tisdag, april 26, 2011

70 år och en månad sedan Virginia Woolf lämnade världen

Den 28 mars var det 70 år sedan Virginia Woolf (1882-1941) tog på sig ytterrocken, stoppade fickorna fulla med stenar och gick ner i floden Ouse. Ni har säkert sett scenen i filmen Timmarna (en av mina favoritfilmer!). Jag har missat årsdagen med en hel månad, men tänker uppmärksamma den åtminstone i efterskott, genom att på nytt publicera recensionen av Virginias dagböcker Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941. Det här inlägget är alltså en repris. Varför? Därför att Virginia Woolfs dagbok är en så intressant läsning att jag vill påminna alla om att den finns för den kanske har råkat falla i glömska lite grann sedan 2008 då den kom ut.

Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är en förkortat version av ett gediget dagboksmaterial från den angivna tiden. Fast förkortad och förkortad - boken är ändå på över 700 sidor.

Bakom texturvalet står Quentin Bell, Virginia Woolfs systerson, och hans ledstjärna denna gång var att presentera författarinan Virginia Woolf. Jag tycker att han har lyckats. Egentligen kändes det hela tiden som att jag läste en roman och inte en dagbok. Virginia Woolfs dagböcker är litterär konst snarare än vardagsanteckningar.

Det är otroligt spännande att förflytta sig tillbaka till den tid då Virginia skrev sina mästerverk och läsa hennes egna tankar före och under skrivprocessen samt efter utgivningen. Ms Dolowway, Mot fyren, Orlando och flera andra... Fast hon var en tvivlande människa hade hon paradoxalt nog en enorm tilltro till sin förmåga att skriva böcker.

"Jag går igenom sex sidor av Ligthouse om dagen. För närvarande anser jag att den tveklöst är min bästa bok." (1926-11-23)

Hon hade författarintegritet och tack vare den vågade hon alltid gå sin egen väg och skriva på sitt sätt, så som hon själv ville. Hon var en inovatör vars egna skrivarglädje var det enda viktiga, inte recensionerna. Men vad hennes man Leonard och vännerna tyckte brydde hon sig mycket om. Deras kritik kunde svida länge.

"Sanningen är den att skrivandet är den äkta glädjen och att bli läst den oäkta." (1925-05-14)

Vid sidan om Virginias författarskap kan man läsa om hennes ångest under depressinsperiodena som kom och gick, och kom tillbaka igen, hennes barnlängtan, konflikter med kockerskan Nelly samt tankar kring åldrandet och döden. Man får veta mycket om hur det var att arbeta med Leonards bokförlag. Med mera. Allt skildrat med skärpa, ironi och på hör stilistisk nivå.

När Virginia berättar om människor från sin närhet - till exempel om olika författarvänner -visar hon sig vara en skarp observatör och människokännare. En och annan "kändis" får sig en känga av henne. T S Elliot kalar hon till exempel för "en vass och inskränt träbock", men det var å andra sidan innan de blev vänner (sen ändrade hon åsikten om honom).

En av de starkaste delarna i boken, tycker jag, är den som kom till strax före och under andra världskriget, inte bara för att det samtidigt är de sista åren av Virginias liv. De delarna har framför allt ett stort värde som ett samtidsdokument. Men visst blev jag förvånad över Virginias livsglädje bara ett år innan hon dog, för jag hade för mig att hennes sista depressinsperiod var långvarig. Men det var först på slutet som depressionen var så snabb att hon inte såg en annan utväg än att fylla fickorna med sten och kliva ner i floden.

Ett tragiskt öde, för i dagboken skrev hon om hur många skrivaridéer hon hela tiden hade. Vad kunde hon inte ha åstadkommit om hon bara orkade leva lite längre?

Boken Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är enligt min åsikt ett måste för alla som är intresserade av biografier, författarporträtt, litteraturhistoria och dagbokslitteratur. En fascinerande läsning, helt enkelt. Virginia Woolf i nötskal.

Jag också antecknat några citat som jag kallar Virginias ord för dagen 1, 2 och 3.

Slutligen vill jag tipsa om artikeln "Varför läser alla Virginia Woolf?" .