Yarden är ingen framgångshistoria och inte heller någon berättelse om ljuvlig kärlek. Tvärtom. Det är en berättelse om känslan av total hopplöshet, om världar som aldrig möts, om klass och klasshat, om fattigdom, utsathet och utanförskap. Men också om solidaritet, hopp och individens märkliga förmåga att kämpa för sin mänsklighet fast man ligger och sprattlar i dyn på samhällets botten. Det är en berättelse om Sveriges baksida, om en värld som åtminstone jag i min naivitet inte kunde föreställa mig att den ens fanns.
Kristian Lundberg berättar hur han på grund av tvånget att reglera sina skulder hamnade i Malmö hamn på Yarden, en plats där man hanterar fabriksnya bilar i väntan på fortsatt transport. Anställd av ett bemanningsföretag blir han uthyrd som daglönare med usla anställningsvillkor och under vidriga arbetsförhållanden. Han beskriver Yarden som en anonym och avhummaniserande plats där det mänskliga livet lyser med sin frånvaro. När slutar man att vara mänsklig? På Yarden blir man en liten utbytbar kugge i ett monstruöst maskineri där de egendomslösa ställs mot de som äger - makt, pengar, stil, rätten att bestämma... Det blir en nedstigning i hamnens larmande helvete men det finns åtminstone en fördel: när kroppen utför monotona arbetsuppgifter kan tanken vara fri.
"Jag är inte bara besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar."
Bokens berättelse rör sig mellan nuet på Yarden och barndomen och snart förstår man att den perioden i Kristian Lundbergs liv då han levde ett medelklassigt svenssonliv och författade sina tidigare böcker bara var ett tillfälligt ljus i mörkret. Att han egentligen, genom att hamna på Yarden har gjort en klassresa tillbaka. Liksom omvänt. Han berättar om sin bedrövligt fattiga barndom utan en far och med en psykiskt sjuk mamma och hur de sociala villkoren under vilka han växte upp mer eller mindre predestinerade honom till ungdom med missbruk och sjukdom. Tills han upptäckte litteraturen, arbetarförfattarna och gjorde som de - läste, förkovrade sig, skrev. Blev författare. Tills allt kraschade igen.
"Minnena är som verkliga varbölder, spricker upp en efter en. Dag efter dag. Det är bara jag som kan se dem, som kan känna det klibbiga förorena allt.
Min son växer upp omedveten om allt det som har format mig. Vi lever i olika världar."
Yarden är en stark bok, mycket stark. Och mycket välskriven, det märks att Lundberg är en poet i grunden.
Jag vill gärna tro att alla människors lika värde gäller i vårt fina Sverige, jag vill verkligen tro det, fast jag vet att det är naivt och inte alls sant, det är bara att titta på tv och läsa tidningar. Och nu har också Yarden på ett brutalt sätt tagit mig ur den villfarelsen. Att läsa om föraktet och förnedringen som författaren och hans arbetskamrater fick utstå på en arbetsplats i Sverige av idag är smärtasamt och upprörande. Fy fan, säger jag bara! Och så säger jag en sak till: Läs boken! Så bra och läsvärda böcker växer inte på träd.
Nyligen har det kommit en uppföljare - Och allt ska vara kärlek heter den. Jag vill absolut läsa den.
Yarden finns även i pocket och som ljudbok i författaruppläsning (läs vad Bokbrus har skrivit om den). Köp den på Bokus
