Torgny Lindgrens bok "Minnen" som radioföljetong



Torgny Lindgrens senaste, den självbiografiska boken Minnen (som jag berättar om här) sänds just nu som radioföljetong i SR P1. Man kan lyssna på alla avsnitt på en gång om man vill och ljudfilerna finns tillgängliga på nätet t.o.m. den 19 augusti. Att lyssna på Torgny Lindgren när han läser högt ur sina egna böcker är alltid en fröjd, tycker jag. Så passa på om du inte redan har hört eller läst Minnen.

Har bloggserien om tjeckisk litteratur kommit av sig?

Nej då, den har inte kommit av sig. Möjligen är den lite vilande. Jag har så att säga klämt ur mig allt jag för tillfället hade och är därmed i behov av läspåfyllning. Men eftersom jag inte hade tid att ägna mig åt just den lektyren under de senaste veckorna, blev det en ofrivillig paus.

Under sommaren har jag planer på att läsa Petra Hulovás roman Stanice tajga (finns på tyska, Endstation Taiga) och också Emil Hakls Föräldrar och barn.
I juli kommer min syster till Sverige för att hälsa på mig i några dagar och då har hon fått en beställning från mig att ordna innan hon kommer. Jag önskar mig nämligen novellsamlingen Cervené boticky (Små röda skor) av Anna Zonová, eftersom jag fastnade för en novell ur den som finns i samlingen I sammettens spår - Tjeckien berättar. Boken ligger redan hemma hos syrran, så det är lugnt.
Om du har saknat mina tjeckiska boktips, vilket jag innerst inne hoppas att någon har gjort, misströsta icke. Det kommer mera när tiden är inne.

Äntligen är det Blondes tur

Trots att jag har en vecka kvar till semestern har jag redan satt tänderna (nej, inte bokstavligen, förstås) i min semesterbok nummer ett som är Blonde. När inga "läsmåsten" längre finns har jag svårt att hålla fingrarna och ögonen borta från JCO:s boktjockis. Har ju längtat sedan bokrean eftersom det var då jag köpte boken! Men nyligen skaffade jag Blonde också som e-bok (för endast 99 kronor) och det var ett mycket smart drag tycker jag, med tanken på bokens omfång och fysiska tyngd. Med en iphone i handen och boken på skärmen behöver jag inte känna mig som någon som tränar armarna inför ett tunglyftar-vm. Plus att nu kan Blonde följa med mig överallt utan att jag skulle behöva en ryggsäck för den sakens skull.

Jag vet att man helst inte ska ha skyhöga förväntningar på en bok för då kan man bli besviken, men å andra sidan tror jag inte att jag behöver oroa mig för en besvikelse just när det gäller Blonde. Har hört för mycket gott om boken för att risken skulle kännas överhängande. Tvärtom, faktiskt. För varje kommentar angående Blonde blir jag bara mer och mer sugen. Och nu är det alltså dags. De första femtio sidorna av ca 860 är lästa.

Jo, och vilken tur jag har att sommarlektyren i min bokcirkel "Litterära klubben" är en valfri bok av Oates. Vi är två (av sex) som ska läsa Blonde. Perfekt att ha någon att prata om boken med en vacker dag i augusti.

Varför kom du inte före kriget?

Jag tyckte mycket om romanen Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron, den blev en av försommarens stora läsupplevelser för mig. Jag sträckläste boken nästan på ett enda andetag, känns det som. Egentligen är det ingen stor bedrift att sträckläsa den här boken eftersom den bara är lite drygt 130 sidor tunn men... vilken berättelse! Otroligt fängslande och välskriven.

Varför kom du inte före kriget? handlar om Lizzie Dorons barndom i Tel Aviv på sextiotalet där hon och hennes mamma Helena lever. Deras liv präglas av ensamhet och Helenas traumatiska förflutna. Mamman kom till Israel efter kriget för att skapa sig ett nytt liv, man måste ju leva vidare, smärtan och sorgen och förtvivlan till trots. Varför måste den överlevandes skuld vara så tung att bära? Helena har överlevt förintelsen medan ingen annan från hennes polska släkt finns kvar och det hjälper inte hur mycket hon än letar. Till slut uppfinner Helena till och med en släkting i Amerika, bara för att Elisabeth inte skulle vara den enda ungen i kvarteret som inte får snygga kläder skickade till sig från USA. Ja, det finns ett flertal sådana tragikomiska historier i boken, man ler och snyftar om vartannat.
Elisabeth, som dottern i boken heter, är berättaren. Hon har blivit vuxen och minns sin mamma som ganska så speciell - tystlåten, egensinnig, kompromisslös i sin ilska och fast besluten att kämpa för att ingen någonsin skulle glömma det som hänt. Fast för säkerhets skull blonderar hon Elisabeths hår, för det är de blonda som överlever.

En annan händelse som beskriver modern rätt så bra är när hon sorterar Elisabets presenthög efter Bat-Mitzva och trots dotterns protester kastar ut en massa fina saker. Det finns nämligen ett fel på grejerna, det står Made in Germany på dem. Så tänker Helena. Hon är frukt av det hon varit med om och allt hon gör har sin i hennes värld logiska förklaring. Allt detta iakttar Elisabeth. Ändå gör hon inga försök att analysera sin mammas handlande, eller sätta en värdering på det utan hon bara beskriver henne, lägger fram sina minnen och kommenterar dem i spegeln av händelser som ägde rum i Israel på sextiotalet. Det blir som ett pussel av minnen och det är mycket fint gjort. Och vackert skrivet. Enkelt och i korta kapitel. Kraften finns just i det enkla uttrycket.
Boken går aldrig in på vad det var exakt Helena varit med om i Polen under andra världskriget, det här är ingen traditionell förintelseskildring. Den delen är mycket subtil. Det stora och gripande med berättelsen är skildringen av en människas levnadsstyrka efteråt, det är den överlevandes trauma och galenskap sett genom en dotters ögon och kanaliserat genom hennes minnen som griper tag. Därför är Varför kom du inte före kriget? så fascinerande.

När den vuxna Elisabeth efter moderns död hittar en väl gömd låda med Helenas gamla saker och börjar gå igenom dem, växer en tydlig bild av Helena fram. Och det blir en oförglömlig bekanntskap för läsaren. Jag lovar.

Varför kom du inte före kriget? är en bok utöver det vanliga. Läs den!
Andra bokbloggare som har läst Lizzie Dorons själviografiska roman och gillat den är Lyrans noblesser, Enbokcirkelföralla och Beroende av böcker.

Boken finns att köpa på bl.a. Bokus eller AdLibris.

Dagens dikt: Juninatten

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de har mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort mot ljusa hav.

(Dikten Juninatten av Harry Martinsson, ur Cikada, 1953)



Mannen som planterade träd

Historien bakom novellen Mannen som planterade träd av fransmannen Jean Giono (1895-1970) har med tiden blivit nästan smått legendarisk. Det var nämligen så att när den amerikanska tidskriften Readr's Digest 1953 bad Giono om ett bidrag till deras litterära serie med temat "Den märkvärdigaste människa jag nånsin träffat", skrev Giono Mannen som planterade träd och skickade in. Problemet var bara det att hela berättelsen var fiktion, inte ett ord var sant, mannen som planterade träd fanns inte på riktigt. När tidskriften granskade Gionos bidrag upptäcktes "bedrägeriet" och novellen refuserades. Hur det hela gick till och om allt det komiska i situationen berättar Gionos dotter i slutet av boken Mannen som planterade träd (i översättning av Pontus Grate). En rolig läsning om en författares livliga fantasi och om en redaktörs kontrollbehov.

Mannen som planterade träd börjar sig strax innan första världskriget bryter ut och slutar på fyrtiotalet. Den handlar om en herde vid namn Elzéard Bouffier som en gång hade fru och barn och en fin gård nere på slätten, men som förlorade allt. Då hade han dragit sig tillbaka till ett liv i ensamhet endast i sällskap av sina får och sin hund uppe på högslätterna i Provance. Men när han en dag hade märkt att hela trakten höll på att dö av trädbrist och eftersom han ändå inte hade något viktigare för sig, hade han bestämt sig för att rätta till sakernas tillstånd. Han skulle sätta igång och plantera träd, ekar och bokar.

"Etthundratusen träd hade han planterat. Av dessa etthundratusen hade tjugotusen kommit upp. Och av dessa tjugotusen räknade han med att förlora ytterligare hälften på grund av gnagare eller försynens oförutsägbara skickelse. Återstod tiotusen ekar som skulle växa på denna plats där dittills ingenting hade funnits."
Jag ser Mannen som planterade träd som en vacker allegori om människans förmåga att förändra världen till det bättre bara man använder sina krafter, sin envishet och sin övertygelse på rätt sätt. Jag ser den också som en bild av att varaktiga förändringar måste få ta tid och att man måste ha tålamod under tiden. Stora förändringar i livet sker ofta sakta och vägen kantas av otaliga misslyckanden. Den här berättelsen låter läsaren förstå att för att lyckas förverkliga sin passion måste man lära sig att bemästra misslyckanden och övervinna sin egen förtvivlan.
Elzéard Bouffier höll på att plantera träd i flera decennier. Ekar, bokar, lönnar. Tusentals och åter tusentals träd, en stor skog. Och genom det lyckades han rädda en döende trakt tillbaka till livet.
Jean Giono berättar om sina fiktiva möten med Elzéard med mycket kärlek, respekt och beundran. Tänk att ha fått ynnesten att träffa en sådan människa, om än i fantasin. Trots att Elzéard Bouffier bara var en gammal och obildad bonde förmådde han att genomföra ett verk värdigt Gud själv.

Jag tror att det är omöjligt att inte bli förtjust i Mannen som planterade träd, så det är inte så konstigt att den har blivit en modern klassiker. Knappt trettio sidor lång är den som en godisbit vars läckra smak stannar länge kvar i munnen. Illustrationer av Patrik Ollivier-Elliott är enkla teckningar, men fina.
Läs gärna också vad Dagensbok tycker om boken.
Så, nu till det roliga som jag har sparat till sist. I morgon och på fredag (23-24/6) ska Kulturradion sända Mannen som planterade träd som radioföljetong i uppläsning av Anders Tolergård. Programmet börjar kl. 11.35 och pågår fram till tolv. Eftersåt finns det i arkivet så egentligen kan man lyssna när man vill.

Här kan du höra ett smakprov:


Du kan köpa boken t.ex. på Bokus eller på AdLibris.

Så lånade jag en e-bok från biblioteket för att läsa på min iphone

Meningen med det här inlägget är att fungera som en steg-för-steg-handledning i hur man lånar en e-bok via sitt biblioteks hemsida för att sedan läsa boken på iphone 4. Hur det funkar för andra modeller eller Android vet jag inte men för iPad är det samma sak (har jag läst).

1) Börja med att via AppStore eller iTunes ladda ner appen Bluefire Reader. Det är ett läsverktyg som du måste ha för att kunna läsa e-böcker på din iphone eller ipad.

2) Skaffa ett Adobe-id om du inte redan har ett (det här steget är smidigast att göra på dator).

3) Logga in i Bluefire Reader i mobilen och följ instruktionen denna första gång.

4) Gå in på ditt bibliotekshemsida och klicka dig fram till e-böcker. Välj en e-bok som du vill låna och ladda ner.

5) När boken som du har valt visas på skärmen, klicka på den. Jag har valt boken Norrlands svårmod.

6) Längs ner på bokens informationssida hittar du knappen "låna boken". Klicka på den.

7) Dags att uppge ditt lånekortsnummer och verifiera. Klicka sedan på "hämta hem boken".

8) Nu har boklånet registrerats. Klicka där pilen visar att du ska klicka.

9) Nästa steg är att du kommer till sidan där du ska välja att e-boksfilen ska öppnas i Bluefire Reader. Klicka på knappen.

10) Nu öppnas e-boksläsaren och snart ser du att den lånade boken finns i boklistan.

11) Om du i föregående menyn har klickat på boken, kommer du till bokens omslagssida. Nu kan du börja läsa boken, bläddra i den, lägga in ett bokmärke.

12) Under Settings kan du göra egna inställningar - anpassa sidan, textstorlek mm.

Den normala lånetiden för e-böcker är en månad, därefter försvinner boken från din e-läsare av sig själv, du behöver alltså inte "lämna tillbaka" din lånade e-bok. För vidare information om låneregler rekommenderar jag att du tittar på ditt biblioteks hemsida. När det gäller det tekniska fick jag mycket hjälp på Elibs blogg. Där finns beskrivningar av tillvägagångssätt för alla möjliga apparater, inte bara för iphone4.

Det var lätt att göra e-bokslånet, prova gärna själv. Framtiden är här, heja heja! Det tråkiga är att inte alla böcker finns som e-böcker än, men förhoppningsvis är det bara en tidsfråga. Och hur är det att läsa en bok i mobilen? Helt ok, tycker jag. Skönt med ett enhandsgrepp och att man slipper extravikt i väskan. Och man kan läsa medan man går också...

Elin Boardys roman "Mot ljuset" kan bli din till brevportopris

Vill du ha Mot ljuset av Elin Boardy samt ett matchande bokmania-bokmärke? Eftersom jag har två exemplar av boken vill jag ge bort det ena. Naturligtvis är boken splitterny och oläst. Priset är endast 50 kronor som är priset för porto jag måste betala för att skicka boken.

Det är först till kvarn som gäller. Gör så här:

Lämna ett meddelande i kommentarsfältet om att du är intresserad så att andra vet att boken är tingad. Mejla mig sedan ditt namn och adress; jag mejlar dig omgående mitt kontonummer så att du kan sätta in 50 kronor för boken/porto.

Min mejladress: bokmania[at]gmail.com

"De imperfekta" var inte min kopp te

Bäst att jag säger som det är: jag gillade ïnte De imperfekta av Tom Rachman. Jag kom aldrig riktigt in i boken och efter drygt 200 sidor gav jag upp läsningen helt och hållet fast jag bara hade typ 140 sidor kvar. Det var omöjligt för mig att engagera mig i personerna och de eviga dialogerna tråkade ut mig mer än roade. Visst, ibland skrattade jag åt en och annan replik men helheten var ganska så intetsägande för mig.

Men nej, jag tror inte att mitt ogillande beror på för höga förväntningar på grund av alla hyllningar och översvallande positiva recensioner hit och dit under de föregående veckorna. Jag tror helt enkelt att De imperfekta inte är min kopp te. Det kanske är en jättebra bok precis som de flesta säger, men inte för mig. Om jag tycker att boken är överreklamerad? Svar: ja.

Har du läst De imperfekta? Vad tyckte du?

Hr Haffners flykt

Romanen Hr Haffners flykt av Adam Thirlwell (översättning Niclas Nilsson) är en fars. För 78-åringen Haffner är nämligen farsen ett normaltillstånd. Boken utspelar sig i en kurort i Alperna där han försöker nedmontera sin legend som kvinnotjusare genom att i stället hänge sig åt sexuell underkastelse. När vi möter Haffner i kapitel ett står han instängd i en garderob, tjuvtittande på en ung kvinna som har sex med sin pojkvän.

Ramberättelsen är den att Haffners fru är död och han kämpar mot sluga jurister i syfte att ärva tillbaka fruns sommarhus som tidigare under årens lopp konfiskerats än av nazisterna, än av kommunisterna, än av Staten. Mot denna bakgrund vårdar vår gubbsjuke Haffner sina minnen av hustrun medan han helst inte tackar nej till diverse erotiska förlustelser. Haffner är nämligen alltid vänlig mot sina begär, kärleken till de egna drifterna är lagen. Han får ihop det med både en sjuttonåring och en äldre gift fru.

Romanen känns som en oändlig svit av olika haffnerupplagor. Det finns många kapitel i boken och varje kapitel beskriver en viss sida av gubben. Berättarrösten är alltid närvarande, det är författaren som är Haffners historieskrivare. Ironin utgör bläcket i pennan.

Ibland stannar jag upp vid formuleringar som utmanar tanken och sinnet men blir tyvärr grymt besviken när jag i slutet av boken ser en lång tacklista med namn på författare ur vars verk Thirlwell lånat citat. Som han stöpt om! Vad återstår? En kroppsvätskekladdig historia berättad med hjälp av citat. Den kan jag vara utan.


(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2011-05-31)

Boken finns bl.a. att köpa på Bokus och på AdLibris.

kanske tar min novelläsning en ny fart med Novellix

Igår fick jag hem ett litet bokpaket innehållande fyra vykortsstora novellböcker från Novellix. Riktigt snygga och behändiga och läslustväckande. Jag blev intresserad av novellixerna efter att jag läst positiva reaktioner i olika tidningar och nu har jag alltså fått dem. Det ska bli riktigt roligt att läsa novellerna i sommar. Eller kanske på lunchen på jobbet? De är bara ca 30 sidor långa, så det borde inte vara omöjligt.

Novellix startade tidigare under året och deras tanke är att ge ut noveller på ett nytt sätt: fyra böcker fyra gånger om året, i fickformat och styckvis. Än så länge kan man inte prenumerera på hela paketet, men det lär vara på gång.

Novellerna är skrivna av kända svenska författare, skådespelare och musiker. Den här första utgivningsomgången med Unni Drougge, Jonas Karlsson, Jens Liljestrand och Maria Sveland kom ut i maj, så allt är ganska nytt. Omgång nummer två kommer någon gång i september.

Förlagets ambition är att göra kvalitetslitteratur lättillgänglig och ge en läsupplevelse till upptagna människor som gärna vill läsa, men som har svårt att finna tid. Det är så de fina små Novellix-böckerna, 32 sidor långa och i litet och smidigt format, blev till. Som Pixiböcker för vuxna! Och var finns de? I bokhandlar, tidningskiosker och på nätet. Snart ska de finnas även som e-böcker och ljudböcker.

För min egen del hoppas jag annars att läsutmaningen Novelläsning kommer att få ett nytt bränsle. Detta mitt ständigt pågående och ständigt undanskuffade läsprojekt... Jag återkommer med nya inlägg när jag har läst novellixerna. Någon som vill haka på?

Årets författande sommarpratare

Sommarpratare 2011

Programmet Sommar i P1 är sedan några år tillbaka en favorit, jag lyssnar gärna på alla dessa kloka och intressanta människor. Och jag är inte så insnöad att jag skulle bara lyssna på författare, verkligen inte. Men eftersom det här är en bokblogg ska jag inrikta mig på att tipsa om årets författande sommarpratare. De är ett flertal och den ena mer spännande än den andra.

Den 26 juni brakar sommarens stora lyssnarnöje loss och pågår fram till den 21 augusti, varje dag klockan 13-14.30. Eller när som helst om man väljer att podda sändningarna eller lyssna på nätet.

Här är listan på författare som är med i årets upplaga och som jag absolut kommer att lyssna på:

Mark Levengood (26/6)
Torgny Lindgren (27/6)
Beate Grimsrud (3/7)
Jonas Jonasson (9/7)
Dilsa Demirbag-Sten (13/7)
Sara Stridsberg (21/7)
Babben Larsson (23/7)
Barbro Lindgren (31/7)
Owe Wikström (4/8)
Yukiko Duke (6/8)
Karl Ove Knausgård (14/8)
Leif GW Persson (21/8)

Att Torgny Lindgren, Beate Grimsrud, Sara Stridsberg, Dilsa Demirbag-Sten och Karl Ove Knausgård har den absolut högsta prioritet är kanske onödigt att påpeka, men jag kommer att lyssna på hela gänget, det är jag säker på. För det är ju bara så härligt...

Brukar du lyssna på Sommar i P1?

Väntrum

Det har hänt igen, jag har upptäckt en liten pärla till bok: Väntrum av Valeria Parrella som är född 1974 och sägs tillhöra skaran av unga italienska författare som har lyckats att föra in uppfriskande vindar i den samtida italienska litteraturen. Bara det i sig är spännande eftersom italienska författare inte precis är överrepresenterade på den svenska bokmarknaden (inte i min bokhylla heller, för den delen) men kanske är nya tider på gång. Väntrum, som är Parrellas första roman (2008), översattes till svenska av Ida Andersen.

Boken handlar om fyrtiotvååriga singeln Maria som blir oväntat gravid och sedan föder en dotter tre månader för tidigt. Under fyrtio dagar lever Maria med det faktum att hennes dotter Irene håller antingen på att dö eller att födas, hon förstår inte riktigt vilket. Timmarna på intensiven på neonatalavdelningen går långsamt, dagarna liknar varandra och känslan att livet har rasat är påtaglig. Maria är nära att tappa kontrollen.

"Jag bar inte längre klocka, ingen av oss gjorde det, därför att desinficeringen föreskrev att den skulle vara avtagen och vi levde för desinficeringen. Jag räknade dagarna som gick med hjälp av längden på Irenes smala hand mot en av mina fingerleder."

Men sakta sakta går det upp för Maria att det lilla knytet i kuvösen faktiskt är hennes dotter och hon börjar förlika sig med den ovissa utgången: "Flickan kommer säkert att födas levande men skulle kunna dö med detsamma, eller överleva grava funktionshinder, eller vara helt frisk, vet ni det? Vet ni, frun?" sa läkaren till Maria innan förlossningen och den meningen går som en mantra genom Marias huvud... Hur kan hon veta?

Ångesten, dödens närvaro, ensamheten. Men också samförståndet med de andra mammorna. Pappor finns inte med så mycket, kanske för att vi är i Italien och inte i Sverige. Men andra människors närvaro eller frånvaro är ganska så ovidkommande, det är Marias tankar, upplevelser, inre strid och mammablivande som är det centrala i berättelsen.

"Att hålla Irene i famnen för första gången var inte svårt, det måste finnas en genetisk instruktion någonstans. /.../
Utan att tänka mig för, kände jag att jag aldrig mer skulle bli vare sig hungrig eller törstig, att jag aldrig mer skulle behöva älska med någon. och att jag skull kunna förbli i det ögonblicket i femton år utan att vara rädd för att ha slösat bort en enda dag. Sedan blev jag sömnig."

Stilen är lågmäld men ändå hudnära och rättfram och jag blir ofta under läsningens gång gripen och rörd av hur Marias mentala övergång från "jag" till "vi" skildras.

"... jag såg på Irene. Hon hade ögonen så öppna som jag aldrig hade sett ett par ögon förr: irisen fyllde nästan hela utrymmet, den var perfekt rund och såg rakt på mig. Eller kanske hon inte såg mig, för ögonspecialisten på avdelningen kunde av undersökningen med instrumenten inte utesluta blindhet. Kanske kände hon bara mina hjärtslag, accelererande, som sprang ikapp hennes, eller inte ens det. Men hon kände mig. Hon var i min famn, jag höll henne, hon kände mig och jag log mot henne. /.../ Den dagen upptäckte vi språket."

Väntrum handlar enligt mig om ett ovanligt ämne, jag har i alla fall inte läst en bok tidigare som handlar om kampen för sitt tidigt födda barns överlevnad. Och det är totalt osentimentalt. Som en annan mamma på avdelningen säger till Maria medan de står vid kuvöserna: "Hur som helst har vi haft en enorm tur." Och när Maria undrar vad hon för sjutton menar, svarar hon: "Jo, de andra mammorna måste nöja sig med ultraljudet, vi står här och tittar på det live."

Väntrum är bara 131 sidor lång men den är laddad med livskraft - det är en berättelse där tid har sin egen gång och sin egen mening. Skriv genast upp den här boken på din att-läsa-lista för som jag ser det så är den en av de interessantaste titlarna som våren gett oss.

Om det lilla nystartade bokförlaget Astor kommer att hålla samma klass i framtiden har vi många spännande läsupplevelser från det spanska och italienska språkområdet att se fram emot. Jag håller tummarna.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Elin Boardy intervju i Gondol

Nyligen fick jag hem ett nytt nummer av medlemstidningen Gondol med tillhörande månadsbok som denna gång är Elin Boardys roman Mot ljuset. Gondol är en bokklubb vars koncept tilltalar min personliga boksmak, vilket också är anledningen till att jag har valt att skriva om den här på bloggen (för drygt en månad sedan presenterade jag Gondol här).

Att läsa medlemstidningen är en fröjd också den här gången, som alltså är min andra gång. Det finns en lång intervju med Elin Boardy och i den berättar hon om sitt skrivande i allmänhet och om Allt som återstår respektive Mot ljuset i synnerhet. Intervjun är lång och intressant.

Jag har redan läst Mot ljuset för Eskilstuna Kurirens räkning (recensionen finns att läsa här) och vet vad den handlar om och därför tyckte jag att det var intressant att få veta hur Elin Boardy fick själva idén till romanen. Tänk att allt började med att hon köpte ett gammalt fotoalbum på en loppmarknad på Bornholm. I albumet fanns det bilder från några danskars resa till Malaya 1946-1948. Människor i prydliga khakikläder samt foton på barn, hundar, djungel. Enligt Elin utstrålade bilderna en märklig tomhet, de berättade ingenting om människorna - vilka de var och varför de var där. Det var bara att börja fantisera...

Vill du bli medlem i Gondol? Du kan anmäla dig direkt från bloggen genom att klicka på Gondol-bannern här till höger (du till anmälningssidan). Mycket nöje!

Happy Sally

Sara Stridsberg har så här långt skrivit tre romaner som jag nu har läst alla tre men i stället för att vara glad och nöjd befinner jag mig i en djup sorgekris över att jag inte längre har någon av hennes böcker att se fram emot. Tills hon kommer med en ny roman, vill säga, och när det blir har jag ingen aning om. Få andra svenska författare, om någon, brukar lämna så djupa spår i mig som när jag läser Sara Stridsberg. Debutromanen Happy Sally är boken som jag precis har läst ut, jag har nämligen läst hennes författarskap baklänges. Först Darling river (2010, recenseras här), sedan Drömfakulteten (2006, recenseras här) och nu alltså Happy Sally (2004).

Hennes språk och sättet att uttrycka sig, att ta sig an berättelsen, fascinerar mig. I mina drömmar önskar jag att jag kunde skriva så som hon gör, men det kan ingen, Sara Stridsberg är alldeles egen. Möjligen står hon och Sofi Oksanen varandra nära. Båda kan liksom skriva mjukt om det hårda.

Happy Sally är en fiktiv berättelse om två kvinnor som delar samma dröm och besatthet. Den första är simmerskan Sally Bauer som som första skandinav simmade över Engelska kanalen sommaren 1939. Hennes tid var då 15:22. Den andra är Ellen som många år senare, 1983, försöker att göra samma sak men misslyckas trots en envis kamp, vilket får sorgliga konsekvenser för hela hennes familj eftersom nederlaget blir svårt att förlika sig med.

Fast egentligen handlar boken om att en av Ellens söner åtevänder i vuxen ålder till Dover för att minnas sommaren 1983 - mors simning och allt som hände före, under och efteråt. Han minns mamman som i sin iver att besegra havet valde bort att vara mamma. Han minns pappa Victor som envisades med att segla över Atlanten till Amerika och lillebror som mest var ledsen. I sonens minnen blandas Ellens och Sallys drömmar och öden, all sorg och frågor som under årens lopp fyllt hjärtat likt kanalens mörka vatten och som nu rinner över.

Med hjälp av sitt sparsamma språk berättar Sara Stridsberg en historia som tar struptag eftersom konflikten bygger på Ellens (och även Sallys) kompromisslösa vilja att nå sitt mål, kosta det vad det kosta vill. Kärleken offras, barn offras. Satsa allt, aldrig ge upp, inte visa sig svag, aldrig aldrig. Denna närmast sjukliga besatthet, så obehaglig och så sorglig. Att inte vilja höra de närståendes rop på kärlek och närvaro.

Motivet av kvinnor som på grund av sin besatthet inte klarar av att vara mödrar är en gemensam nämnare för alla tre romanerna, tycker jag. Ett återkommande ämne, bara i olika varianter och olika hög grad. Nästan som en trillogi eller en svit.

Jag tycker att Sara Stridsbergs böcker tillhör det bästa som skrivits i Sverige under de senaste tio åren och jag hoppas att hon snart kommer med en ny bok. För Drömfakulteten belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris och även Aftonbladets litteraturpris. Så visst är hon bra Sara! Eller vad tycker du?

Läs, läs, läs! Alla tre romanerna finns i pocket.

Bokmania sover aldrig även om bloggen vilar

De två senaste veckorna har jag bloggat endast sporadiskt eftersom det antingen saknades ork eller tid eller lust eller allt på en gång och det är inte mer med det (fast lite orolig är jag för att bli utesluten ur bokbloggarsamfundet, ojojoj). Förra veckan hade jag dessutom ett sådant härligt läsflyt att det vore närmast en dödssynd att avbryta det. Att det avbröt sig själv efter några dagar och plötsligt försvann är en annan femma. Nu letar jag febrilt efter den borttappade läslusten, undrar vart jag lagt den. Kan jag möjligen ha temporärt förläst mig?

Några recensioner har det i och för sig blivit men småpratet på bloggen lyste tyvärr mest med sin frånvaro. Fast på twitter och på facebook delade jag med mig av boktips och tankar och händelser från min bokvärld allt som oftast flera gånger om dagen och därför är rådet till dig kära läsare som ännu inte följer Bokmania-bloggen på twitter eller facebook att göra det för trots att bloggen vilar, sover Bokmania aldrig helt och hållet. Det är som med delfiner som bara sover med en hjärnhalva åt gången - är jag inte här, är jag där men aldrig längre bort än ett klick på tangentbordet.

Jag försöker helst att skriva olika saker på twitter respektive facebook, det ska inte bli onödigt många upprepningar. Det blir flest statusuppdateringar på facebook, tycker jag, den plattformen passar mig bättre och känns roligare. Därför prioriterar jag att uppdatera där i första hand när det är stiltje någon annanstans. Just facebook ser jag som ett perfekt komplemment till bloggen.

Annars har jag tre recensioner/bokreflektioner att skriva. Det har redan gått flera veckor sedan jag läst ut Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och jag har fortfarande inte bloggat om boken. Dags att plocka fram minnesanteckningarna. Sedan vill jag skriva om den vackra fabeln Mannen som planterade träd av Jean Giono och Sara Stridsbergs fantastiska roman Happy Sally som är min senaste läsupplevelse. Håller fortfarande på att smälta den, boken vill inte lämna mig. Kanske är det därför jag inte har plats i huvudet för någon ny bok?

Jag skulle också vilja blogga om mina läsplaner inför sommaren eftersom jag trots min bloggsvacka anser mig vara en rättrogen boknörd som håller sig till ett flertal av budorden (här och här), inte bara det som säger att "Saliga äro de som planerar sin läsning (i god tid)".

Och så vill jag fortsätta bloggserien om tjeckisk litteratur, blogga om bokmässan, bokbloggarhunden Alvin, läsa nya böcker. Nu vet jag! Jag tar en sak i taget och så blir det som det blir för det brukar det ju bli.

Bokmania nu även i en version för mobiler

Från och med nu kan du ta upp Bokmania i din mobil och se sidan anpassad för din mobila enhet. Smidigare än den vanliga webbversionen när du ska läsa. Testa gärna.

Norrtullsligan

"Ingenting blir som man har tänkt sig det! Detta var icke, vad jag väntade mig för tio år sedan, då jag läste för prästen, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar, som för resten ramlade ur håret med detsamma." lyder inledningsstycket i Norrtullsligan, Elin Wägners lilla stora debutroman från 1908. Vilken underbar bok Norrtullsligan är! De som har läst boken håller säkert med mig om att den inte bara är rolig, smart, träffsäker och underhållande utan bjuder också på en mycket hög igenkänningsfaktor, trots sina 111 år på nacken. Jag har läst Norrtullsligan i ett svep (kunde inte avbryta, så bra var den) och funnit en ny favorit att i framtiden återvända till. Nu bara älskar jag Norrtullsligan.

Boken handlar om fyra tjejer lite över tjugo som lever i förra sekelskiftets Stockholm och som brottas med yrkesliv och kärleksbekymmer.

"Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift."

Det där som huvudpersonen Elisabeth inte har tänkt sig men som ändå har hänt är att hon gått och blivit kontorist, precis som hennes vänner Baby, Eva och Emmy. Tillsammans hyr de ett rum på Norrtullsgatan och där spyr de galla över sina trista jobb, usla löner, tafsande chefer och jämngamla manliga bekannta som gått förbi dem i karriär och lön för länge sedan. Dessutom är det måndag alldeles för ofta, den tristaste veckodag av de alla.

"Tänk, söndagsmorgon! Man har gått i selen en hel vecka, och när man icke varit i arbetet, har man tänkt på det. Kontoret, kontoret, och: har jag nu kommit ihåg det och kommit ihåg det? Och ibland har jag vaknat ur en dröm mitt i natten och sagt: Kassaboken! Och i mitt huvud har skrivmaskinen hamrat, mina fingrar har rört sig i takt med tankarna och knackat fram dem på Remingtons maskin."

Någon som känner igen ångesten? Hallå, någon?
Men trots att det är med nöd och näppe de unga kvinnorna klarar självförsörjningen, värderar de sin självständighet högt. Tanken på äktenskap som traditionell ekonomisk utväg får de att känna panik. De är ju fria yrkeskvinnor för tusan. Eller är de det verkligen? I hyresrummet smider tjejgänget sina upprorsplaner och lägger upp strategier för sin kamp för rätten att göra vad de vill, när de vill och med vem de vill. De är unga, arga och less på att karlar får ta för sig men inte de.

Jämställdhetssnacket är det som mest står för igenkänningsfaktorn. Å ena sidan tänker jag ibland under läsningens gång att gudvadskönt att vi äntligen kommit längre, å andra sidan tänker jag (minst lika ofta om inte oftare) att här står vi och stampar på samma fläck, det har inte hänt ett smack på hundratio år och hur är det möjligt, jag fattar inte det. Det finns mycket som är mitt i prick, fortfarande. Till exempel när Eva berättar om en kille som gick i samma klass som hon under kontoristutbildningen och som plötsligt tjäner fyra gånger mer på ett likvärdigt jobb och konstaterar frågande att "är inte det eget?". Det finns mycket sånt i boken.

Jag beundrar Elin Wägner för hur hon lägger fram sin berättelse. Dialogerna är fullständigt oslagbara och hennes galghumor och självironi är sååå klockrena. Jag skrattar ganska ofta, fast jag kanske snarare borde bli förbannat över sakernas tillstånd. Då. Nu.

"Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller", säger Elisabeth på ett ställe i boken och det beskriver rätt så bra att tjejerna har koll på läget. Det är bara de här satans pengarna som inte räcker till ett oberoende och självförverkligande kvinnoliv så bra. Så irriterande!

Förordet till Norrtullsligan är skrivet av Annika Lantz och hon valde att skriva det i form av ett personligt brev till Elin Wägner. Typiskt Annika Lantz, vilket betyder jättebra skrivet och mycket läsvärt. Jag vill skriva under med mitt namn också, så känner jag när jag har läst brevet.

Norrtullsligan är en skön och fräsch klassiker även om språket ibland är lite gammaldags. På ett charmfullt sätt, inte på det ålderdomligt jobbiga viset som det ibland kan kännas om man är ovan att läsa gamla verk. Inte konstigt att den blev vald som årets Stockholm läser bok.

Heja Elin Wägner! Heja heja!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Jag lever och läser

Upptäckten av currywursten

Kan en vegetarian njuta av en berättelse som handlar om korv? Inga problem, svarar jag. Man behöver ju inte äta köttprodukten i fråga, man förväntas att endast läsa. Dessutom är Uwe Timms långnovell Upptäckten av currywursten inte bara en historia om hur den tyska läckerheten currywursten upptäcktes, utan också - eller framför allt - en udda kärlekshistoria. Medan korven är kryddad med curry, bär kärlekshistorien smak av andra världskrigets slutdagar i ett sönderbombat Hamburg där det råder brist på såväl mat som kläder och där byteshandel är det enda som gäller om man vill få tag på något eller kanske rent av starta ett nytt liv.

En dag under krigets sista vecka stöter fru Lena Brückner på en 23-årig sergeant i tyska flottan och tar med honom hem. Trots att hon är minst dubbelt så gammal som sergeanten tillbringar de en natt tillsammans. Morgonen därpå bestämmer sig Bremer, som soldaten heter, att stanna i Lena Brückners lilla lya, men eftersom det i praktiken betyder att han har deserterat så måste han i fortsättningen hålla sig gömd. Och det mycket noga! Hennes säng och kök passar ypperligt som ett gömställe och fru Brückner blir så förtjust över att ha en ung karl hemma hos sig att hon till att börja med "råkar glömma" att berätta nyheten om Hitlers död, Tysklands kapitulation och krigets slut för stackars Bremer. Dessutom är han en fena på hushållsarbete.

Men den där currywursten då? Var, när och hur kommer den med i bilden? Så här är det. Berättaren i boken minns sin barndoms korvkiosk i hamnen i Hamburg, liksom currywursten som han brukade få köpa då och då. Han bestämmer sig att söka rätt på den före detta ägarinnan till kiosken, fru Brückner, som numera bor på ett ålderdomshem och ägnar sig åt fantasifull stickning. Legenden säger nämligen att det var Lena Brückner som uppfann den tyska korvläckerheten. Fru Brückner vill gärna berätta hela storyn om korvens uppfinnande men hon vill göra det i sakta mak och på sitt sätt, vilket innebär att kärleksförhållandet med Bremer måste tas med. Utan Bremer skulle det nämligen inte finnas någon currywurst att smaska i sig vare sig i Hamburg eller annorstädes i Tyskland. Bremer ingår i paketet, så att säga.

På det viset blir Upptäckten av currywursten också en berättelse om en företagsam kvinna som inte räds att bedriva affärer på svarta marknaden för att skaffa sig startkapital till den numera legendariska korvkiosken som visar sig vara till salu just när kriget tagit slut. Det krävs bland annat att tvåhundra ekorrskinn, tolv kubik virke, några flaskor whisky och lite annat smått och gott måste byte ägare hit och dit innan fru Brücker kan släpa hem tre flaskor ketchup och en stor plåtburk med curry. Vad den arma kvinnan ska med curry till har hon ingen aning om. Tills slumpen gör entré...

Upptäckten av currywursten är en mycket charmig, dråplig och smårolig berättelse om mat, kärlek och överlevnad men samtidigt innehåller den en allvarsamhet och en tragik, mest i de delarna som uppehåller sig vid Tysklands historiska börda. Självfallet nuddar Uwe Timm också vid skuldkänslor och ansvarsfrågor som många vanliga tyskar upplevde vid tiden då tyska tidningar hade publicerat de första fasansfulla bilderna från koncentrationslägren. Dessa svåra känslor brottas naturligtvis också bokens fru Brückner med.

Upptäckten av currywursten är alltså en bok som förenar skrönans lättsama stil med allvaret och tyngden i skildringar av personerna mot krigets bakgrund. Jag tyckte mycket om just den blandningen och rekommenderar gärna novellen som läsning till alla och envar eftersom jag tycker att den är både lättläst och underhållande och tankeväckande. Upptäckten av currywursten finns snart också i pocket.

Boken som kom ut i Tyskland för första gången 1993 och genast blev en succé översattes till svenska av Jörn Lindskog. Uwe Timm (född 1940) är en av Tysklands främsta samtida författare ur den äldre generationen och jag tycker att han är mycket läsvärd. Har tidigare läst hans kortroman I skuggan av min bror och gillat även den.

Lyrans noblesser, Snowflakes in rain, Breakfast book club och Ingrids boktankar är några bokbloggare som också har läst och gillat Upptäckten av currywursten.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.