Två diktasamlingar av den koreanske årligen nobelpristippade poeten Ko Un har jag lånat hem från biblioteket: Stundens blomma och Fråga månskenet om vägen. Det var tack vare Nobelpriskandidat-utmaningen som jag äntligen gjorde slag i saken och lånade Ko Uns böcker. Tanken har funnits sedan december förra året då jag skrev på det här viset och blev tack och lov omgående tagen ur min villfarelse när det gäller Ko Uns läsvärdhet.
Men det är först nu som jag kommit till skott. Jag är nyfiken och förväntansfull inför läsningen då jag på andra bokbloggar (minns tyvärr inte vilka) fått "provsmaka" Ko Uns dikter och blivit, ja vad ska jag säga, överraskad och kanske också lite blixtförälskad. Så nu undrar jag om denna blixförälskelse efter "blind daten" med hans poesi kan övergå till långvarig kärlek. Jag lånade böckerna i torsdags, alltså samma dag som Babel visade sitt reportage om Ko Un och efter att ha sett det (redan två gånger) är jag om möjligt ännu mera taggad. Nästan lite uppspelt faktiskt.
