måndag, juni 13, 2011

Väntrum

Det har hänt igen, jag har upptäckt en liten pärla till bok: Väntrum av Valeria Parrella som är född 1974 och sägs tillhöra skaran av unga italienska författare som har lyckats att föra in uppfriskande vindar i den samtida italienska litteraturen. Bara det i sig är spännande eftersom italienska författare inte precis är överrepresenterade på den svenska bokmarknaden (inte i min bokhylla heller, för den delen) men kanske är nya tider på gång. Väntrum, som är Parrellas första roman (2008), översattes till svenska av Ida Andersen.

Boken handlar om fyrtiotvååriga singeln Maria som blir oväntat gravid och sedan föder en dotter tre månader för tidigt. Under fyrtio dagar lever Maria med det faktum att hennes dotter Irene håller antingen på att dö eller att födas, hon förstår inte riktigt vilket. Timmarna på intensiven på neonatalavdelningen går långsamt, dagarna liknar varandra och känslan att livet har rasat är påtaglig. Maria är nära att tappa kontrollen.

"Jag bar inte längre klocka, ingen av oss gjorde det, därför att desinficeringen föreskrev att den skulle vara avtagen och vi levde för desinficeringen. Jag räknade dagarna som gick med hjälp av längden på Irenes smala hand mot en av mina fingerleder."

Men sakta sakta går det upp för Maria att det lilla knytet i kuvösen faktiskt är hennes dotter och hon börjar förlika sig med den ovissa utgången: "Flickan kommer säkert att födas levande men skulle kunna dö med detsamma, eller överleva grava funktionshinder, eller vara helt frisk, vet ni det? Vet ni, frun?" sa läkaren till Maria innan förlossningen och den meningen går som en mantra genom Marias huvud... Hur kan hon veta?

Ångesten, dödens närvaro, ensamheten. Men också samförståndet med de andra mammorna. Pappor finns inte med så mycket, kanske för att vi är i Italien och inte i Sverige. Men andra människors närvaro eller frånvaro är ganska så ovidkommande, det är Marias tankar, upplevelser, inre strid och mammablivande som är det centrala i berättelsen.

"Att hålla Irene i famnen för första gången var inte svårt, det måste finnas en genetisk instruktion någonstans. /.../
Utan att tänka mig för, kände jag att jag aldrig mer skulle bli vare sig hungrig eller törstig, att jag aldrig mer skulle behöva älska med någon. och att jag skull kunna förbli i det ögonblicket i femton år utan att vara rädd för att ha slösat bort en enda dag. Sedan blev jag sömnig."

Stilen är lågmäld men ändå hudnära och rättfram och jag blir ofta under läsningens gång gripen och rörd av hur Marias mentala övergång från "jag" till "vi" skildras.

"... jag såg på Irene. Hon hade ögonen så öppna som jag aldrig hade sett ett par ögon förr: irisen fyllde nästan hela utrymmet, den var perfekt rund och såg rakt på mig. Eller kanske hon inte såg mig, för ögonspecialisten på avdelningen kunde av undersökningen med instrumenten inte utesluta blindhet. Kanske kände hon bara mina hjärtslag, accelererande, som sprang ikapp hennes, eller inte ens det. Men hon kände mig. Hon var i min famn, jag höll henne, hon kände mig och jag log mot henne. /.../ Den dagen upptäckte vi språket."

Väntrum handlar enligt mig om ett ovanligt ämne, jag har i alla fall inte läst en bok tidigare som handlar om kampen för sitt tidigt födda barns överlevnad. Och det är totalt osentimentalt. Som en annan mamma på avdelningen säger till Maria medan de står vid kuvöserna: "Hur som helst har vi haft en enorm tur." Och när Maria undrar vad hon för sjutton menar, svarar hon: "Jo, de andra mammorna måste nöja sig med ultraljudet, vi står här och tittar på det live."

Väntrum är bara 131 sidor lång men den är laddad med livskraft - det är en berättelse där tid har sin egen gång och sin egen mening. Skriv genast upp den här boken på din att-läsa-lista för som jag ser det så är den en av de interessantaste titlarna som våren gett oss.

Om det lilla nystartade bokförlaget Astor kommer att hålla samma klass i framtiden har vi många spännande läsupplevelser från det spanska och italienska språkområdet att se fram emot. Jag håller tummarna.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

6 kommentarer:

Fru E sa...

Låter väldigt intressant! Jag hoppas på fler översatta italienska böcker framöver.

Jenny B sa...

Det låter som en riktigt bra och intressant bok. Det måste dyka upp så många känslor i en sådan situation, värda att sätta på pränt. Och jag stödjer gärna ett litet bokförlag som satsar på en egen nisch av kvalitet!

Frida sa...

Vilken fin recension du har skrivit!

Jag har den här boken på listan på bokus över böcker jag vill ha/kommer köpa. Efter din recension blir jag ännu mer sugen på att läsa den. Men, är den för sorglig? Vet inte om jag orkar med en riktigt sorglig bok, det är därför jag inte köpt den än...

Bokmania sa...

Frida: Nej, boken är inte sorglig trots det något svåra ämnet. Tvärtom är den livskraftig. Jag tycker inte att du behöver vara orolig.

Monika sa...

Håller med om att det är en mkt bra bok och ett ämne som oftast inte skrivs om, precis. Men förf har även en civilisationskritisk blick, enligt mig. Att det finns mnsk som blir dyxlektiker p g a att det inte finns tillräckligt med tid att lära sig att lära ut.. Maria, bokens jag, är ju lärare och vi får ta del av hennes yrkesliv också.. som sagt mkt bra bok

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Monika: Intressant det du skriver. Det är ett år sedan jag läste boken och minns den tyvärr inte längre i detalj.