söndag, juni 05, 2011

Norrtullsligan

"Ingenting blir som man har tänkt sig det! Detta var icke, vad jag väntade mig för tio år sedan, då jag läste för prästen, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar, som för resten ramlade ur håret med detsamma." lyder inledningsstycket i Norrtullsligan, Elin Wägners lilla stora debutroman från 1908. Vilken underbar bok Norrtullsligan är! De som har läst boken håller säkert med mig om att den inte bara är rolig, smart, träffsäker och underhållande utan bjuder också på en mycket hög igenkänningsfaktor, trots sina 111 år på nacken. Jag har läst Norrtullsligan i ett svep (kunde inte avbryta, så bra var den) och funnit en ny favorit att i framtiden återvända till. Nu bara älskar jag Norrtullsligan.

Boken handlar om fyra tjejer lite över tjugo som lever i förra sekelskiftets Stockholm och som brottas med yrkesliv och kärleksbekymmer.

"Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift."

Det där som huvudpersonen Elisabeth inte har tänkt sig men som ändå har hänt är att hon gått och blivit kontorist, precis som hennes vänner Baby, Eva och Emmy. Tillsammans hyr de ett rum på Norrtullsgatan och där spyr de galla över sina trista jobb, usla löner, tafsande chefer och jämngamla manliga bekannta som gått förbi dem i karriär och lön för länge sedan. Dessutom är det måndag alldeles för ofta, den tristaste veckodag av de alla.

"Tänk, söndagsmorgon! Man har gått i selen en hel vecka, och när man icke varit i arbetet, har man tänkt på det. Kontoret, kontoret, och: har jag nu kommit ihåg det och kommit ihåg det? Och ibland har jag vaknat ur en dröm mitt i natten och sagt: Kassaboken! Och i mitt huvud har skrivmaskinen hamrat, mina fingrar har rört sig i takt med tankarna och knackat fram dem på Remingtons maskin."

Någon som känner igen ångesten? Hallå, någon?
Men trots att det är med nöd och näppe de unga kvinnorna klarar självförsörjningen, värderar de sin självständighet högt. Tanken på äktenskap som traditionell ekonomisk utväg får de att känna panik. De är ju fria yrkeskvinnor för tusan. Eller är de det verkligen? I hyresrummet smider tjejgänget sina upprorsplaner och lägger upp strategier för sin kamp för rätten att göra vad de vill, när de vill och med vem de vill. De är unga, arga och less på att karlar får ta för sig men inte de.

Jämställdhetssnacket är det som mest står för igenkänningsfaktorn. Å ena sidan tänker jag ibland under läsningens gång att gudvadskönt att vi äntligen kommit längre, å andra sidan tänker jag (minst lika ofta om inte oftare) att här står vi och stampar på samma fläck, det har inte hänt ett smack på hundratio år och hur är det möjligt, jag fattar inte det. Det finns mycket som är mitt i prick, fortfarande. Till exempel när Eva berättar om en kille som gick i samma klass som hon under kontoristutbildningen och som plötsligt tjäner fyra gånger mer på ett likvärdigt jobb och konstaterar frågande att "är inte det eget?". Det finns mycket sånt i boken.

Jag beundrar Elin Wägner för hur hon lägger fram sin berättelse. Dialogerna är fullständigt oslagbara och hennes galghumor och självironi är sååå klockrena. Jag skrattar ganska ofta, fast jag kanske snarare borde bli förbannat över sakernas tillstånd. Då. Nu.

"Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller", säger Elisabeth på ett ställe i boken och det beskriver rätt så bra att tjejerna har koll på läget. Det är bara de här satans pengarna som inte räcker till ett oberoende och självförverkligande kvinnoliv så bra. Så irriterande!

Förordet till Norrtullsligan är skrivet av Annika Lantz och hon valde att skriva det i form av ett personligt brev till Elin Wägner. Typiskt Annika Lantz, vilket betyder jättebra skrivet och mycket läsvärt. Jag vill skriva under med mitt namn också, så känner jag när jag har läst brevet.

Norrtullsligan är en skön och fräsch klassiker även om språket ibland är lite gammaldags. På ett charmfullt sätt, inte på det ålderdomligt jobbiga viset som det ibland kan kännas om man är ovan att läsa gamla verk. Inte konstigt att den blev vald som årets Stockholm läser bok.

Heja Elin Wägner! Heja heja!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

4 kommentarer:

Emma sa...

Kul! Jag vill verkligen läsa denna! Lite extra mycket eftersom det är Stockholm läser-boken också.

tekoppenstankar sa...

"Pennskaftet" är ännu bättre!

Vixxtoria sa...

Det är så roligt att läsa att du gillade den här boken. Jag läste den själv för ungefär ett år sen, och skrattade högt så många gånger att jag tappade räkningen. Ändå så har boken ett ganska allvarligt tema, med strejker och kampen om att få lika lön för lika arbete, sextrakasserier etc. Fast jag tänkte faktiskt en del på tjejerna i Sex and the city när jag läste (har dock aldrig varit ett stort SATC-fan, men det var nånting med gemenskapen).

Håller också med om att Pennskaftet är väldigt bra, men har svårt att rangordna de här två Wägnerböckerna, faktiskt.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Emma: Jag förstår att du blir sugen.

tekoppenstankar & vixxtoria: Noterar "Pennskaftet".