Fasornas trädgårdar är ingen boknyhet längre eftersom den kom ut redan för sju år sedan men det är en sådan bok som inte har något bäst före datum och jag är glad att Elisabeth Grate tipsade mig om den när jag träffade henne på Textmässan i Stockholm i förra veckan och att jag fick boken med mig som tåglektyr på hemvägen.
Fasornas trädgårdar är en både humoristisk och lite drastisk berättelse som handlar om en far och son relation. Tiden är 50-tal i Frankrike och andra världskriget ligger fortfarande mycket nära i tiden. Det är sonen som är berättarjaget och han försöker förstå sig på sin pappa. Ett ganska så klassiskt ämne i sig, men här finns det omständigheter som gör hela historien ganska så unik.
Sonens far var lärare och hade den pinsamma vanan att så snart tillfället gavs klä ut sig till clown för att roa sina elever eller släktingar genom att fjanta sig inför dem. Problemet var att pojken/berättarjaget avskydde clowner:
"Mest av allt avskydde jag cirkusclownerna - mer än fiskleverolja, mer än pussar från äldre kvinnligasläktingar med mustasch, mer än huvudräkning, mer än varje annan barnaplåga. Under min oskuldsfulla tid reagerade jag på dessa hoptotade och hoptråcklade groteska gubbar och deras uppspärrade ögon i ett vitt fejs med samma pryda rädsla som pojkar med svenndomen i behåll känner inför en hårdsminkad hora, i varje fall som jag föreställer mig den anblicken, eller med samma plötsliga svettningar som kvinnliga oskulder drabbas av, då de ser en trädgårdstomte med falosen i vädret mitt i blomsterrabatten."
När han tvingades gå på cirkus blev han till skillnad från alla andra normalt funtade barn så rädd att han varken kunde få i sig grammatiken eller kvällsmaten. Så man förstår att det där med fadern utklädd till clown inte var någon höjdare för grabben. Som barn kände han en intenisv förakt för sin pappa och det höll i sig en bit in i vuxenåldern, även om han som vuxen började ana att fadern hade sina skäl till clownerierna. Men förvissad om den saken blev han först långt senare, och inte av pappan, utan av hans kusin Gaston som en dag berättade hur allting kom sig - att en motståndsman från den tyska ockupationen av Frankrike dolde sig bakom clownmasken. Den delen av berättelsen är mycket ömsint och kärleksfull, men helt utan att vara patetisk eller sentimental. Otroligt vilka bevekelsegrunder människor kan ha!
Michel Quints språk är riktigt roligt, jag gillar den sorters drastiska humor och bildspråk som han använder sig av.
Det är också fascinerande hur mycket av mänskliga relationer som får plats i den här miniromanen (bara lite drygt femtio sidor allt som allt) och jag blev fängslad av faderns kusins redogörelse för bakgrunden till att pappan så ofta uppträdde som clown trots att han visste att han var en usel och sorglig pajas helt utan clowntalang.
Det är inte bara sonen som sakteligen börjar förstå att det handlar om någon sorts försoningsrit eller pliktåtagande från faderns sida och att det har med kriget att göra. Varför? Ja, om du vill veta det får du lov att läsa boken. Och om du gör det lovar jag dig en fin och lite annorlunda läsupplevelse. Mycket nöje!
Köp boken på Bokus
