 |
| Ungefär samtidigt som jag läste Ajvaz novell läste jag också DN:s artikel om Fotnotens återkomst i litteraturen. Magi? Eller endast ett sammanträffande? |
Novellen Skalbaggen av den tjeckiske författaren Michal Alvaz utgör titelnovellen i samlingen Tjeckien berättar: I sammetens spår (som jag bloggar om här) och är lite speciell - av flera anledningar.
Till sin karaktär är novellen ett exempel på den våg av magisk realism som på senare tid har nått den tjeckiska litteraturens immaginära kustlinje. Så här börjar novellen - om inledningen inte har förmåga att genast väcka läsarens intresse så vet inte jag, men bedöm själv:"Äntligen hittade jag det som jag hade letat efter i åratal; en upplysning om var jag kunde hitta ingången till den hemliga tunnel som ledde till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden, till palatset dit jag för tjugo år sedan var bjuden på fest. I min jakt på denna upplysning läste jag, förgäves, Oxfordencyklopedins fyrtiosex band, som nu tynger mitt huvud och som när jag vänder mig i sängen om nätterna skaver mot skallbenet - och plötsligt hittade jag en detaljerad beskrivning av vägen i en fotnot, i en broschyr om kaninuppfödning utgiven på dåligt papper av Föreningen för smådjursuppfödare i en landsortsstad. Det var naturligtvis vad man hade kunnat vänta sig. Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter."
Jaget letar alltså efter ingången till ett hemligt palats, en ingång vars adress och beskrivning står att läsa i en fotnot men han kan inte läsa någonting eftersom just på den uppgiften sitter en fet skalbagge med stora och mäktiga käkar. Det går inte att peta bort insekten med pennan, han tuggar bara sönder den. Och fler därtill. Han bits också. Det är ett stort problem att skalbaggen hindrar mannen från att läsa gatuadressen för det ges bara en chans. Varför?
"Det här utspelar sig i allmänna läsesalen på universitetsbiblioteket, och jag vet att jag aldrig får tag i boken om kaninuppfödning igen, för universitetsbiblioteket måste varje kväll av hygieniska skäl bränna alla böcker som har lånats ut under dagen."
Alltså, vilken otäck tanke! Tänk att man skulle leva i ett samhälle som lider av en sådan bacillskräck att man skulle vilja bränna alla böcker som människor har lånat. Brrr, jag ryser vid tanken.
Vad palatset, ingången och skalbaggen symboliserar tänker jag inte analysera här, man får själv gnugga sina fantasilökar om man vill. Men jag kan berätta att novellen i hög grad handlar om läsning, läsande och böcker. Och om fotnoter. Ajvaz bjuder på flera fina tankar om läsning och han slår ett slag för den långsamma och eftertänksamma läsningen:
"Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen."
Det finns också en annan spännande sak med novellen Skalbaggen och det är kompositionen. Att säga att det handlar om en cirkelkomposition är bara en förenkling. Novellen liknar mera en orm som biter sig fast i sin egen svans för att börja sluka sig själv. Försvinner den eller vänds den ut och in? Förstår du vad jag menar med liknelsen? Novellen slutar inte bara där den börjar, utan den går på något vis in i sig själv, försvinner och börjar om på samma ställe. Jag tyckte i alla fall att det var häftigt. En mycket bra novell helt enkelt.(Förresten, genom att läsa de tjeckiska novellerna har jag också dammat av mitt gamla novelläsningsprojekt. Bra bonus, tycker jag.)
