Niceville

Niceville av Kahryn Stockett är en roman som alla verkar älska och vet du vad? Det gör jag också, på alla sätt och vis. Niceville är precis så underbar, oemotståndlig, charmig, spännande, berättarglad, livsklok och fängslande som alla säger. Eller, kanske inte precis alla, men nästan.

Niceville utspelar sig i staden Jackson i Mississippi i början av sextiotalet, alltså i en tid då rasmotsättningar var en allrådande verklighet stödd av delstatens lagar och förordningar. Att vara svart där och då var ingen vinstlott precis.

Först möter vi den unga societetsfröken Skeeter som har författardrömmar, ett öppet sinne, sunt förnuft och en ärlighet som inte sällan krånglar till det för henne. Skeeter tillhör skaran av unga vita kvinnor som är ämnade att ägna sina liv åt bridge, tennis och välgörenhetsaktiviteter till förmån för svarta barn i Afrika medan de på hemmaplan utnyttjar och ser ner på sina svarta hemhjälpar. Fast Skeeter börjar se orättvisorna som blir allt tydligare för henne allt eftersom tiden går och genom sitt skrivande i lokaltidningen kommer hon så småningom i kontakt med två svarta hemhjälpar, Aibileen och Minny. Häftiga tanter båda två! Man kan säga att romanen handlar om dessa tre kvinnors liv.

Skeeter som vill bli författare bestämmer sig för att skriva en bok om de svartas situation i de vitas hem och lyckas efter mycket om och men att övertala Aibileen och Minny och några kvinnor till att medverka. De träffas i största hemlighet hemma hos Aibileen och kvinnorna berättar sina livshistorier för Skeeter. Det är mycket farligt, de måste vara mycket försiktiga för att inte bli avslöjade!

Kvinnornas berättelser öppnar Skeeters ögon fullt ut, genom kvinnorna får hon kika in bakom staden Jacksons fina husfasader och få inblick i sina vänninors och deras mödrars liv på ett sätt som blir omskakande för Skeeter. Rena rama sprängstoffet! Hon blir varse om bevekelsgrunderna till att vita och svarta behandlas olika och börjar alltmer förstå det ohållbara i systemet samtidigt som hon fortfarande är en del i det. Så klart är det en besvärlig mental process som Skeeter genomgår, det är inte lätt att plötsligt börja ifrågasätta uråldriga strukturer, om än i hemlighet. Fast det är lätt att försäga sig ibland.

Jag tycker mycket om Skeeter, Aibileen och Minny eftersom de är så levande beskrivna. Det är så fängslande att läsa om hur trion försiktigt närmar sig varandra, hur tafatt de umgås i början men hur goda kompanjoner de slutligen blir. Det är gripande att läsa om de tre kvinnornas liv, erfarenheter, kärlekar, förluster, sorger och drömmar.

Niceville är en trovärdig berättelse som varken är sockersöt eller romantiserad. Om jag skulle beskriva boken med ett enda ord så skulle jag välja ordet mänsklig. Personerna är levande, de har sina goda sidor och sina brister, de utvecklas, de vill gärna vara goda och trevliga med gör fel och sårar andra ibland. De är helt enkelt mänskliga.

Niceville är Kathryn Stocketts debutroman från 2009 (heter The help i original) och en sann framgångssaga. Boken refuserades av 50 agenter innan den slutligen publicerades och blev en enorm succé i USA och så småningom i hela världen. Till svenska översattes boken av Dorothee Sporrong och jag skulle vilja fråga henne varför boken har fått titeln Niceville på svenska, för det är en sak som jag inte riktigt begriper.

Niceville finns också som ljudbok i en mycket njutbar uppläsning av Anna Maria Käll. Jag lyssnade på Niceville och det var härliga 18 timmar, kan jag säga. Och i juni kommer den ut i pocket, lagom till sommaren.

Andra som har läst Niceville är t.ex. Enbokcirlekföralla, Flygarens bokblogg eller Bokbrus. Läs den du också, eller lyssna på den. Det vore synd att missa en skön läsupplevelse, eller?

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Nu har jag en egen recensentsida på P4 Sörmlands hemsida

Ungefär en gång i månaden (sedan januari) recenserar jag böcker i P4 Sörmland, vilket i och för sig inte är någon nyhet längre, men nu har jag fått en egen presentationssida på nätet och det tycker jag så klart är kul. Det bästa är att alla recensionsljudklipp är samlade på ett ställe. Klicka på länken för att se vilka böcker som jag hittills har recenserat - du kan lyssna också om du vill.

Brevbäraren hade ett litet paket till mig idag

Visst är det skojigt att få paket! Och ännu skojigare är det när man får ett paket tack vare att man vunnit en tävling på självaste Världsbokdagen. Jag som så sällan vinner! Frågan var vad jag gör för att fira Världsbokdagen och jag svarade att för mig är varje dag en bokdag. För så är det. Konstigare än så är det inte.

Och nu är alltså det här fina och roliga skyddsomslaget mitt. Det är gjort av återbrukade plastförpackningar, vilket tilltalar mig eftersom jag är ganska så miljömedveten av mig. Dessutom passar omslaget som hand i handske till Sekwas vackra böcker i danskt band. Skönt att jag i fortsättningen inte behöver oroa mig för att de blir repiga och kladdiga.

Utifall att du får lust att slöjda ett eget bokomslag kan du följa tillvägagångssättet genom att klicka här och följa Sofia Anderssons råd.

70 år och en månad sedan Virginia Woolf lämnade världen

Den 28 mars var det 70 år sedan Virginia Woolf (1882-1941) tog på sig ytterrocken, stoppade fickorna fulla med stenar och gick ner i floden Ouse. Ni har säkert sett scenen i filmen Timmarna (en av mina favoritfilmer!). Jag har missat årsdagen med en hel månad, men tänker uppmärksamma den åtminstone i efterskott, genom att på nytt publicera recensionen av Virginias dagböcker Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941. Det här inlägget är alltså en repris. Varför? Därför att Virginia Woolfs dagbok är en så intressant läsning att jag vill påminna alla om att den finns för den kanske har råkat falla i glömska lite grann sedan 2008 då den kom ut.

Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är en förkortat version av ett gediget dagboksmaterial från den angivna tiden. Fast förkortad och förkortad - boken är ändå på över 700 sidor.

Bakom texturvalet står Quentin Bell, Virginia Woolfs systerson, och hans ledstjärna denna gång var att presentera författarinan Virginia Woolf. Jag tycker att han har lyckats. Egentligen kändes det hela tiden som att jag läste en roman och inte en dagbok. Virginia Woolfs dagböcker är litterär konst snarare än vardagsanteckningar.

Det är otroligt spännande att förflytta sig tillbaka till den tid då Virginia skrev sina mästerverk och läsa hennes egna tankar före och under skrivprocessen samt efter utgivningen. Ms Dolowway, Mot fyren, Orlando och flera andra... Fast hon var en tvivlande människa hade hon paradoxalt nog en enorm tilltro till sin förmåga att skriva böcker.

"Jag går igenom sex sidor av Ligthouse om dagen. För närvarande anser jag att den tveklöst är min bästa bok." (1926-11-23)

Hon hade författarintegritet och tack vare den vågade hon alltid gå sin egen väg och skriva på sitt sätt, så som hon själv ville. Hon var en inovatör vars egna skrivarglädje var det enda viktiga, inte recensionerna. Men vad hennes man Leonard och vännerna tyckte brydde hon sig mycket om. Deras kritik kunde svida länge.

"Sanningen är den att skrivandet är den äkta glädjen och att bli läst den oäkta." (1925-05-14)

Vid sidan om Virginias författarskap kan man läsa om hennes ångest under depressinsperiodena som kom och gick, och kom tillbaka igen, hennes barnlängtan, konflikter med kockerskan Nelly samt tankar kring åldrandet och döden. Man får veta mycket om hur det var att arbeta med Leonards bokförlag. Med mera. Allt skildrat med skärpa, ironi och på hör stilistisk nivå.

När Virginia berättar om människor från sin närhet - till exempel om olika författarvänner -visar hon sig vara en skarp observatör och människokännare. En och annan "kändis" får sig en känga av henne. T S Elliot kalar hon till exempel för "en vass och inskränt träbock", men det var å andra sidan innan de blev vänner (sen ändrade hon åsikten om honom).

En av de starkaste delarna i boken, tycker jag, är den som kom till strax före och under andra världskriget, inte bara för att det samtidigt är de sista åren av Virginias liv. De delarna har framför allt ett stort värde som ett samtidsdokument. Men visst blev jag förvånad över Virginias livsglädje bara ett år innan hon dog, för jag hade för mig att hennes sista depressinsperiod var långvarig. Men det var först på slutet som depressionen var så snabb att hon inte såg en annan utväg än att fylla fickorna med sten och kliva ner i floden.

Ett tragiskt öde, för i dagboken skrev hon om hur många skrivaridéer hon hela tiden hade. Vad kunde hon inte ha åstadkommit om hon bara orkade leva lite längre?

Boken Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är enligt min åsikt ett måste för alla som är intresserade av biografier, författarporträtt, litteraturhistoria och dagbokslitteratur. En fascinerande läsning, helt enkelt. Virginia Woolf i nötskal.

Jag också antecknat några citat som jag kallar Virginias ord för dagen 1, 2 och 3.


Slutligen vill jag tipsa om artikeln "Varför läser alla Virginia Woolf?" .



Om förälskelsen som nu övergått i kärlek - det är Ko Un jag pratar om

Hallå alla ni där ute, vill ni veta en sak? Jag har äntligen och fullt ut upptäckt vilken underbar poet koreanen Ko Un är. För att komma igång med Nobelpriskandidat-utmaningen valde jag att börja med just Ko Un. Jag lånade diktasamlingarna Stundens blomma och Fråga månskenet om vägen på biblioteket och läste båda under den gångna veckan. Och jag säger då det - vilka underbara dikter! Enkla, vardagliga, lättillgängliga. Vackra.

Dikterna i de här två samlingarna är oftast mycket korta. En vardaglig ögonblicksbild som till synes är helt obetydlig men som tack vare en ofta överraskande knorr på slutet får en närmast kosmisk och universiell innebörd. Fantastiskt fint; och häftigt på något sätt. Formen liknar haiku men kallas visst för zendikter: Det fanns inga ord före poesin, det "är poesin som uppenbarar orden. Zen är förkastandet av ord och skrift; dock börjar orden blomma som en följd av förkastelsen. I detta finner vi ansatser till en diktform som smygande överstiger berättandets gränser. En dikt blir till som en miniatyrkopia, en kort utandning. Således överglänser de korta dikterna berättelserna." (Ur efterordet i Stundens blomma)

Jag är mycket förtjust över att Ko Un inte gör någon skillnad mellan smått och stort i sina dikter utan behandlar det allra vardagligaste som om det var det största som kan hända en människa. Ofta använder han sig också av naturbilder och, inte minst, av humor. Ja just det, tänker jag nästan efter varje dikt, så är det ju.

Två människor sitter
mittemot varandra och äter.
det är vardagligt
och samtidigt
det bästa
Det är det som kallas kärlek

______________________

Vad är denna värld?
Här flyger en fjäril förbi
och där hänger ett spindelnät.

______________________

Vilken uppståndelse
bland vårvindarna
i just den här dalen
och att jag därför
inte kan kontrollera min känslor -
å, dessa honblommor och hanblommar

________________________

Vi vidrör träden med våra händer
och går med våra fötter på gräset
så därför
står träden och gräset nära oss människor.

________________________

Jag har blivit myggbiten.
Tusen tack, lilla mygga!
Varför? Jo, nu känner jag att jag lever.
Jag kliar mig.

_______________________

Jag har fått många diktfavoriter i de här två tunna böckerna, hela dikter eller enstaka rader som jag har noterat. Jag skulle vilja äga böckerna, helst den som heter Stundens blomma som inte längre finns att köpa. Måste kolla om den finns att hitta på antikvariat eftersom jag vill återkomma till dikterna. Många gånger! Och då är det opraktiskt att först behöva springa till biblioteket varje gång.

Stundens blomma är också vackert illustrerad med Ko Uns egna tuschteckningar, lika uttrycksfulla i sin skenbara enkelhet som dikterna.

Jag tycker att Ko Uns livsöde är ganska så fascinerande. han är en människa som har varit med om oerhört mycket i sitt liv. Så här sammanfattas hans biografi i t.ex. SvD i samband med recensionen av Fråga månskenet om vägen: "Ko Un (född 1933) är en av Sydkoreas mest betydande poeter i dag. Både hans dikt och hans liv följer landets historia och kultur dramatiskt och nära. Hans biografi ser ut som en bildningsroman i sammandrag. Han har varit buddistmunk, men lämnat klostret för att bli en galjonsfigur för den koreanska demokratirörelsen, varit fattiglärare på landsbygden och alkoholist i storstaden Seoul, gjort självmordsförsök, anklagats för högförräderi och suttit i fängelse, och till slut benådats och dragit sig tillbaka för att skriva och bilda familj."

Och så måste man bara älska fotot av Ko Un i sitt arbetsrum, eller hur:

Fotot har jag lånat från Babel-bloggen.

 Andra som också har läst Stundens blomma är Böcker x3.

Om jag bara skulle få läsa en enda bok under resten av mitt liv...

Om jag bara skulle få läsa en enda bok under resten av mitt liv, vilken skulle jag då välja? Sedan några år tillbaka har jag svaret klart: Jag skulle välja Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, denna sällsamt vackra bok om livet och döden. Jag kom att tänka på den i dag i samband med Värdsbokdagen som firas idag eftersom det är meningen att man ska ägna sig åt bokhyllning och boktankar. Egentligen är det här inlägget en repris från 2007, men det borde inte spela någon roll. Bra böcker tål att tipsa om flera gånger. Jag tror också att Tisdagarna med Morrie är en bok som har genererat flest citatnoteringar.
"I den sydamerikanska regnskogen finns det en stam som kallas Desana och som ser världen som en bestämd mängd energi som flyter mellan allt levande. Därför måste varje födelse medföra ett dödsfall och varje dödsfall en ny födelse. På det viset förblir världens energi hel. När Desanastammen jagar för att livnära sig vet de att de djur de dödar efterlämnar hål i den andliga källan. Men de tror att hålen fylls av Desanajägarnas själar när de dör. Om inga människor dog skulle inga fåglar eller fiskar födas. /.../ Vi alla är varelser i samma skog. Det vi tar måste vi fylla på. Det är inte mer än rätt."

Jag gillar den tanken, den är vacker och rogivande - att världen är energi. Citatet kommer från just Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Jag läste den första gången för drygt två år sedan och så fort jag läste ut sista sidan började jag om på sida ett. Exemplaret jag har hemma är fullt av understrykningar, noteringar och kommentarer och börjar bli ganska välanvänt, många sidor har fått hundöron. Bland annat har jag skrivit att "om jag skulle bara få läsa en enda bok i mitt liv, så skulle jag önska att det var den här. Så mycket visdom, så mycket tröst, så mycket hopp, så mycket kärlek till livet och människorna." Kan man tänka sig!

Romanen Tisdagarna med Morrie handlar om Mitch Alboms favoritprofessor, mentor och vän Morrie Schwartz och om deras tisdagsmöten. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinne och inte heller hans lust att leva ända till slutet. Mitch bestämmer sig för att besöka sin gamle mentor varje tisdag, de får sammanlagt fjorton tisdagar tillsammans som de fyller med samtal om kärlek, äktenskap, föräldraskap, åldrande, känslor, förlåtelse, arbete, saknad och död. De kallar sig för tisdagsmänniskor. Hela boken är som en föreläsning i konsten att leva och i sin tur även i konsten att dö. Boken ger förtröstan och glädje som räcker långt efter att man läst ut den. För mig har den blivit livsviktig och under en period återkom jag till den hela tiden. Nu är det länge sedan sist måste jag erkänna. Är jag kanske i en annan fas i livet?

När Mitch frågar Morrie en dag vad han ska göra för att leva ett meningsfullt liv, ger professorn honom följande råd:

"Ägna dig åt att älska andra, ägna dig åt din närmaste omgivning och ägna dig åt att skapa något som ger dig mål och mening."

Några fler av Morries tankar, alltid så vackert formulerade:

"Älska varandra eller gå under."

***"Det finns ingen erfarenhet som går upp mot ha barn. Det är allt. Ingenting kan ersätta det. Det kan man inte uppleva med vänner. Och inte med älskare. Om man vill känna hur det är att ha totalt ansvar för en annan människa, om man vill lära sig att älska och höra ihop på det djupaste viset, då ska man ha barn."

***"Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall."

***


"Sanningen är att en del av mig tillhör varje ålder. Jag är en treåring, en femåring, en trettisjuåring, en femtioåring. Jag har gått igenom de alla och vet hur det är. Jag tycker om att vara ett barn när det passar sig att vara barn. Jag tycker om att vara en klok gammal gubbe när det passar sig att vara en klok gammal gubbe. Tänk så mycket jag kan vara! I alla åldrar fram till min egen ålder. Förstår du?"
***
 "Vi satsar på fel saker. Och det leder till ett liv fullt av besvikelser."

***"Om du försöker briljera för folk i toppen så glöm det. De ser ner på dig i alla fall. Och vill du briljera för folk längst ner, glöm det. De kommer bara att avundas dig. Du kommer ingenvart med status. Det är bara ett öppet hjärta som kan göra dig till allas like."

***


"Kärlek är att leva kvar också sedan man är borta."

***


"Det finns vissa regler som jag vet gäller i fråga om äktenskapet. Om man inte kan kompromissa, blir det mycket svårt. Om man inte kan tala öppet om det som sker mellan en själv och den andra, blir det mycket svårt. Och om man inte har en gemensam värdeskala i livet, blir det mycket svårt. Man måste ha samma värderingar."

***"Förlåt dig själv innan du dör. Förlåt sedan andra."

***


"Det är naturligt att dö. Att vi gör en sådan affär av det beror på att vi inte ser oss själva som en del av naturen. Vi tror vi är något förmer än naturen därför att vi är människor."

***


"Så länge vi kan älska varandra och minnas den kärlek vi kände, kan vi dö utan att egentligen försvinna. All kärlek vi har skapat finns kvar. Alla minnena finns kvar. Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi har berört och format medan vi levde här."

***"Döden är slutet på ett liv men inte slutet på en relation."

***"Det finns ingenting som är 'för sent' i livet."

Tisdagarna med Morrie är en självbiografisk berättelse som för mig täcker det mesta vad gäller livsfrågor. Dessutom är språket fint och lättillgängligt. Därför skulle det räcka med att endast läsa den om och om igen, om jag var tvungen att göra det valet. Fast egentligen är det inte fråga om några revolutionerande sanningar. Eller kanske just för att det inte är det.

Jag har också läst Fem personer du möter i himlen och gillat, men de senaste böckerna av Albom har jag inte vågat läsa i rädsla för att jag skulle bli besviken. Tisdagarna med Morrie är en bok som jag har ett totalt okritiskt förhållande till, den är odödligförklarad och försedd med helgongloria en gång för alla, fast jag inser att det knappast är fråga om något stort litterärt verk. Det har bara blivit så. Och så är det. Jag tror att person- och bokkemi finns och spelar roll.

Har du också en bok som du personligen tokhyllar fast andra ibland hyser en viss skepsis? Nu har du möjlighet att bekänna.

Vad jag tänker på när jag tänker på böcker

Världsbokdagen till ära har jag roat mig med att skapa ett ordmoln med ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på böcker och läsning. Om du vill göra ditt eget lilla ordmoln kan du klicka här.

Jag ser världen. Ser du? - tankar om varför jag läser

Påskafton eller inte, det är Världsbokdagen idag, den riktiga! Den 23 april varje år sedan 1995 ska Boken firas och för den som inte vet varför dagen infaller på just den 23 april kan jag berätta att traditionen har sitt ursprung i spanska Katalonien där man sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet St Görans (St Georges) dag den 23 april genom att ge en bok i gåva till dem man tycker om. Och sedan gav det ena det andra och Världsbokdagen blev till.

Den här seden att ge en bok till någon man tycker om skulle man faktiskt lätt kunna koppla ihop med påsken - lägg en bok i påskägget i stället för godis och simsallabim så är det som i Spanien. Och om det inte skulle räcka med att fira St Göran kan du välja några andra tuffa skyddshelgon att tillbe.

Jag ser världen. Ser du? är slogan på Unescos officiella Världsbokdagen-vykort som jag hittade på biblioteket. Det bästa med vykortet är att man på baksidan kan ge sitt bästa boktips till mottagaren, det finns en extra rad för det. Jag gillar idén och jag gillar vykortet. Jättemycket! "En bok kan öppna din fantasi och du får hela världen till dig" står det också och ja, ta mig tusan, visst är det i alla fall en av anledningarna till att jag själv läser.

Varför läser jag? Jag har så klart funderat över det tidigare, inte minst här på bloggen, och kan bara upprepa: Jag gillar att läsa och jag gillar böcker som jag kan umgås med, gärna under en längre tid, inte sådana som bara är ett tidsfördriv. Jag försöker att undvika böcker som inte lämnar avtryck, som jag bara skulle hasta igenom på jakt efter spänning eller tillfällig underhållning och när jag har läst klart så skulle jag visserligen minnas handlingen ett tag, i bästa fall, men aldrig komma på tanken att återvända till boken i fråga. Fast det är inte lätt alla gånger att ignorera en bok som "alla" pratar om eller som ligger på bästsäljarlistorna.

Livet är för kort för att kastas bort på dåliga böcker och slöläsning. Men visst har jag slöläst också, självklart, många gånger. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det finns dagar i livet då slöläsning är det enda rätta, precis det man behöver, just då. Det är ungefär som att äta chips. Jag köper dem ytterst sällan, men det finns tillfällen då det är gott att smaska i sig ett par nävar, även om man får ågren efteråt.

Ibland tycker jag om att under en period fördjupa mig i ett visst författarskap, skapa mig överblick över en viss period eller ett tema. Det är skönt att ge sig tid och möjlighet att fundera över varför vissa böcker lämnar djupa spår i ens liv. Varför vissa böcker blir ens vänner för resten av livet. Det är just det som för mig är att umgås med en text. Sedan några år tillbaka skriver jag av hela stycken ur böcker som på något sätt har drabbat mig, ord och tankar som jag vill göra till mina och aldrig mer glömma. Ibland räcker det inte, eller går inte, att bara stryka under intressanta passager direkt i boken. Att för hand eller på datorn skriva av viktiga citat är verkligen som att intimt umgås med texten, det blir på sätt och vis en meditativ handling, en inre dialog med det lästa. Författaren Owe Wikström kallar detta för "en liten akt av koncentrerad läsglädje". Och det är just vad det är.

Owe Wikström som är författare och professor i religionspsykologi säger i sin bok Sonjas godhet att det är viktigt att umgås med texter som inte reducerar mänsklig oro till populär psykologi och betonar framgång, välbefinnande och harmoni. Han menar att det finns gott om förenklade kategorier och att det i stället behövs motsträviga texter och berättelser som visar att varje människa är en del av ett moraliskt universum och att vi förr eller senare tvingas inse både vårt eget personliga ansvar och vårt beroende av andra människor. Våra personliga livsberättelser är sprungna ur och delar av de stora gamla berättelserna om ont och gott, kärlek och hat, krig och fred, brott och straff. Vi är inte ensamma och vi är inte som oskrivna blad.

Många bokälskare hävdar, enligt Wikström, att läsning skapar empati eller inlevelse i andra människors livsöden, ger tillgång till ett rikare språk, ett differentierat känsloregister samt att läsning ger möjlighet till vila från den ständiga självupptagenheten, vilket han menar stämmer säkert på ett allmänt plan, medan det är svårare att föreställa sig att det skulle fungera på individnivå. Man lär knappast bli en moraliskt bättre människa bara för att man ägnar sig åt skönlitteratur, det vore alldeles för enkelt. Det håller jag med om. Att det inte är så enkelt bevisas av att diktatorer som Mao Zedong, Stalin, Saddam Hussein eller Hitler var alla flitiga läsare och ändå alltigenom onda personligheter.

Jag vet att jag måste läsa, att läsning är ett behov, men jag vet inte riktigt varför jag läser. Har inget entydigt svar. För att jag känner igen mig? Kanske ibland. För att jag kan leva mig in i andra människors liv och världar som jag annars inte skulle ha tillgång till? Säkert ofta. För att lära mig nya saker om hur det är att vara människa? Absolut. För att njuta av ett vackert språk? Javisst. Det är enligt mig fascinerande med böcker vars värld inte försvinner i samma stund som man har slagit igen pärmarna. Det är en magisk upplevelse när "vissa levnadsöden kan leva vidare i läsarens inre i timmar, dagar, månader, år. Ja, somliga scener kan följa oss genom livet, de kan påverka våra livsval, peka ut en livsväg. Vi kan få vänner för livet. Av dem får vi tröst eller vägledning. Vi nickar igenkännande. Av andra blir vi ifrågasatta i vår självupptagenhet, de rubbar våra älsklingstankar, krossar våra livslögner. Vi tror att vi läser en bok. Kanske läser vi i själva verket om delar av oss själva." (av Wikström)


Länge leve boken och grattis alla bokmalar på Världsbokdagen! Jag önskar er många trevliga bokstunder idag och alla andra dagar.

Tjeckisk litteratur i korthet - efter 1989

Tidigare försökte jag mig på att sammanfatta den tjeckiska litteraturen från 60-talet fram till Sammetsrevolutionen 1989 och i det här avsnittet tänker jag berätta lite grann om vad som har skett under de senaste 20 åren och vilka författare som idag är aktuella och särskilt värda att uppmärksamma. Och att läsa.

Det första som hände efter 1989 var en publiceringsexplosion av alla disident- och exilförfattare och det dröjde ett tag innan marknaden och lässuget efter deras böcker blev mättade.

Efter vad jag har tagit reda på så blev de gamla rävarna ordentligt tagna på sängen av allt vad fri bokmarknad, stigande bokpriser, estetiska och kommersiella kriterier och läsarnas hunger efter något annat heter. I förordet till boken Tjeckien berättar: I sammetens spår läser jag förljande: "Förlag sköt upp som svampar ur jorden och alla ville få en bit av kakan. Många lockades av de nya möjligheterna. Ibland brukar man rentav säga att den tjeckiska bokmarknaden efter 1989 kännetecknades av att de som skrev var fler än de som läste."

Det måste ha varit en konstig situation under några år. Å ena sidan tappade den äldre författargenerationen mark, å andra sidan vällde det in skönlitteratur från väst. Folk ville ha sådant som förut var otillgänglingt på grund av regimens restriktioner, inte minst populärlitteraturen. De nya författarna hade säkert fullt upp med att hävda sin litterära ställning och tränga igenom bruset.

Idag, drygt tjugo år efter sammetsrevolutionen, finns det ett flertal spännande författare som inbördes är ganska så olika. Några är unga, några är redan mer än medelålders, men tillsammans bär de den samtida tjeckiska litteraturen på sina bokryggar.

Vad skriver man om då i Tjeckien idag? Vilka strömningar finns det? En intressant trend finns det onekligen, nämligen den magiska realismen som dels anknyter till den latinamerikanska litteraturen (t.ex. Borges), dels har skaffat sig en alldelse egen prägel. Här är en författare vid namn Michal Ajvaz viktig, kanske för att hans texter sägs ha en filosofisk dimension och brukar utspela sig på flera nivåer samtidigt.

Sedan finns det författare som gärna experimenterar med språket och stilistiken, som till exempel Jáchym Topol.

Min favoritförfattare Petra Hulovás romaner finns inte översatta till svenska, men en novell av henne finns i samlingen Tjeckien berättar: I sammetens spår. Hon tillhör den yngre generationen och skriver ofta om hur det är att vara vuxen men fortfarande ung i dagens Tjeckien. Men några av hennes böcker utspelar sig i Mongoliet, vilket är mycket spännande - fast det tänker jag berätta om i ett annat inlägg.

Sedan finns det sådana författare som till exempel Jaroslav Rudiš, vars specialité är att med stor portion humor skildra unga människors liv och leverne och problem.

För utgivning av tjeckiska författare i svensk översättning står bl.a. det lilla bokförlaget Aspekt. De specialiserar sig på samtida tjeckisk litteratur och har hittills gett ut böcker av de ovannämnda författarna Michal Ajvaz (f. 1949), Emil Hakl (f. 1958) och Jaroslav Rudiš (f. 1972). Följ gärna förlagets blogg för att få uppdateringar om tjeckisk samtidslitteratur i Sverige, läsa mikronoveller av författaren Benjamin Tuček eller ta del av förlagets nyhetsbrev.

Michal Ajvaz romandebut från 1993 heter på svenska En annan stad och recenseras bl.a. i Borås tidning, Kulturdelen och på Om böcker och lite annat. Också Bodil Zalesky och Jenny B har läst En annan stad. Recensionerna är överlag positiva och Ajvaz liknas gärna vid Kafka, särskilt där Ajvaz skildrar staden Prags smått mystiska sidor.

Emil Hakl (född 1958) kom 2002 med romanen Föräldrar och barn som beskrivs som skarpsinnig, sällsam, intelligent och underhållande. Den är prisbelönt och har även den staden Prag som bakgrund och scen. Föräldrar och barn finns omskriven på Dagens bok, Kulturdelen och Tidningen Kulturen.

Jaroslav Rudiš (f 1972) deuterade 2002 med den prisbelönta romanen Himmel under Berlin, en resa genom Berlins tunnelbanevärld med en gitarr under armen och rock´n roll i huvudet, på jakt efter en dröm. Den här romanen beskrivs ofta som humoristisk och recenseras t.ex. på Dagens bok, Kulturdelen, Tidningen Kulturen. Också Jenny B skriver om den.

En av de i Sverige mest kända samtida tjeckiska författarna är, tror jag, Jáchym Topol, kanske för att han länge var den enda tjeckiska författaren som var översatt till svenska på senare tid. Idag är situationen annorlunda, tack och lov. Jag vet att Topols roman Nattarbete har redan hunnit leta sig även in i några bokbloggares bokhyllor, trots att jag inte har lyckas hitta några recensioner (tipsa gärna så att jag kan länka).

Jag har läst Nattarbete och bloggat om den så här: "Nattarbete är en fascinerande och annorlunda roman, mörk men ändå hoppfull. Jag förstår att den har fått en framstående plats i den samtida tjeckiska litteraturen och vill gärna rekommndera den till alla som vill stifta bekantskap med ett författarskap från den marginaliserade delen av europeisk litteratur."  Vidare finns det recensioner av Nattarbete att läsa i SvD och i Aftonbladet.

Om man vill göra ett snabbt nedslag i den samtida tjeckiska litteraturen för att göra sig en uppfattning och inte känner för att läsa romaner kan jag tipsa om novellsamligen Tjeckien berättar: I sammetens spår. Det är en samling (ca 280 sidor) som innehåller femton noveller av femton författare och som ingår i Bokförlaget Tranans berättarserie med texter från olika delar av världen. Jag har nyligen läst samlingen och en recension av den är på gång. Så här långt kan jag säga att den var riktigt bra, mest tack vare för att texterna är inbördes så olika. Boken recenserades förut i DN, SvD och i Tidningen Kulturen.

Ja, jag vet inte vad mer jag skulle kunna tillägga just nu. Självklart finns det betydligt fler författare i dagens Tjeckien men jag valde att i den här lilla presentationen först och främst tipsa om de som finns att tillgå på svenska. Senare kommer jag att berätta även om andra, till exempel Petra Hulová och Jan Balabán. Dem läser jag på tjeckiska men gissar att de kan finnas översatta till engelska, tyska eller franska.

Så, fortsättning följer...

En "påskdikt" av Ko Un

Illustration: Ko Un

Var på väg

Du är den allra första och den som kommer efter den första

Gå vidare och vidare
Sedd från det motsatta hållet rör du dig
snabbt
en påskliljas tungspets i en snöstorm

(Av Ko Un, ur Stundens blomma)

Gula boktips till påsk

Jag har samlat ihop ett antal gula böcker påsken till ära. Vad för påskgult hittar du i din bokhylla?

Påskläsning

Boken som hönan vaktar är Tuppen och havet av Sara Paborn.

Nyhetsrubrik & Boktips

Jag har fått en liten idé som jag tänker sätta i verket på Bokmanias facebooksida. Det händer mig ganska ofta att när jag läser eller ser en nyhet i någon tidning eller på tv, associerar jag den till en bok som jag har läst och som nyheten gör mig påmind om. Jag tänker alltså utnyttja denna min "sjuka" böjelse till att på facebook ge tips på böcker bakom nyheterna - och på så sätt "återanvända" (eller reprisera) äldre och gamla bokrecensioner från bloggen. Smart va? Nyhetsrubrik & Boktips är rubriken på de kommande fb-inläggen. Så passa på att klicka på gilla-knappen för Bokmania-bokblogg på fejan, om du ännu inte har gjort det, så missar du inget.

I lördags syntes bokbloggarvärlden i GP

"Bokbloggarna tar över" heter artikeln som GP tryckte i lördags och som nu också finns att läsa på nätet. En intressant läsning om bokbloggare,  bokbloggande och bokförlag. Så, det var bara det. Ett liten blänkare.

Och allt ska vara kärlek

Den nyss utkomna romanen Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg är tänkt som en fristående fortsättning på Yarden (2009, recenseras här), men det är en sanning med modifikation. Visserligen börjar Och allt ska vara kärlek där Yarden slutar: författaren jobbar inte längre på omställningsplatsen för bilar i Malmö hamn, har han bestämt sig att en dag gå hem för gott och inte komma tillbaka. En fortsättning kräver att man går vidare men i Och allt ska vara kärlek är det inte riktigt så, inte fullt ut. Boken känns mera som en omtagning eller en mental bearbetning av Yarden.

I början var jag lite irriterad över detta ältnade, men det gick över. Sakta sakta började jag gilla stämningen och tankegångarna, lågmäldheten. Jag förstod att Och allt ska vara kärlek är en kaleidoskopisk berättelse som skiftar fokus och vrider sig runt sin egen axel i flera varv. För varje nytt varv ser man en ny variant av bilden. Den här berättelsen har ingen uttalad början och kanske inte heller något slut, den bara är. På något ställe i boken skriver Kristian Lundberg att han skriver för att äntligen bli fri sina spöken och misstag och ja, det är nog sant.

I Yarden har han förtigit kärleken. Nu vill han inte längre göra det. Kärleken finns, som en nåd och befrielse, så underbar att han befarar att den kanske bara är en hägring. En gång för länge sedan, i ungdomen, träffade författaren en ung kvinna som han blev förälskad i - och hon i honom. Men eftersom han var alkoholist förlorade han henne. Då. Sexton år senare möts de igen och det sker ett under. Känslorna finns kvar, men hos honom också rädslan och tvivlet.

"Ja, redan då, redan då när allt var för sent och förgäves så älskade jag henne och visste inte hus jag skulle kunna vinna henne tillbaka. Det gick inte. Vi var tvungna att bli andra. Ingenting är sig längre likt, förutom våra namn."

****

"Och jag vet att nu är det allvar. Kan man verkligen läka det man skadat? Kan man försonas med det man tvingades bli? jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar. Den säger: låt den andre bli större än det egna jaget."

Och allt ska vara kärlek är en bok i ett litet format men det ryms förvånandsvärt många tankar i den: Hur viktigt det är att ha en vardag som fäster en i världen. Hur lätt det är att en människa blir ägd av en annan och hur svårt det är att behålla sina gränser. Hur svårt det är ibland att våga ta emot kärleken när man är van vid att man är en människa som på något sätt blivit över. Hur det känns att leva med "ett osynligt vasst jack i hjärnan, som om man stötts mot en kantig värld".

Kristian Lundberg gör också upp med sin uppväxt som präglades av mammans psykiska sjukdom och faderns smärtsamma frånvaro, något som beskrivs redan i Yarden. Minnen som gör ont och alltid kommer att göra det. Han kämpar också med sitt eget faderskap och skriver kärleksfullt om sin son, skriver också f ö r honom. All denna kärlek! Några av de starkaste ställena i boken beskriver just relationen mellan honom och sonen.

För mig är den här boken ingen fortsättning på den förra, inte i ordets vanliga mening. Den är mera som ett komplement eller en upprinnelse. En beskrivning av ett ögonblick när mörkret börjar tunnas ut av gryende ljusstrålar och en hårt prövad människa plötsligt kan börja andas fritt.

Redan i Yarden var jag förtjust i Kristian Lundbergs anspråkslösa, direkta men ändå poetiska språk. Och allt ska vara kärlek bjuder också på många fina formuleringar (det blev många understrykningar i boken). Inga poetiska krussiduller, bara enkelt livsvisdom och frågor och tankar man känner igen.

Märks det att jag gillar Lundbergs böcker? Undrar om jag borde ge mig i kast med hans poesi...


Läs gärna också vad Böcker etc skriver om Och allt ska vara kärlek.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Man kan ha det sämre

"Hundens och kattens äventyr" - en numera klassisk tjeckisk barnbok

När jag var sju år gammal fick jag boken Povídání o pejskovi a kočičce (på svenska Kattens och hundens äventyr). Den är skriven och ritad av den tjeckiske författaren och konstnären Josef Čapek (1887-1945), bror till Karel Čapek. Jag älskade boken om hunden och katten, precis som alla andra barn före mig - och efter mig, inte minst min son när han var liten. Därför var det också självklart att boken lades ned i en flyttlåda när vi skulle till Sverige och det blev också självklart att jag inte heller senare gjorde mig av med boken, utan la den i en "nostalgikartong" uppe på vinden där den fick ligga fram tills nu. Anledningen till att jag plockade ner den var att jag upptäckte att Hundens och kattens äventyr finns på svenska. Och visst är de båda böckerna fina där de ligger sida vid sida?

I Tjeckien ges Hundens och kattens äventyr ut i ständigt nya upplagor och läses om och om igen, populariteten har inte minskat med åren. Sagorna har också filmatiserats och finns fritt på nätet, som den barnboksklassiker de är.

Det är en illustrerad kapitelbok för barn i åldern 4-8 år (ungefär) och det är meningen att man läser högt för barnen eftersom texterna är för långa för att barnen i den åldern skulle kunna läsa själva.

Kapitlen är tio till antalet. Det vill säga att de idag är tio - mellan åren 1948 och 1989 var de bara nio, det sista kapitlet censurerades bort. Tänk att jag inte hade en aning om det förrän jag fick den svenska utgåvan i min hand. Min bok är från 1972, så den har bara nio kapitel. Saken är den att Josef Čapek (och även hans bror Karel) engagerade sig mycket för demokrati och båda bröderna var goda vänner med Tjeckoslovakiens förste demokratiske president T.G. Masaryk. Och i bokens sista kapitel som heter "Hur hunden och katten firade den 28 oktober" omtalas president Masaryk i positiva ordalag, vilket så klart ogilades av den kommunistiska regimen. Den 28 oktober är för övrigt Tjeckiens nationaldag.

Vad annars handlar boken om? Hunden och katten är två vänner som bor tillsammans i ett litet hus. De tycker om varandra, pysslar med hushållssysslorna, busar och försöker göra människosaker. De lagar mat, bakar tårtor, tvättar, skurar golv, firar jul och andra högtider, umgås med kompisar, leker med barnen, gör utflykter, plockar blommor.



Hunden och katten har tvättat pälsarna i en tvättbalja och måste torka.



Hunden och katten firar Sankt Nikolas dagen den 6 december.

Allt berättas med humor och glädje och djurens tillkortakommanden framställs som att det är helt naturligt att misslyskas lite grann och göra tokiga saker när man håller på att göra något nytt för första gången. Det är ju inte så lätt att veta på en gång hur allt ska gå till i människovärlden. I och för sig märks det att det är meningen att hunden ska stå för mannen och katten för kvinnan och att det finns en viss uppfostringstanke bakom berättelserna, men det är helt ok för mig. En barnboksklassiker är en barnboksklassiker. Och hunden och katten delar ju på sysslorna och hjälper varandra, så man kan inte klaga på bristande jämställdhet.

Det roliga med boken är också att författaren hela tiden finns med på ett hörn. Josef Čapek placerar sig själv både på bilderna och i berättelserna som en och annan Hichcock, han interagerar med hunden och katten i sagorna och de pratar med varandra. När författaren sitter och har idétorka så kommer djuren och ger honom goda råd och tips på vad han skulle kunna skriva om. Det är roligt.

Hunden, katten och författaren Josef Čapek.

Jag tycker att Hundens och kattens äventyr är en fin bok som håller än idag och som även svenska barn kan ha glädje av. Litte som Bullerbyn fast med djur och i ett annat land och i en annan tid. Så jag är jätteglad över att det finns ett bokförlag (Perenn) som ger ut boken på svenska. Och priset? Bara 58 kronor hos förlaget, prutat och klart, billigare kan det knappast bli. Klicka på länken bakom bokens titel här ovan i inlägget för att läsa mer eller beställa. Men boken finns att köpa även i nätbokhandeln.

Ko Un är först ut i Nobelpriskandidat-utmaningen

Två diktasamlingar av den koreanske årligen nobelpristippade poeten Ko Un har jag lånat hem från biblioteket: Stundens blomma och Fråga månskenet om vägen. Det var tack vare Nobelpriskandidat-utmaningen som jag äntligen gjorde slag i saken och lånade Ko Uns böcker. Tanken har funnits sedan december förra året då jag skrev på det här viset och blev tack och lov omgående tagen ur min villfarelse när det gäller Ko Uns läsvärdhet.

Men det är först nu som jag kommit till skott. Jag är nyfiken och förväntansfull inför läsningen då jag på andra bokbloggar (minns tyvärr inte vilka) fått "provsmaka" Ko Uns dikter och blivit, ja vad ska jag säga, överraskad och kanske också lite blixtförälskad. Så nu undrar jag om denna blixförälskelse efter "blind daten" med hans poesi kan övergå till långvarig kärlek. Jag lånade böckerna i torsdags, alltså samma dag som Babel visade sitt reportage om Ko Un och efter att ha sett det (redan två gånger) är jag om möjligt ännu mera taggad. Nästan lite uppspelt faktiskt.

En Tranströmer på fredagkvällen

Det är den 15 april idag och alltså final för Tranströmer-vecka här på Bokmania. Det är också dags att öppna skumpan och säga grattis på 80-årsdagen käre Tomas Tranströmer och hoppas du får fina Nobelpriset i födelsedagspresent, låt vara lite i efterskott då på höstkanten. Jag önskar verkligen att du skulle få det där tjusiga priset!
Men jag får knappast möjlighet att säga grattis på riktigt, så jag får nöja mig med hans hans dikter. Till exempel den här som heter Ljuset strömmar in och som innehåller det häftiga ordet "transjordera":

Utanför fönstret är vårens långa djur

den genomskinliga draken av solsken
rinner förbi som ett ändlöst
förortståg - vi hann aldrig se huvudet.

Strandvillorna flyttar sig i sidled

de är stolta som krabbor.

Solen får statyerna att blinka.

Det rasande eldhavet ute i rymden

transjorderas till en smekning.

Nedräkningen har börjat.

(Ur: Sorgegondolen)

En Tranströmer på torsdagkvällen

Ibland sker det sammanträffanden - eller så är det bara fråga om någon sorts naturlag. För i kväll har jag, på förhand, valt ut dikten April och tystnad, bland annat för raderna med skuggan, fiolen och svarta lådan men också för att dikten handlar om april och om våren och känns därför superaktuell. Jag är ute efter den där vårkänslan! Men så tittar jag på Babel i kväll och vad gör de i studion? Jo, de sitter och dissekerar just den fina strofen. Fast de gör det på ett intressant vis som tur är, inte på analysera-sönder-en-fin-dikt-vis. Jag tyckte också om vad Aris Fioretos sa i programmet, att det är dumt att välja ut favoritrader ur Tranströmers dikter eftersom man upptäcker nya favoritrader varje gång man läser hans poesi. Det håller jag med om, det är ju just det som är så magiskt med Tranströmer. Den här dikten är ett jättebra exempel på det, tycker jag.

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

De enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret

hos pantlånaren.

(Ur: Sorgegondolen)

En Tranströmer på onsdagkvällen

För att fortsätta min personliga hyllning till Tomas Tranströmer och för att samtidigt fira Världsbokdagen idag väljer jag den här stillsamma haikudikten av veckans födelsedagsbarn.


Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.


(Ur: Den stora gåtan)

Mot ljuset

Elin Boardys nya roman Mot ljuset utspelar sig på andra sidan jorden i en tid som kännetecknas av andra världskrigets efterdyningar. I november 1947 följer den 24-åriga Elly med sin lillasyster Annie och hennes nyblivne danske läkarmake på en kombinerad bröllops- och praktikresa till Malaysien. Bakom sig i Göteborg lämnar Elly sitt jobb som kartriterska, en sörjande far och minnen av kriget. På plats i Malaya konfronteras hon med plantageägarnas livsföring och hela den inhumana koloniala ordningen och känner sig malplacerad. Medan Annie gladeligen anpassar sig till societetslivet och utan några som helst förbehåll axlar hustrurollen, börjar orättvisorna gnaga i Ellys själ. Systrarna som förut stod varandra mycket nära börjar skiljas åt av ett mentalt avstånd. Plötsligt upplever Elly att de inte längre talar samma språk, inte längre tänker samma tankar, inte längre känner igen varandras blickar.
En annan sak är att Elly avskyr att bara vara åskådare i en värld som tillhör männen; hon blir illamående av att behöva stå och storögd applådera när de skjuter elefanter. Det känns också löjligt att trippa omkring i kjol, sidenblus och högklackade skor när djungeln finns strax bakom hotellet. Elly dras starkt till äventyret och friheten, har konstnärsdrömmar, längtar efter kärlek. Och visst blir hon förälskad, så där alldeles hopplöst upp över öronen... Mannen som hon faller för är den hemlighetsfulle Niels vars politiska åsikter och förflutet i danska motståndsrörelsen blir en väckarklocka för Elly. Problemet är bara att Niels inte riktigt är den han utger sig för att vara, vilket Elly får svårt att hantera. När det sedan blir ett våldsamt upplopp i trakten och sällskapet får all anledning att frukta för sina liv, förändras Ellys tillvaro ännu mer. Men kanske är det just då som hon förstår vem hon är, vem hon vill vara och åt vilket håll som ljuset finns att finna.

Mot ljuset är en lågmäld historia som trevar sig fram till berättelsens upplösning. Den gör inte mycket väsen av sig eftersom Elin Boardy inte är en författare som slår på stora trumman, det gjorde hon inte i Allt som återstår (2008) heller. Tvärtom finns konflikten i alla de små och knappt synbara förskjutningarna som av olika anledningar sker i Ellys liv. Som läsare måste man verkligen vara uppmärksam för att märka förändringarna.

Mot ljuset är en utvecklingsroman som primärt skildrar en ung kvinnas sökande efter sig själv, sin roll i livet och sin position gentemot andra och världen. Boardy går in i Ellys huvud, drar fram hennes tankar och frågor i ljuset. Svaren är inte målet, däremot frågorna Elly ställer sig. Vem är hon? Varför förväntas hon att vara på ett visst sätt bara för att hon är kvinna? Var finner man alla ord som man borde säga? Hur gör man för att benämna sådant som är svårt?

Stillsamheten i boken är påtaglig. Mycket sker i blickar, genom blickar. Blickar som möts utan att personerna riktigt ser eller når varandra. Tyvärr finns det rätt mycket av ”blickar” i boken – alldeles för mycket. Ett språkligt gruskorn som en korrekturläsare borde ha sopat bort, tycker jag. Men bortsett från det har Elin Boardy ett fint och unikt berättarspråk som fängslar.

Det är inte alla författare förunnat att kunna skildra livets dramatik med lugnet och vardagligheten som främsta medel, men Boardy kan det. Jag gillar också att hon även denna gång placerar sin hjältinna i en annan historisk tid och fjärran från nutidens rostfria diskbänksrealism. Den svenska samtidslitteraturen behöver unga kvinnliga författare som går sina egna vägar. Med denna sin andra roman har Elin Boardy definitivt blivit en röst att räkna med.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2011-03-29. Här återger jag den lite förkortad.)



Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

På Världsbokdagen får eskilstunaborna veta att en bokhandel läggs ner

Normalt firas Världsbokdagen den 23 april men eftersom den i år sammanfaller med Påskafton rekommenderar Svenska Unescorådet att fira den redan idag den 13 april i stället. Och visst firar man med bokrelaterade aktiviteter på landets bibliotek och andra ställen, både idag och hela veckan lång, inte minst i Eskilstuna där jag bor. Tanken med Världsbokdagen är att den ska vara världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt värnandet om upphovsrätten och människors fria tillgång till information.

Döm då om min förvåning när jag slog upp lokaltidningen i morse och upptäckte en artikel om att en av stadens tre centrumbelägna bokhandlar ska efter en 175 år lång verksamhet läggas ner. Vilket tråkigt besked på Världsbokdagen!

Som anledning till att bokhandeln går i graven uppges konkurrensen från nätbokhandeln, storköpen och en icke nämnd rikstäckande bokhandelskedja (kan du gissa vilken?). En visa man hört förut och tyvärr kommer att höra igen, och igen, och igen, tills det inte kommer att finnas några fysiska boklådor kvar någonstans, förutom möjligen i Stockholm och i Göteborg. Jag är ledsen. Jag tycker att det är synd. Jag tycker att Bokia är en trevlig bokhandel med trevlig personal och med en god anknytning till den lokala kulturen. Men uppenbarligen är det inte några lönsama egenskaper.

En Tranströmer på tisdagkvällen

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

(en haikudikt ur Den stora gåtan av Tomas Tranströmer)


I kväll var det repris på ett radioprogram om Tranströmer och om varför hans poesi översätts så flitigt till allehanda utrikiska språk. Mycket intressant.

När jag tänker på Tomas Tranströmer...

När jag tänker på Tomas Tranströmer tänker jag på vad hans poesi betydde för mig då i mitten av 90-talet när jag som vuxen höll på att erövra mitt språk, mitt svenska språk. Hur jag i hans dikter hittade några av nycklarna till svenskans skönhet och ordrikedom. Det är tack vare honom jag till exempel vet vad en spilta är. Och vad den kan vara - att en stjärnbild kan stampa i den. Och det vill inte säga lite, även om det låter banalt.

Kanske är det en efterkonstruktion, jag vet inte längre, men jag har för mig att den allra första dikten av Tomas Tranströmer som jag läste, och den enda som jag till och med lärde mig utantill (det är sant, jag skämtar inte), var dikten Storm ur samlingen 17 dikter (1954). I den dikten finns något som berör mig djupt. Kanske är det skönheten i uttrycket, stämningen, bilderna, innebörden, att mitt favoritträd eken är med. Dikten talar till mig helt enkelt, alltid.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
                        svartgröna fästning.

Nordlig storm. det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
                        högt över trädet.

Tomas Tranströmer är en av mina kära "huspoeter" och för att hylla honom inför hans stundande 80-årsdag tänker jag citera en liten dikt av honom och/eller skriva något kort här på bloggen varje dag ända fram till fredagen då det är hans födelsedag. En Tranströmer-vecka, helt enkelt. Håll till godo.

Herta Müller kommer till Bokmässan i september - jippiiiii!!

Jag har önskat mig så mycket och så starkt att 2009-års Nobelpristagare i litteratur Herta Müller skulle komma till Bokmässan i Göteborg i höst att önskevågorna måste ha satt hela bokmässehögkvarteret i gungning. Och så kom beskedet i morse - Herta Müller kommer. Det är så sjuhelsikes fantastiskt roligt att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Åka hem och försjunka i någon av hennes böcker kanske?  Nä, det går inte. Inte nu.

Som de flesta säkert redan känner till så är Bokmässans tema i år tyskspråkig litteratur: Tre länder ett språk - Tyskland, Österrike Schweiz. Att Herta Müllers närvaro kommer att vara en av höjdpunkterna i programmet är ett som är säkert. I pressmeddelandet läser jag att hon kommer att medverka i två seminarier. Dels ska hon prata om språket som Heimat (hem), dels berätta om två av sina böcker som nu är aktuella i svensk översättning: essäsamlingen Hunger och siden (Bokförlaget Tranan) och debutboken Flackland (Wahlström & Widstrand), en novellsamling som ges ut i ocensurerad och reviderad version.

Herta Müllers besök på Bokmässan sker på initiativ av och i samarbete med Rumänska kulturinstitutet. Strålande!

Här kan du läsa min recension av Herta Müllers roman Hjärtdjur.

Böcker jag har på gång just nu

Tjeckisk litteratur i korthet - från 60-talet till 1989

Det finns ett årtal som utgör en vattendelare i den  tjeckiska litteraturen under andra halvan av 1900-talet, nämligen år 1989 då muren föll. Före Sammetsrevolutionen fanns det två sorters författare: de som var sanktionerade av den kommunistiska regimen och de som ägnade sig åt underjordisk litteraturspridning som man brukar kalla för samizdat. Oavsett vilken grupp man som författare tillhörde, innebar det ett politiskt ställningstagande, på det ena eller andra sättet. Om jag för enkelhetens skulle vilja hårddra klassificieringen så skulle jag säga att tjeckiska författare var före 1989 antingen regimens medlöpare eller regimkritiker, fast fullt så enkelt och svartvitt var det naturligtvis inte.

De författarna som inte utmanade systemet publicerades på löpande band, fick stipendier och kunde åka på utlandsresor (mest bara till Sovjetunionen och övriga östblocket, men ändå). De ägnade sig åt socialistisk realism, alla andra konstarter var i princip uteslutna. Men ändå var det så att även dessa författare kunde göra ett medvetet val. De kunde först säga något snällt om överheten och sedan utforma sina texter så att de inte retade upp någon och kom igenom censuren. En sådan författare var till exempel Bohumil Hrabal  (Danslektioner för äldre och försikomna, Harlekins millioner) eller Ota Pavel (De vackra rådjurens död). Självklart fanns det även typiska medlöpare, de som stod högst i kurs hos regimen, men dem är det ingen som bryr sig om idag.

En positiv sak som censuren förde med sig var att det gavs ut stora klassikerupplagor. Inte bara tjeckiska klassiker utan klassiker från hela världen pumpades ut och strömmade till de tjeckiska läsarna och att läsa klassiska litterära verk var inget konstigt, de var en del av vardagskulturen - åtminstone hos de som gärna läste böcker. Även lyriken hade en relativt bra ställning, skulle jag tro, därför att den ofta var befriad från politisk propaganda. Och här måste jag förstås nämna poeten Jaroslav Seifert vars kärleksdikter är mycket vackra. Han fick Nobelpriset i litteratur 1984 men hindrades av regimen från att hämta det vid utdelningen. Och eftersom han dog innan kommunismregimen föll hade det aldrig blivit av.

När det gällde regimkritiska författare, hade de allt som oftast två alternativ: Antingen stanna kvar i landet och bli disidentförfattare eller emigrera. Exempel på författare som valde att stanna kvar i dåvarande Tjeckoslovakien är dramatikern, essäisten och så småningom presidenten Václav Havel (jag rekommenderar varmt hans dramer som finns i en samlingsvolym på svenska), Ludvík Vaculík (Tjeckisk drömbok) eller Ivan Klíma (Mina glada morgnar, Mina första kärlekar, Mina gyllene yrken, Kärlek och sopor). På hemmaplan  spreds deras verk genom avskrifter på skrivmaskin, duplicerade på karbonpapper. Det var en verksamhet som var förknippad med största möjliga hemlighetsmakeri eftersom det inte var alldeles ofarligt. Även läsningen av samizdatböckerna var förenad med fara, så klart. Men förutom att dessa författare nådde sina trogna läsare på underjordiska vägar blev de publicerade uomlands, bland annat i Sverige. Tack vare det är de ganska välkända hos svenska läsare. Många gav ut sina böcker också i Kanada hos makarna Skvorecký som hade ett disidentbokförlag i Toronto.

Bland de som emigrerade till andra länder finns till exempel Milan Kundera, Arnošt Lustig och Josef Skvorecký. Det behöver knappast påpekas att de efter uppbrottet blivit bannlysta av regimen i Tjeckoslovakien. Mycket tack vare Skvoreckýs förlagsverksamhet kunde dock många av de emigrerade författarna fortfarande bli lästa av tjeckiska läsare då utgåvorna hade sina vägar tillbaka in i landet.

En sak hade disident- och exilförfattarna gemensam och det var att deras namn  inte sällan fanns i form av underskrifter under Charta 77.

En annan intressasnt sak att nämna är att Lustig brukade på senare år förekomma i Nobelprissammanhang som en möjlig kandidat till priset men fick det aldrig (han dog tidigare i år). Medan Lustig i sina böcker förvaltade erfarenheterna han fick som förintelsens överlevare, skriver Kundera och Skvorecký böcker som på olika sätt berör diktarurens ofrihet och/eller idioti. Kundera skriver jag ganska mycket om här på bloggen, det är bara att göra en sökning eller titta under kategorin "tjeckisk litteratur". Det finns lite om Havel också.

Det finns inte många kvinnor som brukar omnämnas i sammanhanget, själv kommer jag bara på en enda och hon heter Eva Kantůrková. Jag tror inte att hon finns översatt till svenska men jag har åtminstone två böcker av henne (en essäsamling och en roman). Romanen finns översatt till engelska under titeln My Companions in the Bleak House (med förord av Václav Havel). Ingrids boktankar har läst boken och bloggat om den.

Efter 1989 var det ett enormt sug efter böcker av dissidentförfattarna och exilförfattarna. Alla skulle ges ut i Tjeckien, äntligen! Det var mycket spännande och festligt och det höll i sig i några år. Stora upplagor, samlingsvolymer. Intervjuer och framträdanden i radio och tv. Återvändanden. Jag har fortfarande ett flertal titlar stående i bokhyllan, de som jag packade ner i flyttkartongerna när jag flyttade till Sverige 1992.

Så småningom stillades dock nyfikenheten, alla de "förbjudna" böckerna blev lästa, man ville ha något nytt igen. Tiden var inne för litteraturen att gå vidare, en ny generation av författare stod för dörren. Men det är ett annat kapitel.

Boktitlar som jag nämner i det här inlägget är böcker som finns att få tag på på biblioteket eller på antikvariat och jag har valt de som jag själv tycker om och känner att jag kan rekommendera. Och om jag skulle få välja bara en enda bok att rekommendera? En som inte är skriven av den store och lätt uttjatade Milan Kundera? Då skulle jag tveklöst välja Tjeckisk drömbok av Ludvík Vaculík. Den kom ut på Bonniers 1987 (över. Karin Mossdal) och är en självbiografisk dagboksroman från det så kallade normaliserade Tjeckoslovakien under perioden 22 januari 1979 till och med den 2 februari 1980. Man får en rätt så bra insikt i hur det var att vara författare i landet just då. En välskriven bok med såväl allvar som humor. (Jag kollade på Bokbörsen och den finns där, så först till kvarn gäller.)

Bibliotekarien och Silverbibeln

Jag har alltid varit mycket fascinerad av den här tavlan som heter Bibliotekarien och är målad av italienaren Giuseppe Arcimboldo (ca 1527-1593). Ni har säkert säkert själva sett bilden många gånger då den brukar användas på omslag till diverse litteratur- och språkhandböcker.

Vem var denne Arcimboldo? Förresten, jag undrar om det bara är en slump att namnet på konstnären som försvunnit i Roberto Bolaños roman 2666 är så väldigt likt... Men, tillbaka till vår Arcimboldo. Han var hovmålare hos de habsburgska kejsarna i Wien och Prag på 1500-talet och är känd för att han komponerade bisarra allegorier genom att avbilda objekt, djur, frukter, växter m.m. så att de gav illusion av porträtt - som t.ex. Bibliotekarien. Ett annat berömt konstverk är t.ex. Trädgårdsmästaren som är uppbyggd av grönsaker.

Tavlan Bibliotekarien från 1566 föreställer Rudolf II:s historiker Wolfgang Lazius. Målningen finns idag på Skokloster, dit den fördes som krigsbyte efter svenskarnas stormning av Prag 1648 under 30-åriga kriget. Där ser man! Jag hade ingen aning om att tavlan hade sina rötter i Prag förrän jag började skriva det här inlägget, vilket för mina genast tankar till ett annat mycket känt krigsbyte från samma tid och samma plats, nämligen Silverbibeln (mer info) som numera finns att beskåda i Uppsala.

En bok och ett bokligt konstverk - båda med en historia i Tjeckien men nuvarande placering i Sverige. Konst och litteratur har sina vägar...