De författarna som inte utmanade systemet publicerades på löpande band, fick stipendier och kunde åka på utlandsresor (mest bara till Sovjetunionen och övriga östblocket, men ändå). De ägnade sig åt socialistisk realism, alla andra konstarter var i princip uteslutna. Men ändå var det så att även dessa författare kunde göra ett medvetet val. De kunde först säga något snällt om överheten och sedan utforma sina texter så att de inte retade upp någon och kom igenom censuren. En sådan författare var till exempel Bohumil Hrabal (Danslektioner för äldre och försikomna, Harlekins millioner) eller Ota Pavel (De vackra rådjurens död). Självklart fanns det även typiska medlöpare, de som stod högst i kurs hos regimen, men dem är det ingen som bryr sig om idag.
En positiv sak som censuren förde med sig var att det gavs ut stora klassikerupplagor. Inte bara tjeckiska klassiker utan klassiker från hela världen pumpades ut och strömmade till de tjeckiska läsarna och att läsa klassiska litterära verk var inget konstigt, de var en del av vardagskulturen - åtminstone hos de som gärna läste böcker. Även lyriken hade en relativt bra ställning, skulle jag tro, därför att den ofta var befriad från politisk propaganda. Och här måste jag förstås nämna poeten Jaroslav Seifert vars kärleksdikter är mycket vackra. Han fick Nobelpriset i litteratur 1984 men hindrades av regimen från att hämta det vid utdelningen. Och eftersom han dog innan kommunismregimen föll hade det aldrig blivit av.
När det gällde regimkritiska författare, hade de allt som oftast två alternativ: Antingen stanna kvar i landet och bli disidentförfattare eller emigrera. Exempel på författare som valde att stanna kvar i dåvarande Tjeckoslovakien är dramatikern, essäisten och så småningom presidenten Václav Havel (jag rekommenderar varmt hans dramer som finns i en samlingsvolym på svenska), Ludvík Vaculík (Tjeckisk drömbok) eller Ivan Klíma (Mina glada morgnar, Mina första kärlekar, Mina gyllene yrken, Kärlek och sopor). På hemmaplan spreds deras verk genom avskrifter på skrivmaskin, duplicerade på karbonpapper. Det var en verksamhet som var förknippad med största möjliga hemlighetsmakeri eftersom det inte var alldeles ofarligt. Även läsningen av samizdatböckerna var förenad med fara, så klart. Men förutom att dessa författare nådde sina trogna läsare på underjordiska vägar blev de publicerade uomlands, bland annat i Sverige. Tack vare det är de ganska välkända hos svenska läsare. Många gav ut sina böcker också i Kanada hos makarna Skvorecký som hade ett disidentbokförlag i Toronto.
Bland de som emigrerade till andra länder finns till exempel Milan Kundera, Arnošt Lustig och Josef Skvorecký. Det behöver knappast påpekas att de efter uppbrottet blivit bannlysta av regimen i Tjeckoslovakien. Mycket tack vare Skvoreckýs förlagsverksamhet kunde dock många av de emigrerade författarna fortfarande bli lästa av tjeckiska läsare då utgåvorna hade sina vägar tillbaka in i landet.
En sak hade disident- och exilförfattarna gemensam och det var att deras namn inte sällan fanns i form av underskrifter under Charta 77.
En annan intressasnt sak att nämna är att Lustig brukade på senare år förekomma i Nobelprissammanhang som en möjlig kandidat till priset men fick det aldrig (han dog tidigare i år). Medan Lustig i sina böcker förvaltade erfarenheterna han fick som förintelsens överlevare, skriver Kundera och Skvorecký böcker som på olika sätt berör diktarurens ofrihet och/eller idioti. Kundera skriver jag ganska mycket om här på bloggen, det är bara att göra en sökning eller titta under kategorin "tjeckisk litteratur". Det finns lite om Havel också.
Det finns inte många kvinnor som brukar omnämnas i sammanhanget, själv kommer jag bara på en enda och hon heter Eva Kantůrková. Jag tror inte att hon finns översatt till svenska men jag har åtminstone två böcker av henne (en essäsamling och en roman). Romanen finns översatt till engelska under titeln My Companions in the Bleak House (med förord av Václav Havel). Ingrids boktankar har läst boken och bloggat om den.
Efter 1989 var det ett enormt sug efter böcker av dissidentförfattarna och exilförfattarna. Alla skulle ges ut i Tjeckien, äntligen! Det var mycket spännande och festligt och det höll i sig i några år. Stora upplagor, samlingsvolymer. Intervjuer och framträdanden i radio och tv. Återvändanden. Jag har fortfarande ett flertal titlar stående i bokhyllan, de som jag packade ner i flyttkartongerna när jag flyttade till Sverige 1992.
Så småningom stillades dock nyfikenheten, alla de "förbjudna" böckerna blev lästa, man ville ha något nytt igen. Tiden var inne för litteraturen att gå vidare, en ny generation av författare stod för dörren. Men det är ett annat kapitel.
Boktitlar som jag nämner i det här inlägget är böcker som finns att få tag på på biblioteket eller på antikvariat och jag har valt de som jag själv tycker om och känner att jag kan rekommendera. Och om jag skulle få välja bara en enda bok att rekommendera? En som inte är skriven av den store och lätt uttjatade Milan Kundera? Då skulle jag tveklöst välja Tjeckisk drömbok av Ludvík Vaculík. Den kom ut på Bonniers 1987 (över. Karin Mossdal) och är en självbiografisk dagboksroman från det så kallade normaliserade Tjeckoslovakien under perioden 22 januari 1979 till och med den 2 februari 1980. Man får en rätt så bra insikt i hur det var att vara författare i landet just då. En välskriven bok med såväl allvar som humor. (Jag kollade på Bokbörsen och den finns där, så först till kvarn gäller.)
