Om mina böcker skulle tävla om vilken som är smalast - alltså bokstavligen, inte i form av inriktning - skulle novellen Brun morgon vinna med flera hästlängder. Tolv sidor och mindre än ett vykort - ändå lyckas fransmannen Franck Pavloff fånga en diktaturregims väsen, klämma in humorn och väcka tankar om konsekvenserna av ens handlande.
Novellen handlar om unge Charlie och hans kompis som båda lever under villkor dikterade av den diktatoriska Bruna staten. Varken Charlie eller kompisen gör särskilt mycket väsen av sig, de gör sitt och helst utan att väcka för mycket uppmärksamhet. De flyter med systemet utan att vare sig vara behjälpliga eller skadliga för regimen, men rädslan för represalier i ett samhälle där de bruna uniformerna har bestämt att den bruna färgen i princip är den enda gångbara gör sig gällande. Bäst att göra sig av med sina ickebruna husdjur till förmån för de rättfärgade... man är ju lite feg ibland, eller hur. Men, vad händer? Kan man bli straffad för att man hade en svartvit katt eller hund innan? Kan det vara möjligt att det betraktas som ett brott att ha haft ett ickebrunt djur innan? Det var som tusan, det hade man inte trott! Men Radio Brun bekräftar reglerna så ajaj, nu sitter grabbarna i knipan.
Brun morgon är en skarp satir som tydligt och på ett enkelt men litterärt vis belyser diktaturens problematik och absurditet. Föreställ dig till exempel att man skulle behöva säga ordet "brun" eller "brunt" i stället för ett flertal andra uttryck med positiv betydelse så som bra eller god. Knasigt, va?
Som lärare tänker jag genast att den här lilla boken skulle fungera jättebrunt inom svenskundervisningen i årskurs nio, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen, som både skönlitterär upplevelse och diskussionsunderlag.
Brun morgon var en brunbra liten överraskning.
Köp boken på Bokus
