En litterär spaning bland det tyska - betyder tre gånger en trend?

Jag kom på en intressant sak när det gäller vad de här tre romanerna har gemensamt, förutom att de alla tre är skrivna av samtida tyska författare. Jo, de handlar (vid sidan om andra saker, förstås) om ett kärleksförhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man. Och när något har skett tre gånger brukar i alla fall Spanarna på radio klassificera företeelsen som en trend. Är det här en trend i den tyska litteraturen eller bara en slump? Är det något som tyskar gillar att läsa om? Vad skulle då farbror Freud säga om trenden?

Tyst minut (Siegfried Lenz): en gymnasiekille och hans lärarinna finner varandra (recenseras här)

Upptäckten av currywursten (Uwe Timm): en 23-årig soldat och en nästan 50-årig gift kvinna blir ihop

Högläsaren (Bernhard Schlink): han är bara 15, hon är minst dubbelt så gammal (bloggas om här)

Kanske finns det fler exempel på samma tema bland tyskspråkiga böcker, berätta gärna i kommentarsfältet om du kommer på någon ytterligare bok. Det läses mycket tyskt nufördiden eftersom tyskspråkig litteratur kommer att stå i fokus för årets Bokmässa, därav även mitt läsintresse för det tyskspråkiga. Boken som jag läser just nu är Upptäckten av currywursten och tanken på det trendiga kärlekstemat har bara slagit mig helt plötsligt.

Eller, vad säger ni, ska vi hjälpas åt att spana fram fler "trender" bland tyskspråkiga böcker? Det vore kul, tycker jag. Men tänk på att tre bevis måste stödja din spaning.

En annan stad

En annan stad av Michal Ajvaz är något så ovanligt som magisk realism i tjeckisk tappning (översatt till svenska av Tora Hedin). En annan stad är en vidunderlig bok om vårt sätt att se på verkligheten, eller snarare på alla de hål som verkligheten har. För det finns hål i verkligheten. Även inne i de utrymmen vi anser vara vår egendom finns platser som undantar sig vår makt, hålor bebodda av djur som har sina hem i mörkret på andra sidan gränsen. Om man skärper blicken kanske man kan skönja konturerna till en okänd, parallell värld. Just en sådan parallell värld skildrar Ajvaz i sin bok och det är mycket spännande. En fröjdefull läsning!

En annan stad börjar med att huvudpersonen (jaget) inhandlar en gammal bok på ett antikvariat. Boken är inte bara gammal, utan den är också skriven med en okänd skrift. När mannen öppnar boken öppnar sig samtidigt osynliga dörrar till en helt annan värld, ett Prag som löper parallellt med verklighetens och dagsljusets Prag. Vi sugs in i det som finns i höjden ovanför våra huvuden och i mörka vrår vid våra fötter, för vad vet vi om fasadernas hemlighetsfulla landskap? Det finns så många dolda utrymmen och stigar som vi förnekar, staden är full av labyrinter där vad som helst kan hända.

Huvudpersonen ger sig ut på en vandring genom ett Prag där magi härskar, på jagkt efter svaren angående den märkliga boken och på jakt efter den andra staden. Det är vinter, det snöar ymnigt, lanternorna blinkar. En mystisk spårvagn av grön marmor åker förbi i snöyran, det sägs att den som stiger ombord på den aldrig mer kommer att synas till...

Huvudperonens vandring genom staden liknar en odyssé, det är irrfärder, vidunder, vackra flickor, vålnader och underliga varelser. Det finns hajar och flygande rockor, vässlor som åker kälke, underjordiska katedraler, skäppsbrott bland bokhyllor, bibliotekarier försvunna i bibliotekens inre och bibliotek som förvandlas till urskog. Det pratas också om saker som de senaste fynden inom byrålådsarkeologin och det är riktigt kul.

Som jag sa, i Ajvaz bok är allt möjligt och det bästa med hans berättelse är att allt känns fullständigt naturligt och logiskt. Bilderna är drömlika, ungefär som när man som barn tror att leksakerna brukar leva sina liv på nätterna när människorna sover. Så känns det i boken: när människorna sover, lever staden sitt bullriga fantasiliv. Och det är realistiskt. På det magiska sättet, så klart. Jag tycker att det är häftigt att vandra genom gatorna, över torgen, in i och ut ur gränderna. En sådan stadsvandring har jag inte varit med om förut, så jag njuter. Visst är det säkert en fördel att veta hur platserna som omnämns i boken ser ut och ungefär var de ligger, för det underlättar att känna atmosfären. Därför har jag gjort i ordning en liten bildguide till boken där jag visar åtminstone några av gatorna, torgen och sevärdheterna. Jag inbillar mig att det kan hjälpa fantasin på traven. För den som aldrig varit i Prag kan alla namnen vara övermäktiga, troligen det enda lilla minus med den här boken.

En annan stad är också försedd med mycket fina originalillustrationer, som till exempel bilden på omslaget. Underbara bilder att titta på, lika magiska och fantasieggande som texten!

Kan man med endast några ord sammanfatta vad En annan stad handlar om? Jag tror att den handlar om vårt omättliga behov av berättelser, om vikten av att behålla fantasin och blicken som kan se bortom vardagens gränser. För mig handlar den också om litteraturens förföriska kraft och om vägen som är målet, fast på ett annat sätt än hos Boye:

"... vägen är allra mest väg just när den förlorar sig i landskapet, när vi tror att den slutar. Då upplöses målet, som alltid bara förvirrat oss på vår färd, eftersom det är vår föreställning som har vuxit samman med platsen vi kommer ifrån och ständigt drar oss tillbaka dit. Först när vi glömmer både målet och vägen har vi hopp om att komma till vägens slut, när vi stiger ut i den okända och låter oss föras med av dess tysta strömmar. Det kungliga palatset glimmar på tröskeln till natten mellan trädstammarna först när vi sedan länge har glömt drömmarna om att en gång få se det."

Jag hoppas att En annan stad av Michal Ajvaz hittar många läsare här i Sverige för det är en läsupplevelse som inte liknar någon annan. Jag tycker också att boken är ett måste för alla som planerar att åka till Prag...

Läs gärna vad Dagensbok,  Kulturdelen och Ingrids boktankar har skrivit om En annan stad.



Köp boken på Bokus eller på AdLibris

En bildguide till Michal Ajvaz roman "En annan stad"

I romanen En annan stad låter oss den tjeckiske författaren Michal Ajvaz följa med på en äventyrlig och magisk odyssé genom ett Prag där allt är möjligt och där vinternatten öppnar dörrar till andra världar. "Vi är inte så fantasilösa att vi behöver verkligheten", säger huvudpersonen i boken men för den som vill läsa En annan stad vill jag underlätta skapandet av egna bilder genom att presentera en bildguide till åtminstone några av platserna som omnämns i boken och som huvudpersonen vandrar igenom. Jag tycker att det gamla Prag är som klippt och skuret för en berättelse i magisk-realism-stil. En annan stad börjar med skildringen av besöket på ett antikvariat där huvudpersonen hittar en märklig bok som han också slutligen köper. Det är lätt att genast fastna för Ajvaz sätt att berätta, men mer om det i ett annat inlägg. Det här inlägget är som sagt endast en bildguide.

"I antikvariatet på Karlovagatan strövade jag längs raderna med bokryggar och såg då och då ut genom skyltfönstret: det hade börjat snöa ymnigt. Med en bok i handen betraktade jag snön som virvlade framför Salvátorkyrkans mur på andra sidan glaset. Så återvände jag till boken, andades dess doft, lät blicken glida längs sidorna och läste här och där ett fragment av en mening som hemlighetsfullt blänkte till lösryckt ur sitt sammanhang. Jag hade inte bråttom utan var glad att befinna mig i ett rum där det doftade behagligt av gamla böcker, där det var varmt och tyst, där man kunde höra sidorna prassla när de vändes, som om böckerna suckade i sömnen."

Celetnágatan

Filosofiska fakulteten

Gamla stadens torg

Jan Hus monumentet på Gamla stadens torg

Kampa

Karlsbron

Klementinum

Lillsidans torg

Lillsidan - Kampa

Lillsidan

Nerudovagatan

Nikolauskyrkan

Pragborgen och Vituskatedralen

Seminárskágatan

Sirokágatan

Strahovträdgården

Vituskatedralen

Salvátorkyrkan

Vinn ett signerat exemplar av barnboken "Jacks rockiga resa"

Hårdrock för kids

Jacks rockiga resa av Therés Stephansdotter Björk är enligt förlaget en lättläst bok, späckad med rockreferenser tänkta att även diggas av pappa och mamma. Målgruppen är 6–9-åringar men Jacks rockiga resa är skriven på ett språk som lämpar sig både för högläsning för yngre rockers och egna studier för mer lässugna.

Nu har du chansen att vinna ett författarsignerat exemplar av denna annorlunda barnbok och det kan du göra genom att svara på nedanstående tre frågor. Den som först lämnar in tre korrekta svar vinner. Använd kommentarsfunktionen för att svara.

1) Vad heter bandet som Jack älskar?

2) Vad heter det magiska land där alla rockers kan vila ut mellan
gig och turnéer och som har drabbats av en katastrof?

3) Vad heter den ondskefulle uppfinnaren?

Besök gärna bokens facebooksida Jack: Hårdrocksbarnboken för att ta reda på svaren.

Författaren Therés Stephansdotter Björk är förutom författare också marknadsassistent och fotograf. Här finns hennes hemsida: www.stephansdotter.se .

För mig är det lite extra roligt att ha utlottningen här på bloggen eftersom både Therés och illustratören Andreas Bergqvist kommer liksom jag från Eskilstuna. Också låten till boken bär Eskilstuna-stämpel då den är inspelad av eskilstunabor. Mer lokal anknytning än så här kan det knappast bli!

Läsa tjockt eller läsa tunnt - det är frågan

Antalet lästa böcker (hittills i år) kom på tal på twitter idag och summakaremumma var att om vill man nå höga boksiffror ska man undvika böcker tjockare än 200 sidor. Tjocka böcker tar lång tid att läsa och därför sabbar deras omfång statistiken å det grövsta. Men att bara läsa tunnt är  lättare sagt än gjort, det vore ju helt befängt att undvika bra böcker bara för att de är lite kraftiga till växten. Sådan är inte vi bokälskare, tack och lov. Några extra hekto på vikten skrämmer inte oss! Ändå lider många av oss av ett sjukligt räknebehov, fråga mig inte varför. Böcker läses - och böcker räknas.

Bara som en kuriositet kan jag nämna att jag tror att jag redan nu kan kora årets tjockis respektive tunnis. Hittills ohotade förstaplatsfavoriter är Roberto Bolaños roman 2666 som är på 1056 sidor (recenseras här) och novellboken Brun morgon av Franck Pavloff som bara har 10 sidor (recenseras här). Det jämnar ut sig i längden, som alltid.

Vad är det tjockaste respektive tunnaste som du har läst i år?

ViLäser om läsandet i konsten



I det nya numret av boktidningen ViLäser finns det bl.a. en intressant artikel om läsandet som motiv i konsten. Att läsande män och läsande kvinnor avbildas på helt olika sätt är kanske föga förvånande, men likväl intressant att ta del av. Och rubriken? Oops, jag glömde tvätten...

För mig som gillar både konst/måleri och läsande/böcker är ämnet mitt i prick. För att inte tala om alla fina reproduktioner av tavlor som tidningen bjuder på - en fröjd för ögat. Som till exempel målningen Läsande flicka (1850, Franz Eybl) som jag också visar här nedan. Visst är den vacker?

Tuppen och havet

Ibland undrar jag om det inte är lite extra läskigt för en författare att ge ut bok nummer två, särskilt när nummer ett var en framgång.

När Sara Paborn debuterade med Släktfeber 2009 blev det succé (jag har bloggat om boken här). Den gången handlade boken om en familj som om möjligt var lite knäppare och bråkigare än genomsnittet. Den nyutkomna Tuppen och havet är inte någon fortsättning på Släktfeber, trots att vi ånyo träffar dottern som också nu sköter berättandet. Pappan som endast hade en biroll i Släktfeber får nu en mer framträdande roll.

Sedan två år tillbaka bor pappan på en liten ö utanför den sydsvenska kusten dit han har flyttat för att i lugn och ro föra sitt tjuren-ferdinand-aktiga leverne. Dottern som är journalist kommer dit för att samla material till en artikel om fyrar och med henne följer också sambon Erlend, tråkiga poeten. Pappans närmaste granne är en världsberömd kvinnlig naturfotograf inflyttat från utlandet, oklart vilket. Hon råkar ha en udda tupp som husdjur och denne driver pappan till vansinne. Klockan fyra på morgonen sätter tuppfan igång att gala och anser sig inte vara klar med uppgiften förrän vid sjusnåret. Slutsats: tuppen måste dö! Men hur? Kanske med hjälp av en vit mink som brukar skutta omkring? Bra om han också får en uppgift här i livet.

Tuppen och havet handlar inte bara om att hitta kluriga sätt att döda en tupp på, utan också om mystiken i livet, om moln, om att våga tro på att hägringar finns och om att hitta en glänta i livet där man kan känna sig fri. Och om kärleken.

Tuppen och havet är en rolig och charmig bok som man läser med ett leende på läpparna och blir glad av. Den har redan fått ett mycket varmt mottagande av såväl läsare som kritiker och det med all rätt.

(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2011-05-03 och jag har tidningens samtycke att efterpublicera min text här på bloggen. Här något förändrat.)

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

17 maj idag

Det finns ganska mycket norskt på Bokmania - en hel norsk avdelning att bläddra igenom den norska nationaldagen till ära.

Onda stenar

Gud vad jag tyckte om Onda stenar av italienskan Milena Agus! Det är en sådan roman som trots att den är kort lämnar varaktiga spår i varje läsares hjärta eftersom den vidrör någonting i vårt innersta. Lidelsefullt och med kärlek och respekt berättar en sondotter sin mycket originella farmors livshistoria vid tiden efter andra världskriget. På knappt hundra sidor får ett helt liv plats, med både smärta och kärlek.

"Min farmor fanns helt och hållet för min skull, ungefär som min far fanns för musikens skull och min mor helt och hållet för hans."

Farmor bor på Sardinien, har ett korpsvart moln till hår och lider av galenskap som länge får kärleken att fly, mellan raderna kan man som läsare känna ångesten och vilsenheten och kärlekstörsten. Gift blir hon sent och med något barn vill det sig inte heller så lätt. Hon plågas också av onda stenar, njurstenar. Därför åker hon en dag till en brunnsanstalt. Och där, på brunnsanstalten träffar hon Den hemkomne och det blir som hos Dante med Paolo och Francesca, en kärleksaffär så ljuv att det värker i hjärtat. Tänk att de onda stenarna kunde bära så mycket gott med sig! Nio månader efter brunnsanstalten föds en pojke och han kan vara son till Den hemkomne, eller inte.

"Kärleken bryr sig varken om ålder eller om någonting annat som inte är kärleken. Och det var med just sådan kärlek som Den hemkomne hade älskat henne."

Det är en märklig relation som farmor har tillsammans med farfar. Med stor öppenhet berättas det om deras kroppsliga intimitet som inte känner några fysiska gränser samtidigt som både deras själar saknar förmågan att smälta samman. Men tilliten finns där, liksom ett slags kärlek.

Onda stenar är en fängslande och rörande berättelse som inte vill dölja något, inte gömma sig för något. Farmors galenskap ses som en gåva - och som kärlekshandling gentemot avkomman.

"... vi ska vara tacksamma mot farmor för att hon tog på sig all den oordning som kanske annars hade drabbat pappa och mig, Mamma tror nämligen att i en familj måste någon gripas av oordningen, för livet är gjort så, en balans mellan båda, annars stelnar världen och stannar. Om vi kan sova på natten utan mardrömmar, om pappas och mammas äktenskap alltid har varit molnfritt, om jag gifter mig med min första kärlek, om vi inte drabbas av panikattacker och inte försöker ta livet av oss eller kasta oss i sopcontainern eller skära oss, så är det farmors förtjänst, för hon har betalat för oss alla. I varje familj finns det någon som betalar priset för att balansen mellan ordning och oordning ska upprätthållas och världen inte ska stanna."

Milena Agus språk är vackert och tilltalande och det finns många fina tankar i boken. man stannar gärna upp i läsningen och tänker en stund. Romanen Onda stenar är en skatt som jag önskar att du också unnar dig att upptäcka. Den är översatt till svenska av Madeleine Gustafsson.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En märklig känsla

Det är en lite märklig känsla att läsa tjeckiska böcker på svenska. Originalspråket tränger sig hela tiden fram förbi den svenska översättningen eftersom jag försöker "höra" hur texten låter på mitt eget språk. Boken som jag läser nu är En annan stad av Michal Ajvaz och jag måste säga att jag inte kan se något som skulle gå förlorat på vägen till den svenska översättningen. Och det är superbra. Tora Hedin har gjort ett bra jobb. 
Förresten är jag helt fast i En annan stad.

Fasornas trädgårdar

Fasornas trädgårdar - visst är det en fantasieggande titel på en bok, i det här fallet en kortroman av fransmannen Michel Quint (i översättning av Anders Bondegård). Orden är tagna ur en diktrad av Apollinaire, en diktrad som är bokens motto: "och som granaten träffar och berör oss i fasornas trädgårdar". Denna smått brutala konflikten mellan orden fasa och trädgård karakteriserar boken ganska bra, tycker jag.

Fasornas trädgårdar är ingen boknyhet längre eftersom den kom ut redan för sju år sedan men det är en sådan bok som inte har något bäst före datum och jag är glad att Elisabeth Grate tipsade mig om den när jag träffade henne på Textmässan i Stockholm i förra veckan och att jag fick boken med mig som tåglektyr på hemvägen.

Fasornas trädgårdar är en både humoristisk och lite drastisk berättelse som handlar om en far och son relation. Tiden är 50-tal i Frankrike och andra världskriget ligger fortfarande mycket nära i tiden. Det är sonen som är berättarjaget och han försöker förstå sig på sin pappa. Ett ganska så klassiskt ämne i sig, men här finns det omständigheter som gör hela historien ganska så unik.

Sonens far var lärare och hade den pinsamma vanan att så snart tillfället gavs klä ut sig till clown för att roa sina elever eller släktingar genom att fjanta sig inför dem. Problemet var att pojken/berättarjaget avskydde clowner:

"Mest av allt avskydde jag cirkusclownerna - mer än fiskleverolja, mer än pussar från äldre kvinnligasläktingar med mustasch, mer än huvudräkning, mer än varje annan barnaplåga. Under min oskuldsfulla tid reagerade jag på dessa hoptotade och hoptråcklade groteska gubbar och deras uppspärrade ögon i ett vitt fejs med samma pryda rädsla som pojkar med svenndomen i behåll känner inför en hårdsminkad hora, i varje fall som jag föreställer mig den anblicken, eller med samma plötsliga svettningar som kvinnliga oskulder drabbas av, då de ser en trädgårdstomte med falosen i vädret mitt i blomsterrabatten."

När han tvingades gå på cirkus blev han till skillnad från alla andra normalt funtade barn så rädd att han varken kunde få i sig grammatiken eller kvällsmaten. Så man förstår att det där med fadern utklädd till clown inte var någon höjdare för grabben. Som barn kände han en intenisv förakt för sin pappa och det höll i sig en bit in i vuxenåldern, även om han som vuxen började ana att fadern hade sina skäl till clownerierna. Men förvissad om den saken blev han först långt senare, och inte av pappan, utan av hans kusin Gaston som en dag berättade hur allting kom sig - att en motståndsman från den tyska ockupationen av Frankrike dolde sig bakom clownmasken. Den delen av berättelsen är mycket ömsint och kärleksfull, men helt utan att vara patetisk eller sentimental. Otroligt vilka bevekelsegrunder människor kan ha!

Michel Quints språk är riktigt roligt, jag gillar den sorters drastiska humor och bildspråk som han använder sig av.

Det är också fascinerande hur mycket av mänskliga relationer som får plats i den här miniromanen (bara lite drygt femtio sidor allt som allt) och jag blev fängslad av faderns kusins redogörelse för bakgrunden till att pappan så ofta uppträdde som clown trots att han visste att han var en usel och sorglig pajas helt utan clowntalang.

Det är inte bara sonen som sakteligen börjar förstå att det handlar om någon sorts försoningsrit eller pliktåtagande från faderns sida och att det har med kriget att göra. Varför? Ja, om du vill veta det får du lov att läsa boken. Och om du gör det lovar jag dig en fin och lite annorlunda läsupplevelse. Mycket nöje!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Novelläsning 10: "Skalbaggen" av Michal Ajvaz

Ungefär samtidigt som jag läste Ajvaz novell läste jag också DN:s artikel om Fotnotens återkomst i litteraturen. Magi? Eller endast ett sammanträffande?

Novellen Skalbaggen av den tjeckiske författaren Michal Alvaz utgör titelnovellen i samlingen Tjeckien berättar: I sammetens spår (som jag bloggar om här) och är lite speciell - av flera anledningar.

Till sin karaktär är novellen ett exempel på den våg av magisk realism som på senare tid har nått den tjeckiska litteraturens immaginära kustlinje. Så här börjar novellen - om inledningen inte har förmåga att genast väcka läsarens intresse så vet inte jag, men bedöm själv:

"Äntligen hittade jag det som jag hade letat efter i åratal; en upplysning om var jag kunde hitta ingången till den hemliga tunnel som ledde till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden, till palatset dit jag för tjugo år sedan var bjuden på fest. I min jakt på denna upplysning läste jag, förgäves, Oxfordencyklopedins fyrtiosex band, som nu tynger mitt huvud och som när jag vänder mig i sängen om nätterna skaver mot skallbenet - och plötsligt hittade jag en detaljerad beskrivning av vägen i en fotnot, i en broschyr om kaninuppfödning utgiven på dåligt papper av Föreningen för smådjursuppfödare i en landsortsstad. Det var naturligtvis vad man hade kunnat vänta sig. Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter."

Jaget letar alltså efter ingången till ett hemligt palats, en ingång vars adress och beskrivning står att läsa i en fotnot men han kan inte läsa någonting eftersom just på den uppgiften sitter en fet skalbagge med stora och mäktiga käkar. Det går inte att peta bort insekten med pennan, han tuggar bara sönder den. Och fler därtill. Han bits också. Det är ett stort problem att skalbaggen hindrar mannen från att läsa gatuadressen för det ges bara en chans. Varför?

"Det här utspelar sig i allmänna läsesalen på universitetsbiblioteket, och jag vet att jag aldrig får tag i boken om kaninuppfödning igen, för universitetsbiblioteket måste varje kväll av hygieniska skäl bränna alla böcker som har lånats ut under dagen."

Alltså, vilken otäck tanke! Tänk att man skulle leva i ett samhälle som lider av en sådan bacillskräck att man skulle vilja bränna alla böcker som människor har lånat. Brrr, jag ryser vid tanken.

Vad palatset, ingången och skalbaggen symboliserar tänker jag inte analysera här, man får själv gnugga sina fantasilökar om man vill. Men jag kan berätta att novellen i hög grad handlar om läsning, läsande och böcker. Och om fotnoter. Ajvaz bjuder på flera fina tankar om läsning och han slår ett slag för den långsamma och eftertänksamma läsningen:

"Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen."

Det finns också en annan spännande sak med novellen Skalbaggen och det är kompositionen. Att säga att det handlar om en cirkelkomposition är bara en förenkling. Novellen liknar mera en orm som biter sig fast i sin egen svans för att börja sluka sig själv. Försvinner den eller vänds den ut och in? Förstår du vad jag menar med liknelsen? Novellen slutar inte bara där den börjar, utan den går på något vis in i sig själv, försvinner och börjar om på samma ställe. Jag tyckte i alla fall att det var häftigt. En mycket bra novell helt enkelt.

Bloggaren Bodil Zalesky har också skrivit om Skalbaggen.

(Förresten, genom att läsa de tjeckiska novellerna har jag också dammat av mitt gamla novelläsningsprojekt. Bra bonus, tycker jag.)

Memory for My Grandmother

Memory for My Grandmother är den engelska titeln på Petra Hulovás tjeckiska roman Pamet mojí babicce. När boken kom ut 2002 intog den hela det litterära Tjeckien med storm och belönades som årets bok med priset Magnesia Litera (ett slags motsvarighet till Augustpriset). Kanske borde jag också tillägga att det handlar om Hulovás debutbok. Sedan dess har hon publicerat ett flertal böcker, både romaner och noveller, och kammat hem några litterära priser till.

Petra Hulová (1979) är kulturvetare och har även studerat mongolistik och hennes drygt ett år långa vistelse i Mongoliet har inspirerat henne till att skriva romanen Memory for My Grandmother. Den utspelar sig i dagens Mongoliet och handlar om tre generationer kvinnor inom en och samma familj. Platsen där de bor är mitt i ingenstans, deras sätt att leva är maximalt olika vårt men ändå finns det univeriella tankar, känslor och vardagsbekymmer som gör att igenkänning är möjlig. Det är mycket spännande att ta del av deras berättelser, upplevelser och erfarenheter.

Jag tycker att Hulová är superbra på att måla kvinnornas porträtt, hon gör dem verkligen levande och unika både i konflikt och i samförstånd. Det är ganska länge sedan jag läste boken och minns inte längre handlingen så bra för att kunna återberätta den, men jag minns farmoderns speciella personlighet och det unga jagets vilja att sträva efter något nytt. Vidare minns jag språket som allt berättas på. Det är rena rama poesi kryddad med ord på mongoliska. Hulová är makalös när det gäller bildspråk och gestaltning och hon väcker stämningar hos läsaren som länge stannar kvar i medvetandet. Jo, magin får jag inte glömma! Farmodern i boken är specialist på gammal traditionell tro, så klart. Och natur- och miljöskyldringar som fick mig att se steppen och känna vinden och sanden i ögonen, kylan på natten och hettan under sommarens sol. Men också myllret på Ulaanbaatars gator dit den yngsta av kvinnorna beger sig i sitt sökande efter kärleken.

Läs gärna en intervju med Petra Hulová där hon bl.a. berättar om romanen, den är på engelska. Sedan hittade jag ytterligare en artikel om henne (på engelska) publicerad på Tjeckiska radions hemsida.

I skrivandets stund finns inte Petra Hulovás böcker tillgängliga på svenska men det finns engelska, tyska och franska översättningar. Fast från en säker källa, som man brukar säga, har jag hört att hon ska ges ut i Sverige i höst. Det gör mig glad, för jag tror att hon är i särklass en av de mest intressanta samtida unga författarna i Tjeckien. Hennes roman Memory for My Grandmother rekommenderar jag mer är varmt.

Jag har ytterligare en roman av Hulová hemma, den heter Taiga station och jag har den eftersom personalen i bokhandeln har rekommenderat den till mig som den näst mest intressanta boken efter Memory for My Grandmother . Den ska utspela sig i Sibirien. Dags att läsa den, tror jag.

Ingrids boktankar berättar om intryck från sitt första möte med Petra Hulovás författarskap och uppmanar förlagen att översätta henne. Det gillar jag, jag säger likadant: Översätt! Här finns Ingrids recension av boken.

Det stora huset

När jag någon gång i mars läste Nicole Krauss roman Kärlekens historia föll jag helt och hållet för hennes berättar- och författarkonst. Den läsupplevelsen var så stark att man nästan kan prata om förtrollning. Helt såld var jag, så inte undra på att jag längtade efter Nicole Krauss nya bok på svenska, romanen Det stora huset som kom ut i slutet på april. Skyhöga förväntningar var bara förnamnet! Men infriades de? Både jag och nej...

Titeln är Det stora huset (en anspelning på Bibeln) men boken handlar om ett skrivbord. Ett enormt åbäke till skrivbord; inte vilket skrivbord som helst. Bara alla lådorna! I skrivbordets spår får man fyra människors livshistorier. Det de har gemensamt är att de någon gång har ägt skrivbordet och det vore inte Nicole Krauss om inte livsödena sinnrikt flätades samman och berörde varandra under tidens gång, som om skrivbordet befann sig i mitten av en kaleidoskopbild som ändras varje gång man vrider på kaleidoskopet. Miljöerna är London, Berlin, Paris, New York, Jerusalem, Budapest. Tiden rör sig mellan ett nu och ett då som ibland är 70-talet och ibland 40-talet. Och temat? Jag har uppfattat det som att boken handlar om förluster, livslögner och självbedrägerier men också om kärlek och hopp för utan de krafterna vore livet inte möjligt att leva.

Boken är indelad i två delar med fyra "återkommande" kapitel i varje - lika många kapitel som personer. Liksom människorna är huvudpersoner i varsitt kapitel, är varje kapitel en egen berättelse i boken som helhet. Att hitta sambanden och den röda tråden är upp till läsaren. Nicole Krauss breder ut pusselbitarna, läsaren lägger pusslet. Det är spännande men kräver koncentration. Man får inget gratis när man läser Krauss, det är bra att veta. Man får jobba. Men missförså mig rätt. Det stora huset är inte svårläst, det är alla gåtorna som inte alltid får sin lösning.

På 70-talet lämnar en chilensk poet sitt skrivbord hos en ung författarinna vid namn Nadia som bor i New York. Poeten åker hem till Chile för att kämpa mot Pinochet men försvinner spårlöst. Tjugoåtta år senare dyker en kvinna upp hos Nadia och påstår att hon är poetens dotter och att hon vill få tillbaka hans skrivbord, vilket hon får, trots att Nadia hunnit bli mycket fäst vid skrivbordet. Som läsare vet man att Leah ljuger, att motivet bakom anspråket på skrivbordet är ett annat men det dröjer länge tills vi får reda på hela sanningen. Leahs far som är antikhandlare är inblandad och har sina märkliga skäl till att spåra skrivbordet och lägga vantarna på det. Han brukar leta upp judarnas möbler som nazisterna beslagtagit och förskingrat för att återlämna dem till sina forna ägare. Vi stiftar även bekantskap med Arthur som när han går igenom sin frus kvarlåtenskap hittar ett gulnat kuvert med en hårlock från ett barn, varpå han upptäcker att kvinnan som han var gift med hade en väl förborgad hemlighet. Han blir tvungen att omvärdera ett och annat.

Som ett extra spänningsmoment finns det en låst låda i skrivbordet och frågan vad som döljer sig där och vem som har låst lådan och varför pockar på uppmärksamhet hela boken igenom. Lägg därtill det faktum att hos Krauss hänger allt samman och du får en historia som fängslar och fascinerar. Nästan lite thrillerkänsla, faktiskt.

Det stora huset är ett imponerande romanbygge - komplicerat, genomtänkt, välskrivet och intelligent. Krauss skriver gåtfullt och ger gärna endast subtila antydningar och ledtrådar, så det gäller verkligen att inte missa något i texten, fast det tyvärr är lätt hänt. Jag tycker också att Krauss är en mycket språkbegåvad författare - det hon skriver är vackert.

Allt detta som jag hittills berättat om boken ligger på det-är-en-mycket-bra-bok-sidan. På mindre-bra-sidan hamnar att jag upplever romanens arkitektoniska rikedom som en tyngd som i viss mån kväver känslan. Jämfört med Kärlekens historia är Det stora huset mörkare och kallare. Jag tror att det är just avsaknaden av värmen och humorn som gjorde mig lite besviken på boken. Jag längtade efter att mitt läsarhjärta skulle skälva men blev snuvad på det. Personligen skulle jag föredra mindre författarteknisk briljans i utbyte mot mer värme.

Översättning från engelska: Ulla Danielsson
Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även som ljudbok.

Novelläsning 9: "Brun morgon" av Franck Pavloff

Om mina böcker skulle tävla om vilken som är smalast - alltså bokstavligen, inte i form av inriktning - skulle novellen Brun morgon vinna med flera hästlängder. Tolv sidor och mindre än ett vykort - ändå lyckas fransmannen Franck Pavloff fånga en diktaturregims väsen, klämma in humorn och väcka  tankar om konsekvenserna av ens handlande.

Novellen handlar om unge Charlie och hans kompis som båda lever under villkor dikterade av den diktatoriska Bruna staten. Varken Charlie eller kompisen gör särskilt mycket väsen av sig, de gör sitt och helst utan att väcka för mycket uppmärksamhet. De flyter med systemet utan att vare sig vara behjälpliga eller skadliga för regimen, men rädslan för represalier i ett samhälle där de bruna uniformerna har bestämt att den bruna färgen i princip är den enda gångbara gör sig gällande. Bäst att göra sig av med sina ickebruna husdjur till förmån för de rättfärgade... man är ju lite feg ibland, eller hur. Men, vad händer? Kan man bli straffad för att man hade en svartvit katt eller hund innan? Kan det vara möjligt att det betraktas som ett brott att ha haft ett ickebrunt djur innan? Det var som tusan, det hade man inte trott! Men Radio Brun bekräftar reglerna så ajaj, nu sitter grabbarna i knipan.

Brun morgon är en skarp satir som tydligt och på ett enkelt men litterärt vis belyser diktaturens problematik och absurditet. Föreställ dig till exempel att man skulle behöva säga ordet "brun" eller "brunt" i stället för ett flertal andra uttryck med positiv betydelse så som bra eller god. Knasigt, va?

Som lärare tänker jag genast att den här lilla boken skulle fungera jättebrunt inom svenskundervisningen i årskurs nio, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen, som både skönlitterär upplevelse och diskussionsunderlag.

Brun morgon var en brunbra liten överraskning.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.