Oh, så vacker den är, Jane Campions John Keats-film Bright star som handlar om den till undergång dömda kärleken mellan 1800-talspoeten Keats och flickan Fanny Brawne. Till henne skrev Keats dikten Bright star, som alltså gav filmen dess namn. Keats dog mycket ung i tuberkulos och därför vet man på förhand att filmen inte har något lyckligt slut, att man kommer att fälla en sorgetår.
Fast det vackraste med filmen är inte själva kärlekshistorien, utan fotot, miljöerna, ljuset och poesin. Stämningen. Jag såg den igår och har knappt återhämtat mig än efter romantiköverdosen. En underbar film som inger känslan att man hamnat mitt i Keats romantiska poesi.
Bright star
Bright star, would I were stedfast as thou art –
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors –
No – yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever – or else swoon to death.
Bright star
av John Keats
Översatt av Sven Christer Swahn
O klara stjärna, var jag trygg som du!
Inte satt upp så högt i avskild prakt
att skåda med de evigt öppna ögonlocken,
Naturens tåligt vakne eremit,
De strida vattnen vid sin helga gärning
att rentvå mänskovärldens alla stränder,
eller beskåda hur en mask av snö
mjukt döljer bergen och de vida fälten,
nej – ändå lika trygg och oförändrad,
lutad mot hennes bröst, som börjat mogna,
känna för evigt hur de lyfts och sjunker,
och vaka evigt i en ljuvlig oro
och alltid, alltid höra henne andas
för evigt – eller dö i salig yrsel.
