Dikterna i de här två samlingarna är oftast mycket korta. En vardaglig ögonblicksbild som till synes är helt obetydlig men som tack vare en ofta överraskande knorr på slutet får en närmast kosmisk och universiell innebörd. Fantastiskt fint; och häftigt på något sätt. Formen liknar haiku men kallas visst för zendikter: Det fanns inga ord före poesin, det "är poesin som uppenbarar orden. Zen är förkastandet av ord och skrift; dock börjar orden blomma som en följd av förkastelsen. I detta finner vi ansatser till en diktform som smygande överstiger berättandets gränser. En dikt blir till som en miniatyrkopia, en kort utandning. Således överglänser de korta dikterna berättelserna." (Ur efterordet i Stundens blomma)
Jag är mycket förtjust över att Ko Un inte gör någon skillnad mellan smått och stort i sina dikter utan behandlar det allra vardagligaste som om det var det största som kan hända en människa. Ofta använder han sig också av naturbilder och, inte minst, av humor. Ja just det, tänker jag nästan efter varje dikt, så är det ju.
Två människor sitter
mittemot varandra och äter.
det är vardagligt
och samtidigt
det bästa
Det är det som kallas kärlek
______________________
Vad är denna värld?
Här flyger en fjäril förbi
och där hänger ett spindelnät.
______________________
Vilken uppståndelse
bland vårvindarna
i just den här dalen
och att jag därför
inte kan kontrollera min känslor -
å, dessa honblommor och hanblommar
________________________
Vi vidrör träden med våra händer
och går med våra fötter på gräset
så därför
står träden och gräset nära oss människor.
________________________
Jag har blivit myggbiten.
Tusen tack, lilla mygga!
Varför? Jo, nu känner jag att jag lever.
Jag kliar mig.
_______________________
Jag har fått många diktfavoriter i de här två tunna böckerna, hela dikter eller enstaka rader som jag har noterat. Jag skulle vilja äga böckerna, helst den som heter Stundens blomma som inte längre finns att köpa. Måste kolla om den finns att hitta på antikvariat eftersom jag vill återkomma till dikterna. Många gånger! Och då är det opraktiskt att först behöva springa till biblioteket varje gång.
Stundens blomma är också vackert illustrerad med Ko Uns egna tuschteckningar, lika uttrycksfulla i sin skenbara enkelhet som dikterna.
Jag tycker att Ko Uns livsöde är ganska så fascinerande. han är en människa som har varit med om oerhört mycket i sitt liv. Så här sammanfattas hans biografi i t.ex. SvD i samband med recensionen av Fråga månskenet om vägen: "Ko Un (född 1933) är en av Sydkoreas mest betydande poeter i dag. Både hans dikt och hans liv följer landets historia och kultur dramatiskt och nära. Hans biografi ser ut som en bildningsroman i sammandrag. Han har varit buddistmunk, men lämnat klostret för att bli en galjonsfigur för den koreanska demokratirörelsen, varit fattiglärare på landsbygden och alkoholist i storstaden Seoul, gjort självmordsförsök, anklagats för högförräderi och suttit i fängelse, och till slut benådats och dragit sig tillbaka för att skriva och bilda familj."
Och så måste man bara älska fotot av Ko Un i sitt arbetsrum, eller hur:
 |
| Fotot har jag lånat från Babel-bloggen. |
Andra som också har läst Stundens blomma är Böcker x3.
