Elin Boardys nya roman Mot ljuset utspelar sig på andra sidan jorden i en tid som kännetecknas av andra världskrigets efterdyningar. I november 1947 följer den 24-åriga Elly med sin lillasyster Annie och hennes nyblivne danske läkarmake på en kombinerad bröllops- och praktikresa till Malaysien. Bakom sig i Göteborg lämnar Elly sitt jobb som kartriterska, en sörjande far och minnen av kriget. På plats i Malaya konfronteras hon med plantageägarnas livsföring och hela den inhumana koloniala ordningen och känner sig malplacerad. Medan Annie gladeligen anpassar sig till societetslivet och utan några som helst förbehåll axlar hustrurollen, börjar orättvisorna gnaga i Ellys själ. Systrarna som förut stod varandra mycket nära börjar skiljas åt av ett mentalt avstånd. Plötsligt upplever Elly att de inte längre talar samma språk, inte längre tänker samma tankar, inte längre känner igen varandras blickar. En annan sak är att Elly avskyr att bara vara åskådare i en värld som tillhör männen; hon blir illamående av att behöva stå och storögd applådera när de skjuter elefanter. Det känns också löjligt att trippa omkring i kjol, sidenblus och högklackade skor när djungeln finns strax bakom hotellet. Elly dras starkt till äventyret och friheten, har konstnärsdrömmar, längtar efter kärlek. Och visst blir hon förälskad, så där alldeles hopplöst upp över öronen... Mannen som hon faller för är den hemlighetsfulle Niels vars politiska åsikter och förflutet i danska motståndsrörelsen blir en väckarklocka för Elly. Problemet är bara att Niels inte riktigt är den han utger sig för att vara, vilket Elly får svårt att hantera. När det sedan blir ett våldsamt upplopp i trakten och sällskapet får all anledning att frukta för sina liv, förändras Ellys tillvaro ännu mer. Men kanske är det just då som hon förstår vem hon är, vem hon vill vara och åt vilket håll som ljuset finns att finna.
Mot ljuset är en lågmäld historia som trevar sig fram till berättelsens upplösning. Den gör inte mycket väsen av sig eftersom Elin Boardy inte är en författare som slår på stora trumman, det gjorde hon inte i Allt som återstår (2008) heller. Tvärtom finns konflikten i alla de små och knappt synbara förskjutningarna som av olika anledningar sker i Ellys liv. Som läsare måste man verkligen vara uppmärksam för att märka förändringarna.
Mot ljuset är en utvecklingsroman som primärt skildrar en ung kvinnas sökande efter sig själv, sin roll i livet och sin position gentemot andra och världen. Boardy går in i Ellys huvud, drar fram hennes tankar och frågor i ljuset. Svaren är inte målet, däremot frågorna Elly ställer sig. Vem är hon? Varför förväntas hon att vara på ett visst sätt bara för att hon är kvinna? Var finner man alla ord som man borde säga? Hur gör man för att benämna sådant som är svårt?
Stillsamheten i boken är påtaglig. Mycket sker i blickar, genom blickar. Blickar som möts utan att personerna riktigt ser eller når varandra. Tyvärr finns det rätt mycket av ”blickar” i boken – alldeles för mycket. Ett språkligt gruskorn som en korrekturläsare borde ha sopat bort, tycker jag. Men bortsett från det har Elin Boardy ett fint och unikt berättarspråk som fängslar.
Det är inte alla författare förunnat att kunna skildra livets dramatik med lugnet och vardagligheten som främsta medel, men Boardy kan det. Jag gillar också att hon även denna gång placerar sin hjältinna i en annan historisk tid och fjärran från nutidens rostfria diskbänksrealism. Den svenska samtidslitteraturen behöver unga kvinnliga författare som går sina egna vägar. Med denna sin andra roman har Elin Boardy definitivt blivit en röst att räkna med.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2011-03-29. Här återger jag den lite förkortad.)
Köp boken på Bokus
