söndag, april 03, 2011

Ingen riktig kvinna

"När jag föddes sade läkarna att det inte var någon idé att fästa sig vid barnet i kuvösen - ge henne inget namn, hon kommer ändå inte att överleva, sade de - och jag tror att det var då min vrede föddes. Samtidigt som jag."

Kvinnan i Virginie Mouzats märkliga roman Ingen riktig kvinna är arg, bitter och förtärd av rädsla att inte duga i sin stympade kvinlighet men jag tror samtidigt att hon också törstar efter kärlek och ömhet. Bakom rädslan och självföraktet döljer sig åtminstone en liten gnista av viljan att njuta av livet, av vackra platser, av kärleken. Att jaget gärna förväxlar kärlek med rent sex är en annan sak. Hon är rastlös och ombytlig och förflyttar sig gärna från plats till plats.

Ingen riktig kvinna är en brevroman: jaget skriver ett självutlämnande brev till ett du och i brevet berättar hon om sitt liv och varför hon är som hon är. Orden fullständigt forsar fram på boksidorna, med en nästan manisk kraft. Snärtigt, oskylt och utan skyddsnät. Texten kokar av ilska och det händer att man gör det även som läsare.

Det är en mycket tragisk bok eftersom jaget förtärs av ett djupt förakt och hat mot sitt eget kön, hon anser sig inte vara någon riktig kvinna och har tendenser att bestraffa sig själv för denna oduglighet. En riktig kvinna måste ju ha äggstockar i behåll, hon saknar dem sedan födseln. Senare i livet drabbas hon av cancer och blir även av med livmodern. Jagets kvinlighet är skapad på kemisk väg, som en roll hon tagit på sig att spela i livet och detta präglar boken väldigt mycket. Hon är stympad, men ack så vacker...

"Jag är lång och vacker, en kvinna av det slag folk uppfattar som sexig på avstånd, som snygg på närmare håll och ännu snyggare i sängen. Jag gör med andra ord intryck och det är praktiskt. Min kropp är som en mur mellan mig och omvärlden. Den döljer och skyddar mig, den är en rustning som håller människor på avstånd, en maskering som förvrider synen på dem som vill nå mig. Den fungerar som en avväpnande artighet."

Men allt eftersom boken framskrider får jag en känsla av att mannen som jaget skriver till på något sätt lyckas bryta ner hennes skyddsbarriär, och det känns skönt, för annars skulle boken vara riktigt jobbig att läsa. Jag kommer på mig själv att leta efter positiva tecken i texten och blir glad när jag hittar några, för de finns.

På ett högljutt och smått provocerande vis drar boken ett mycket känsligt ämne fram i ljuset, nämligen huruvida kvinlighet och duglighet som kvinna sitter i äggstockarna och i livmodern. Kan man vara en fullvärdig kvinna om man varken vill eller kan få barn?

"Jag har inga barn. Jag kommer aldrig att få några. Jag har inte parat mig med någon avelshingst. Jag vill inte till varje pris leva med en man av det slaget. Jag eftersträvar varken äktenskaplig lycka eller liv som sambo, jag tycker inte att adoption är storslaget, att man måste spränga jagets gränser för att hjälpa andra. Jag är inte desperat. Jag sneglar inte på klockan. Jag föraktar andra kvinnors rädsla för att tiden ska springa ifrån dem; mig oroar det inte ett dugg."

Varför skriver jaget det här brevet? Hon vill demaskera sig. Säga sanningen för en gångs skull. Hon har ändå inget att förlora, tycker hon, så pestigt som livet redan är. Vad vill hon vinna? För att ta reda på det får du lov att läsa boken. Som tur är så finns det ett ljus i alla mörker, så även i romanen Ingen riktig kvinna. Det finns hopp, kanske...

Romanen Ingen riktig kvinna är Virginie Mouzats debutbok (2009) och belönad med olika priser i hemlandet Frankrike. Till svenska är den översatt av Cecilia Franklin. Jag tycker att boken är mycket läsvärd, framför allt tack vare det att den skiljer sig från mängden genom sitt ämne - en kvinnans vrede är inte vardagsmat i litteraturen, men också för att orden har en sådan styrka. Det är en bok som skakar om och det kan sannerligen behövas ibland. En jättebra feelbad-bok.

Andra bokbloggare som också har läst boken och skrivit om den före mig är t.ex. Boktoka, Fiktiviteter, Bokstödet och Den besatta.