måndag, april 04, 2011

Om tjeckisk litteratur - en tjuvstart på tema deckare

Jag har bestämt mig att dra igång en liten serie om tjeckisk litteratur här på bloggen och måste säga att slumpen spelar mig i händerna och också tvingar mig att tjuvstarta, egentligen utan förvarning. Sambandet mellan en nyligen publicerad artikel i SvD och tjeckisk litteratur uppenbarar sig bara du fortsätter att läsa.

I SvD:s artikel Förlagen tröttna på slitna kommisarier läser jag nämligen om intressanta ståndpunkter när det gäller den svenska deckargenrens kvalité, variation och möjligheter till överlevnad. Förlagen har tröttnat på likriktningen i branschen och frågar ni mig så svarar jag att det med all rätt. Det står till exempel så här i artikeln:

"Det är samtid, socialrealism, livspusslet och luttrade kommissarier. Det kom en ny injektion med de kvinnliga huvudpersonerna, men nu är också det gjort. Det är en bransch i desperat behov av förnyelse."

Men som du helt rätt anar är jag inte alls ute efter någon diskussion om deckare i det här inlägget, utan vill bara göra dig, kära läsare, uppmärksam på en mycket spännande essä med titeln Holmesiana eller om detektivromaner - det är en essä som skrevs anno 1931 och upphovsmannen är den tjeckiske författaren, dramatikern och essäisten Karel Capek. Och jag kan säga dig att det ser inte bättre ut än att ingenting nytt verkar finnas under solen, i alla fall när det gäller deckargenren. Capek undrar, konstigt nog, om inte detektivromanens guldepok (jadå, redan på 30-talet) möjligen snart är förbi. Men å andra sidan tror han sig finna bevis för att eftersom kriminalromaner underkastar sig modets regler, kommer de alltid tillbaka. Ett citat kommer här:

"Fallen i detektivromanerna är däremot unika kriminella händelser som avviker från alla gamla slitna regler, generaliseringar och på förhand färdiga metoder. Varje lösning måste vara ny, den är ett mästerligt original, ett uppfinningsförmågans verk och ett nytt världsrekord. Hela tiden måste nya fall sökas, något som aldrig tidigare förekommit, något som överträffar allt föregående, något som ställer alla tidigare förvecklingar i skuggan, något … något … kort sagt något makalöst. Det är detektivromanernas inneboende förbannelse, deras demon, deras plåga och undergång. Ty ni skall veta att de redan håller på att dra sin sista suck, till döden utmattade av denna vansinnesjakt. De har förtvivlat gripit sig an stormaktspolitiken, den tyske kejsaren och världskriget; men även det är utsuget nu, och om de inte får hjälp av påven, marsmänniskor eller världens undergång har vi anledning att tala om litteratur som varit. Fueramus Pergama, amen.
/.../
Det ser verkligen ut som om detektivromanen har passerat sin höjdpunkt; den har varit ett slags övergående mode. Men hos varje förgängligt mode är det anmärkningsvärt att det innehåller något väldigt gammalt. Om det är modernt med päls, minns inte ens den äldsta samtida att det var modernt också under äldre stenåldern. Om man har, låt oss säga, korta kjolar, glömmer man att det var modernt redan hos urinvånarna på Salomonöarna. På sätt och vis är varje mode en återvändo och en atavism."

Visst är det roligt? Jag tycker att Capeks essä är en fröjd att läsa och tvivlar på att någon av dagens skribenter skulle kunna producera en lika initierad och samtidigt lekfull text. Om du inte har tid eller lust att ta del av hela essän som döljer sig bakom länken här ovan, så bjuder jag åtminstone på några ytterligare citat som jag finner tänkvärda och underhållande - särskilt de raderna där Capek resonerar kring olika nödvändiga motiv eller beskriver detektivens omisstliga egenskaper. Varsågoda, håll till godo!

"Om lösandet av en gåta är detektivromanens mest centrala motiv, är det också – gudi klagat – dess fatala litterära belastning. Ju mer spännande gåtan är, desto värre sviker slutet förväntningarna; för lösningen är till slut så enkel att läsaren blir fly förbannad när han upptäcker att han kunde ha kommit på den själv; och han känner sig på något sätt lurad, förolämpad och besviken."


***

"Detektivromanen är den äldsta litteraturen; detektivromanen är alltså den mest välbevarade förhistoriska kvarlevan från äldre stenåldern. Jaktkonsten är äldre än skriften. Detektiven är en urtidsmänniska, en jägare och spårare. Men detektiven är också en episk individualist, precis som brottslingen, hans byte. Vanligtvis föraktar han djupt polisens kollektiva apparat och griper sig verket an på egen hand; mellan honom och polisen, som är det organiserade samhällets redskap, råder en obestridlig och tämligen spänd animositet, om inte rentav tvekamp. Alltid gör han något annat än polisen; han är genialiskt ensam, är till och med ofta en underlig och inbunden ensling i denna kollektiva värld. Att ta risker är hans sportsliga hjältenöje; ofta ger han sig in i situationer där det kort sagt gäller livet; men han har ju nerver av stål, muskler av järn, en god repeterpistol och kan dessutom boxas som en bantamviktsmästare (han är alltid mager). Han är direkt avundsjukt angelägen om att göra allting själv; det hela är för honom enbart en fråga om personlig prestation och han skulle skämmas för att behöva betvinga brottslingen genom grov organiserad övermakt."

***

"Jag vill också nämna att detektiven i visst avseende är den moderna människans heroiska typ. Han är aktiv och snabb, han vill något och tar itu med det kraftfullt och metodiskt; han är dessutom mångkunnig, universell, bildad, full av faktakunskaper; han är en människa som kan sin sak, en handlingens och kunskapens man. Veta allt, finna på råd i alla lägen, gå till botten med allt och slå en bjässe till marken när det gäller: vem av er skulle inte vara mottaglig för det idealet? Detektiven är inte upptagen med sig själv; han är inget problem; han betraktar inte sina känslor, han betraktar ting och gärningar. Han frågar sig inte om han blir räddad; han frågar sig vad som är förnuftigt att göra för stunden. Han grubblar inte över vad en människa är; han funderar över var hon är. I hans värld finns bestämda frågor och bestämda ting; men inga skuggor, skenbilder, allmänna principer och föreställningar. Han är den renaste realisten i universum. Han har inga relationer. Om han förälskar sig förlorar han genast sin intellektuella renhet."

***

"I den romantiska litteraturen är människan antingen vacker eller frånstötande genom sin fulhet. I detektivromanerna finns inte dessa kategorier. Om detektiven talar med en flicka konstaterar han inte att hon har förtjusande händer, utan att hon skriver maskin med dem; han förbiser till och med den skyggt oskuldsfulla blicken för att i stället lägga märke till några fräknar på näsan eller smuts på en sko. I den romantiska litteraturen syns det aldrig på en sko vad någon har trampat i. Men här är en helt annan värld. Förbrytaren har inte skrivet på näsan att han är en usling, utan att han dricker enbärsbrännvin och alltså förmodligen är gårdfarihandlare; ett kainsmärke skulle här inte vara ett Guds sigill, utan ett identitetstecken och ett spår efter hans tidigare yrke (kanske har han slagit pannan i en plog eller ramlat ned från höloftet, inte vet jag)."

Om du törstar efter att få veta mer om Karel Capek, hittar du massor på en hemsida som heter Kultur i öst. Där finns också en utförlig Presentation av Karel Capek och hans verk.

Kultur i öst som presenterar sig som Sveriges största sajt med inriktning på central- och östeuropeisk litteratur, kultur, historia och samhällsförhållanden är nära knuten till Bokförlaget Perenn som i sin tur specialiserar sig på bokutgivning från denna geografiska område (även tysk litteratur, bland annat). Jag fick nys om den via ett mejl från förläggaren och översättaren Per Nilson.

Men för att inte avvika från deckarämnet vill jag tipsa om ytterligare en text som finns att läsa i sin helhet på nätet och som handlar om tjeckisk kriminallitteratur: Något om tjeckiska deckare heter artikeln och är skriven av ovannämnda Per Nilson.

Så, nu har tjuvstartat min bloggserie. Det kommer mera. Jo, jag har tidigare bloggat om Karel Capek här.

4 kommentarer:

Böcker, böcker, böcker sa...

Det här tycker jag att duska tipsa om i gruppen Världslitteratur på bokmässans community =)

Per Nilson sa...

Det är uppfriskande att läsa Capek (översättningen är gjord av Karin Mossdal. Den mannen kunde skriva om det mesta - hundvalpar, kommunism, nazism, trädgården, om konstgjorda varelser... Intressant sammanträffande: Capeks rader om deckaren och SvD-artikeln.

Hanneles bokparadis sa...

Čapek är rolig och mångsidig.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Böcker x3: Det är gjort.

Per: Instämmer i allt :-)

Hanneles bokparadis: Ja, ett mycket spännande författarskap.