Titeln är Det stora huset (en anspelning på Bibeln) men boken handlar om ett skrivbord. Ett enormt åbäke till skrivbord; inte vilket skrivbord som helst. Bara alla lådorna! I skrivbordets spår får man fyra människors livshistorier. Det de har gemensamt är att de någon gång har ägt skrivbordet och det vore inte Nicole Krauss om inte livsödena sinnrikt flätades samman och berörde varandra under tidens gång, som om skrivbordet befann sig i mitten av en kaleidoskopbild som ändras varje gång man vrider på kaleidoskopet. Miljöerna är London, Berlin, Paris, New York, Jerusalem, Budapest. Tiden rör sig mellan ett nu och ett då som ibland är 70-talet och ibland 40-talet. Och temat? Jag har uppfattat det som att boken handlar om förluster, livslögner och självbedrägerier men också om kärlek och hopp för utan de krafterna vore livet inte möjligt att leva.
Boken är indelad i två delar med fyra "återkommande" kapitel i varje - lika många kapitel som personer. Liksom människorna är huvudpersoner i varsitt kapitel, är varje kapitel en egen berättelse i boken som helhet. Att hitta sambanden och den röda tråden är upp till läsaren. Nicole Krauss breder ut pusselbitarna, läsaren lägger pusslet. Det är spännande men kräver koncentration. Man får inget gratis när man läser Krauss, det är bra att veta. Man får jobba. Men missförså mig rätt. Det stora huset är inte svårläst, det är alla gåtorna som inte alltid får sin lösning.
På 70-talet lämnar en chilensk poet sitt skrivbord hos en ung författarinna vid namn Nadia som bor i New York. Poeten åker hem till Chile för att kämpa mot Pinochet men försvinner spårlöst. Tjugoåtta år senare dyker en kvinna upp hos Nadia och påstår att hon är poetens dotter och att hon vill få tillbaka hans skrivbord, vilket hon får, trots att Nadia hunnit bli mycket fäst vid skrivbordet. Som läsare vet man att Leah ljuger, att motivet bakom anspråket på skrivbordet är ett annat men det dröjer länge tills vi får reda på hela sanningen. Leahs far som är antikhandlare är inblandad och har sina märkliga skäl till att spåra skrivbordet och lägga vantarna på det. Han brukar leta upp judarnas möbler som nazisterna beslagtagit och förskingrat för att återlämna dem till sina forna ägare. Vi stiftar även bekantskap med Arthur som när han går igenom sin frus kvarlåtenskap hittar ett gulnat kuvert med en hårlock från ett barn, varpå han upptäcker att kvinnan som han var gift med hade en väl förborgad hemlighet. Han blir tvungen att omvärdera ett och annat.
Som ett extra spänningsmoment finns det en låst låda i skrivbordet och frågan vad som döljer sig där och vem som har låst lådan och varför pockar på uppmärksamhet hela boken igenom. Lägg därtill det faktum att hos Krauss hänger allt samman och du får en historia som fängslar och fascinerar. Nästan lite thrillerkänsla, faktiskt.
Det stora huset är ett imponerande romanbygge - komplicerat, genomtänkt, välskrivet och intelligent. Krauss skriver gåtfullt och ger gärna endast subtila antydningar och ledtrådar, så det gäller verkligen att inte missa något i texten, fast det tyvärr är lätt hänt. Jag tycker också att Krauss är en mycket språkbegåvad författare - det hon skriver är vackert.
Allt detta som jag hittills berättat om boken ligger på det-är-en-mycket-bra-bok-sidan. På mindre-bra-sidan hamnar att jag upplever romanens arkitektoniska rikedom som en tyngd som i viss mån kväver känslan. Jämfört med Kärlekens historia är Det stora huset mörkare och kallare. Jag tror att det är just avsaknaden av värmen och humorn som gjorde mig lite besviken på boken. Jag längtade efter att mitt läsarhjärta skulle skälva men blev snuvad på det. Personligen skulle jag föredra mindre författarteknisk briljans i utbyte mot mer värme.
Översättning från engelska: Ulla Danielsson
Köp boken på Bokus
