När Sara Paborn debuterade med Släktfeber 2009 blev det succé (jag har bloggat om boken här). Den gången handlade boken om en familj som om möjligt var lite knäppare och bråkigare än genomsnittet. Den nyutkomna Tuppen och havet är inte någon fortsättning på Släktfeber, trots att vi ånyo träffar dottern som också nu sköter berättandet. Pappan som endast hade en biroll i Släktfeber får nu en mer framträdande roll.
Sedan två år tillbaka bor pappan på en liten ö utanför den sydsvenska kusten dit han har flyttat för att i lugn och ro föra sitt tjuren-ferdinand-aktiga leverne. Dottern som är journalist kommer dit för att samla material till en artikel om fyrar och med henne följer också sambon Erlend, tråkiga poeten. Pappans närmaste granne är en världsberömd kvinnlig naturfotograf inflyttat från utlandet, oklart vilket. Hon råkar ha en udda tupp som husdjur och denne driver pappan till vansinne. Klockan fyra på morgonen sätter tuppfan igång att gala och anser sig inte vara klar med uppgiften förrän vid sjusnåret. Slutsats: tuppen måste dö! Men hur? Kanske med hjälp av en vit mink som brukar skutta omkring? Bra om han också får en uppgift här i livet.
Tuppen och havet handlar inte bara om att hitta kluriga sätt att döda en tupp på, utan också om mystiken i livet, om moln, om att våga tro på att hägringar finns och om att hitta en glänta i livet där man kan känna sig fri. Och om kärleken.
Tuppen och havet är en rolig och charmig bok som man läser med ett leende på läpparna och blir glad av. Den har redan fått ett mycket varmt mottagande av såväl läsare som kritiker och det med all rätt.
(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2011-05-03 och jag har tidningens samtycke att efterpublicera min text här på bloggen. Här något förändrat.)
Köp boken på Bokus
