Noveller av tjeckiska författare i antologin "I sammetens spår"

När jag skrev inlägget om tjeckisk litteratur efter 1989 nämnde jag novellsamlingen I sammetens spår som innehåller femton noveller av femton samtida tjeckiska författare. I sammetens spår är en samling som ger en bra bild av all den författarmångfald som finns i Tjeckien sedan 20 år tillbaka och jag måste erkänna att läsningen av den var för mig en lika stor upptäcktsfärd som den antagligen kommer att bli för dig den dagen du väljer att läsa den. Att tjeckiska är mitt modersmål är tyvärr inte längre någon garanti för att jag i detalj skulle veta vad som försigår på den tjeckiska litteraturfronten, mina årliga besök i landet räcker inte så långt, för att inte tala om att de böcker som butikerna i hemstaden skyltar med inte nödvändigtvis är de mest intressanta ur litteratursynpunkt. Eller, de är sällan det. Jag får lov att leta, fråga, titta, spana.

Men ok, tillbaka till novellerna. På omslaget till boken står det att novellerna "gläntar på dörren till det magiska, det tragiska, det burleska och det humoristiska i den samtida tjeckiska litteraturen" och jag tycker att det är en passande beskrivning. Lite av varje, liksom. Ett smörgåsbord av färgstarka författarskap och säregna berättelser, en munsbit av varje. Blir man sugen på mer får man gå vidare sedan.

Som sagt är femton författare representerade och de flesta av dem är nya för mig. En sådan "okänd" vars novell har gjort intryck på mig är Anna Zonová (född 1962). Novellen som finns i antologin heter En pistasch, tack! och beskriver ett äktenskap i kris. Mannen är en notorisk ordningsmänniska och frun får nog en vacker dag. "Du tar livet av oss med din disciplin", säger hon till maken medan hon håller på att tänka ut ett sätt att få honom ur gängorna lite grann. Jag gillar humorn i den här novellen och det vardagliga och blir sugen på att läsa mer av henne (därför noterar jag att novellsamlingen som novellen ursprungligen är hämtad ifrån heter "Röda små skor").

Jag tycker också om novellen Bara rockers sprider kärlek av Jaroslav Rudiš (född 1972). Hans specialistområde är rockmusik som ofta spelar en viktig roll i hans prosa - inte bara i den här novellen som handlar om ett rockband som hemskt gärna skulle vilja slå igenom. Vad har rockmusik och hamburgare gemensamt? Gissa.

"Man kan skriva en långsam eller en snabb låt, eller så kan man skriva en där versen vindlar långsamt som rök och refrengen får ett utbrott som Etna, men det är också allt man kan hitta på. Rockmusiker har det inte ett dugg lättare än de som säljer hamburgare och kebab. Man får jobba med det man har. Försök hitta på en ny hamburgare! Försök mala köttet på ett nytt sätt! Inte en chans! Och försök skriva en låt på nåt annat sätt! Det är sorgligt, men vi är en generation dömd att ständigt plagiera och stjäla akord. Vill man inte spela techno, kan man bara ha en ny ståndpunkt, andra tröjor och skriva lite annorlunda texter."

Den är roligt skriven, den här texten, och det finns kul inslag, som till exempel ett resonemang om vad punk och Milan Kundera har gemensamt. Visst vore det kul att veta?

Jan Balabáns (född 1961) novell Hammaren och cedern är också mycket bra, lite absurd och sorglig trots att humorn finns. Föreställ dig en alkoholklinik som scen och en överläkare som ger en av patienterna i uppdrag att i terapisyfte prata med en annan patient. Hierarki mellan en försupen gubbe av standardmodell och en försupen zigenare uppenbarar sig och frågor om skuld och ansvar uppstår. När det gäller humorn tänker jag mycket på Václav Havels sätt att driva med strukturer och fördomar för den påminner lite om den i t.ex. Havels pjäs Audiens. Jag blev fängslad av Balabáns novell.

En författare som jag upptäckte vid mitt senaste besök i Tjeckien (tack vare min syster som ansträngde sig för att överraska mig med med två bokliga presenter) och som också finns representerad i antologin I sammetens spår är Petra Hulová (född 1979). Hennes novell heter Genom frostat glas är typisk genom att den skildrar en människas individuella öde och att hon gärna använder sig av metaforer. Men skådeplatsen för novellen är Tjeckien, till skillnad från romanerna som ibland utspelar sig i annorlunda miljöer, t.ex. i Mongoliet (det blir ett separat inlägg så småningom). Problematiken i Genom frostat glas kretsar kring främlingskapet i samhället och jag har fastnat för den för att jag tycker om språket. Hulovás sätt att behandla språket och leka med bilder tilltalar mig.

Sedan finns det en novell till i I sammetens spår som jag gillar jättemycket men som jag sparar den till ett eget inlägg eftersom jag känner att den kräver lite mera utrymme. Den är skriven av Michal Ajvaz och heter Skalbaggen.

Fortsättning följer.