söndag, mars 27, 2011

Ru

Ru. På franska betyder ordet "bäck" eller "flöde". På vietnamesiska betyder det "vaggvisa" eller "att vagga". På svenska står ordet, som är en boktitel, för en av de bästa böckerna jag läst. Ru är en själbiografisk roman av Kim Thúy. Vem är då Kim Thúy? Du behöver inte skämmas om du aldrig har hört namnet förut, men du ska göra ditt bästa för att fort som sjutton få tag tag på boken och läsa den!

Författaren Kim Thúy har vietnamesiska rötter men lämnade Vietnam som tioåring 1979. Som båtflykting undan kriget och kommunismen på väg över havet mot ett flyktingläger i Malaysien. Sedan hamnade hon och hennes familj i Kanada. Ru är en självbiografisk berättelse om livet självt, Kim Thúys litterära debut - prisbelönt både i Kanada och i Frankrike. Ru är ursprungligen skriven på franska, översatt till svenska av Marianne Tufvesson.

Även om boken klassificeras som roman liknar den inte en roman, tycker jag. Ru är ett gripande flöde av känslomminnen som väcks till liv genom associationer, enligt metoden det ena ger det andra, vilket innebär att minnena inte berättas kronologiskt, utan allt eftersom de framträder. Det är inte rörigt. Det är fullständigt naturligt. "Jag berättar brottstycken ur mitt förflutna som vore de anekdoter, stå upp-nummer eller dråpliga berättelser från fjärran länder med exotiska landskap, märkliga ljud och komiska gestalter", skriver författaren i slutet av boken och ja, det är just vad hon gör på dessa blott 150 sidor som får mig att skälva av hänförelse, kärlek, sorg och djupaste känslonärvaro. Ibland kommer jag på mig själv att läsa vissa rader om och om igen - inte för att jag inte förstår dem, utan för att jag vill suga i mig varenda bokstav. Ge känslan som orden väcker gott om tid att sjunka in. Spara dem, behålla dem hos mig.

Jag har sällan läst något så vackert, uppriktigt, enkelt, poetiskt och allmänmänskligt som Ru. Magnus Utvik i Gomorron Sverige förra veckan sa att bättre än så här kan man inte skriva och jag skriver utan att blinka under med allt vad jag är värd för det är så sant så sant! Undrar bara hur det kommer sig, och kommer snart fram till att textens styrka finns i det faktum att Thúy inte berättar om minnen som sitter i hjärnan, utan om minnen som vilar förborgade i kroppen och i hjärtat. Som tusenåriga människominnen, lagrade på cellnivå. Eller i alla fall mycket djupt. Då och då utlöses minnena i boken av samtida händelser och blir till den eviga händelsekedjan som förbinder barndomen med vuxenlivet och i sin tur föräldraskapet.

Allt detta gör Thúy på ett språk som är det vackraste vackra och helt utan patos och sentimentalitet, trots att Vietnamkriget är allnärvarande. Kim Thúy berättar ofta om sorgliga saker (man känner tårarna tränga fram, man gör det!), men hon gör det utan anklagelser och utan moraliska pekpinnar. Ingen ställs till svars, kanske för att ett krig bara har offer, oavsett sida.

Livet är som det är, man lever det, man fortsätter, ser sig inte om. Två ord som jag närmast kommer på att beskriva Ru med är "oskylt" och "ödesmättat". Här nedan kommer ett stycke som enligt min mening beskriver boken på ett bra sätt, det är en beskrivning av hur familjen och de andra båtflyktingarna anländer till Malaysien:

"Hade vi dröjt ytterligare en kvart med att gå i land hade vi aldrig fått stå med fötterna stadigt förakrade i paradisstrandens finkorniga och gyllenbruna sand. Vår båt blev totalförstörd av vågorna under ett vanligt skyfall strax efter att vi hade landstigit. Vi var drygt två hundra som under tystnad bevittnade föreställningen med ögon dimmiga av regn och bestörtning. En efter en sprätte brädorna i väg på vågkammarna, som vid en konstsimuppvisning. Jag är övertygad om att åsynen för en kort stund gjorde oss alla religiösa. Alla utom en. Han simmade ut för att leta efter guldmynten som han hade gömt i båtens bensinfat. Han kom aldrig tillbaka. Kanske var det guldet som fick honom att sjunka, kanske var det för tungt att bära. Eller också tog strömmen honom som straff för att han vände sig om, eller för att påminna oss om att man aldrig ska sakna det man har lämnat bakom sig."

Jag tycker mycket om Kim Thúys sätt att berätta om sina föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, kusiner och syskon. I samma andetag berättar hon om Vietnamns smärtsamma historia och klarar det med mycket få ord men mer talande än så kan det inte bli.

Hon berättar också om sina söner och hur de lär henne vad sann kärlek är. De avsnitten är vackrast, starkast, ledsammast. Så mycket kärlek det finns i en mors hjärta!

Rotlöshet, som är alla flyktingars arv, finns så klart också med i boken - den andas igenom hela texten och tar sig alla möjliga uttryck.

Jag har blivit mycket tagen av den här boken, både av berättelsen och av det vackra språket, och känner att vad jag än skriver så klarar jag inte att beskiva vilken läsupplevelse den här boken varit för mig. En människas uppriktigt och okonstlat återgivna erfatenheter har ofta en förmåga att drabba en med sin fulla kraft. Särskilt när man betänker att historien inte bara upprepar sig hela tiden, utan inte alls är lång borta. Det är bara att titta på nyheterna i kväll. Eller någon annan kväll...

Läs också vad några andra (bok)bloggare skrivit om Ru, till exempel Bokstödet, En och annan bok eller Vaka över ensamheten.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

5 kommentarer:

Lindlund sa...

Jaha, låter spännande, då har man en till bok på vill-abslolut-läsa-listan.

evalinn sa...

Det låter som en underbar bok! :-)

violen sa...

Läser den nu.......

berörd, berörd!

paulinamartinezblogg sa...

Jag fick en stark lust att läsa den och bara titeln..är vacker och meningsfull! Hur är då boken? Tack för inlägget, tänk vad en bok kan göra med oss läsare...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag tycker att du absolut ska läsa Ru, det är en magisk bok. Nu har det kommit ut en ny roman av Kim Thúy som heter Män och den verkar vara fantastiskt den också. Jag ska precis börja läsa den.