recension av Alberto Méndez novellbok Blinda solrosor. Saken är den att jag blev så uppslukad av boken medan jag läste att jag helt glömde bort att föra anteckningar. Det brukar jag normalt göra, för det underlättar när man sedan ska blogga om en bok. Men nu sitter jag alltså här helt i avsaknad av konkreta exempel som skulle kunna underbyggda mitt resonemang och det enda jag har att gå på är känslan och läsupplevelsen som ännu sitter kvar, trots att det har gått ett par veckor. Fast det i sig borde vara ett fullgott bevis för att Blinda solrosor är en mycket bra bok, inte sant.
Blinda solrosor utspelar sig i Spanien strax efter spanka inbördeskrigets slut, 1939-1942. Som alla krig bar också det spanska inbördeskriget många ohyggligheter med sig - och många döda. Författaren Alberto Méndez (1941-2004) använder fiktion till att på sitt alldeles egna sätt skildra framför allt de icke överlevandes historia. Boken består av fyra noveller som lite grann och nästan omärkligt hänger ihop och som gör ont i hjärtat att läsa.
Den första novellen heter Om hjärtat kunde tänka skulle det sluta slå och handlar om en kaptén i Francos armé som bestämmer sig att desertera samma dag som Franco intar Madrid. Till synes helt meningslöst, men han vill helt enkelt inte bli delaktig i en seger som är honom motbjudande. Det är inte förnuftet som fattar beslutet, det är hjärtat, kosta det vad det kosta vill.
"... kapten Alegría valde sin död i blindo, utan att se det oförsonliga ansiktet hos den framtid som väntar alla liv som stakats ut åt fel håll. Han valde att falna utan upphetsning eller vidlyftiga gester, utan att höja rösten, förutom när han gick över slagfältet, med händerna tillräckligt högt upp i luften för att det inte skulle verka som om han bad om nåd, och inför en häpen fiende gång på gång ropade: jag är en kapitulerad!"
Bokens andra berättelse är den som gjort starkast intryck på mig och som jag sent kommer att glömma, om nånsin, kanske för att den gjorde mest ont i mig. Den heter Manuskript upphittat i glömskan. Manuskriptet är en dagbok skriven av ung poet, kanske ännu tonåring. Han och hans höggravida flickvän flyr upp i bergen och där, i ett skjul, föds barnet. En pojke. Flickan dör vid förlossningen. Det är höst och snart vinter och ynglingen håller liv i den nyfödde så länge han själv förmår att kämpa, vilken blir så klart allt svårare. I dagboken berättar han om sina umbäranden, sorg och förtvivlan. Skriver och skriver med en liten pennstump... Det är så obeskrivligt sorgligt att läsa den här novellen att jag knappt finner ord. Tårarna är inte långt borta, inte ens nu, så här efteråt. Man vet redan på novellens andra rad att döden tar de båda och därför blir läsningen så stark. Ynglingens vilja att överleva fast han (och läsaren) vet att han och barnet inte har den minsta chans! Ändå ger han inte upp. Alltså, det griper tag. Även språkligt. För språket är vackert, om än enkelt.
Berättelsen nummer tre bär en titel som är nästan lite symbolisk för hela boken: De dödas språk. Det är ju de döda, de icke överlevande som har ordet i alla fyra novellerna. Den här är som en variant av Tusen och en natt eftersom den handlar om en fånge som försöker skjuta upp sin dödsdom genom att för domaren berätta förskönande lögner om hans son. Men till slut vill han inte ljuga mer och bara säger som det är, att sonen var en skitstövel. Då blir det klippt.
Bokens titelnovell, Blinda solrosor, är nummer fyra i ordningen. Här får man läsa om en pojke vars far levde gömd i garderoben för att undkomma Francos vedergällningar och vad som hände när en präst plötsligt drabbades av moderns erotiska dragningskraft.
Blinda solrosor har en intressant bakgrund. Boken är Alberto Méndez debutbok, han var drygt sextio år gammal när han skrev novellerna och olyckligtvis dog han samma år som de kom ut i Spanien. Han upplevde alltså inte sin boks segertåg över Europa. Nu finns Blinda solrosor även på svenska, översatt av Djordje Zarkovic.
Det sorgliga med boken är att den skildrar så mycket lidande men Méndez är uppenbarligen en författare som klarar av att vaska fram ett språk som kan bära fram ohyggligheterna utan att man som läsare bryter ihop av allt det tunga. Det finns en viss lätthet i allvaret och det jag minns mycket så här efteråt när det gäller språket är poesin i uttrycket. Jag tyckte om språket. Och jag tyckte om stilen. Man behöver liksom inte grubbla över hur det ska sluta för det vet man från början, utan läsningen går snarare ut på att få veta vilka omständigheter som har lett till just det slutet. Méndez är, eller var, en skicklig berättare.
Méndez berättar om Spaniens ömmande del av 1900-talshistoria med fiktionen som verktyg och så vitt jag förstår är kriget fortfarande ett levande litterärt ämne i Spanien. Man gör upp med det förgångna, så att säga, och för mig är fiktionen ett av de bästa sätten.
Varför skulle man vilja läsa Blinda solrosor? Därför att:
1) boken innehåller fyra mycket gripande berättelser
2) det är en välskriven bok där även språket bjuder på en upplevelse
3) boken är prisbelönt i hemlandet Spanien och därmed ett bra exempel på samtida spansk litteratur
och
4) man kan bredda sin novelläsning.
Läs om Blinda solrosor också i Tidningen Kulturen.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
eller AdLibris
.
Blinda solrosor utspelar sig i Spanien strax efter spanka inbördeskrigets slut, 1939-1942. Som alla krig bar också det spanska inbördeskriget många ohyggligheter med sig - och många döda. Författaren Alberto Méndez (1941-2004) använder fiktion till att på sitt alldeles egna sätt skildra framför allt de icke överlevandes historia. Boken består av fyra noveller som lite grann och nästan omärkligt hänger ihop och som gör ont i hjärtat att läsa.
Den första novellen heter Om hjärtat kunde tänka skulle det sluta slå och handlar om en kaptén i Francos armé som bestämmer sig att desertera samma dag som Franco intar Madrid. Till synes helt meningslöst, men han vill helt enkelt inte bli delaktig i en seger som är honom motbjudande. Det är inte förnuftet som fattar beslutet, det är hjärtat, kosta det vad det kosta vill.
"... kapten Alegría valde sin död i blindo, utan att se det oförsonliga ansiktet hos den framtid som väntar alla liv som stakats ut åt fel håll. Han valde att falna utan upphetsning eller vidlyftiga gester, utan att höja rösten, förutom när han gick över slagfältet, med händerna tillräckligt högt upp i luften för att det inte skulle verka som om han bad om nåd, och inför en häpen fiende gång på gång ropade: jag är en kapitulerad!"
Bokens andra berättelse är den som gjort starkast intryck på mig och som jag sent kommer att glömma, om nånsin, kanske för att den gjorde mest ont i mig. Den heter Manuskript upphittat i glömskan. Manuskriptet är en dagbok skriven av ung poet, kanske ännu tonåring. Han och hans höggravida flickvän flyr upp i bergen och där, i ett skjul, föds barnet. En pojke. Flickan dör vid förlossningen. Det är höst och snart vinter och ynglingen håller liv i den nyfödde så länge han själv förmår att kämpa, vilken blir så klart allt svårare. I dagboken berättar han om sina umbäranden, sorg och förtvivlan. Skriver och skriver med en liten pennstump... Det är så obeskrivligt sorgligt att läsa den här novellen att jag knappt finner ord. Tårarna är inte långt borta, inte ens nu, så här efteråt. Man vet redan på novellens andra rad att döden tar de båda och därför blir läsningen så stark. Ynglingens vilja att överleva fast han (och läsaren) vet att han och barnet inte har den minsta chans! Ändå ger han inte upp. Alltså, det griper tag. Även språkligt. För språket är vackert, om än enkelt.
Berättelsen nummer tre bär en titel som är nästan lite symbolisk för hela boken: De dödas språk. Det är ju de döda, de icke överlevande som har ordet i alla fyra novellerna. Den här är som en variant av Tusen och en natt eftersom den handlar om en fånge som försöker skjuta upp sin dödsdom genom att för domaren berätta förskönande lögner om hans son. Men till slut vill han inte ljuga mer och bara säger som det är, att sonen var en skitstövel. Då blir det klippt.
Bokens titelnovell, Blinda solrosor, är nummer fyra i ordningen. Här får man läsa om en pojke vars far levde gömd i garderoben för att undkomma Francos vedergällningar och vad som hände när en präst plötsligt drabbades av moderns erotiska dragningskraft.
Blinda solrosor har en intressant bakgrund. Boken är Alberto Méndez debutbok, han var drygt sextio år gammal när han skrev novellerna och olyckligtvis dog han samma år som de kom ut i Spanien. Han upplevde alltså inte sin boks segertåg över Europa. Nu finns Blinda solrosor även på svenska, översatt av Djordje Zarkovic.
Det sorgliga med boken är att den skildrar så mycket lidande men Méndez är uppenbarligen en författare som klarar av att vaska fram ett språk som kan bära fram ohyggligheterna utan att man som läsare bryter ihop av allt det tunga. Det finns en viss lätthet i allvaret och det jag minns mycket så här efteråt när det gäller språket är poesin i uttrycket. Jag tyckte om språket. Och jag tyckte om stilen. Man behöver liksom inte grubbla över hur det ska sluta för det vet man från början, utan läsningen går snarare ut på att få veta vilka omständigheter som har lett till just det slutet. Méndez är, eller var, en skicklig berättare.
Méndez berättar om Spaniens ömmande del av 1900-talshistoria med fiktionen som verktyg och så vitt jag förstår är kriget fortfarande ett levande litterärt ämne i Spanien. Man gör upp med det förgångna, så att säga, och för mig är fiktionen ett av de bästa sätten.
Varför skulle man vilja läsa Blinda solrosor? Därför att:
1) boken innehåller fyra mycket gripande berättelser
2) det är en välskriven bok där även språket bjuder på en upplevelse
3) boken är prisbelönt i hemlandet Spanien och därmed ett bra exempel på samtida spansk litteratur
och
4) man kan bredda sin novelläsning.
Läs om Blinda solrosor också i Tidningen Kulturen.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)