I början var jag lite irriterad över detta ältnade, men det gick över. Sakta sakta började jag gilla stämningen och tankegångarna, lågmäldheten. Jag förstod att Och allt ska vara kärlek är en kaleidoskopisk berättelse som skiftar fokus och vrider sig runt sin egen axel i flera varv. För varje nytt varv ser man en ny variant av bilden. Den här berättelsen har ingen uttalad början och kanske inte heller något slut, den bara är. På något ställe i boken skriver Kristian Lundberg att han skriver för att äntligen bli fri sina spöken och misstag och ja, det är nog sant.
I Yarden har han förtigit kärleken. Nu vill han inte längre göra det. Kärleken finns, som en nåd och befrielse, så underbar att han befarar att den kanske bara är en hägring. En gång för länge sedan, i ungdomen, träffade författaren en ung kvinna som han blev förälskad i - och hon i honom. Men eftersom han var alkoholist förlorade han henne. Då. Sexton år senare möts de igen och det sker ett under. Känslorna finns kvar, men hos honom också rädslan och tvivlet.
"Ja, redan då, redan då när allt var för sent och förgäves så älskade jag henne och visste inte hus jag skulle kunna vinna henne tillbaka. Det gick inte. Vi var tvungna att bli andra. Ingenting är sig längre likt, förutom våra namn."
****
"Och jag vet att nu är det allvar. Kan man verkligen läka det man skadat? Kan man försonas med det man tvingades bli? jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar. Den säger: låt den andre bli större än det egna jaget."
Och allt ska vara kärlek är en bok i ett litet format men det ryms förvånandsvärt många tankar i den: Hur viktigt det är att ha en vardag som fäster en i världen. Hur lätt det är att en människa blir ägd av en annan och hur svårt det är att behålla sina gränser. Hur svårt det är ibland att våga ta emot kärleken när man är van vid att man är en människa som på något sätt blivit över. Hur det känns att leva med "ett osynligt vasst jack i hjärnan, som om man stötts mot en kantig värld".
Kristian Lundberg gör också upp med sin uppväxt som präglades av mammans psykiska sjukdom och faderns smärtsamma frånvaro, något som beskrivs redan i Yarden. Minnen som gör ont och alltid kommer att göra det. Han kämpar också med sitt eget faderskap och skriver kärleksfullt om sin son, skriver också f ö r honom. All denna kärlek! Några av de starkaste ställena i boken beskriver just relationen mellan honom och sonen.
För mig är den här boken ingen fortsättning på den förra, inte i ordets vanliga mening. Den är mera som ett komplement eller en upprinnelse. En beskrivning av ett ögonblick när mörkret börjar tunnas ut av gryende ljusstrålar och en hårt prövad människa plötsligt kan börja andas fritt.
Redan i Yarden var jag förtjust i Kristian Lundbergs anspråkslösa, direkta men ändå poetiska språk. Och allt ska vara kärlek bjuder också på många fina formuleringar (det blev många understrykningar i boken). Inga poetiska krussiduller, bara enkelt livsvisdom och frågor och tankar man känner igen.
Märks det att jag gillar Lundbergs böcker? Undrar om jag borde ge mig i kast med hans poesi...
Läs gärna också vad Böcker etc skriver om Och allt ska vara kärlek.
Köp boken på Bokus
