Nina Hagen kommer till Bokmässan, det är klart nu, och jag har ingen aning om vem hon är. Undrar om det är mycket pinsamt för min image, men jag kan inte rå för att punkrock aldrig varit min typ av musik, inte ens när jag var en bråkig tonåring i början av 80-talet. Men jag antar att många av er där ute gläds åt beskedet.
I pressmeddelandet läser jag också att hennes sjävbiografi Bekännelser kommer ut lagom till Bokmässan (på Verbumförlag). I den skriver Nina Hagen osminkat om sitt liv och tar med läsaren på en vild roadmovie som präglas av kärleken, drogerna och döden. Det är en livsberättelse som börjar i Östberlin och sedan fortsätter ut i världen. Nina Hagen lär skriva som hon sjunger – utan skyddsnät och krockkudde, chockerande, provocerande och reservationslöst autentiskt.
Ett litet tillägg några timmar senare:
Jag har självklart läst på lite om vem Nina Hagen är och även lyssnat på henne på YouTube och jag tror att jag har kommit fram till en rimlig förklaring varför jag inte har hört (om) henne på 80-talet när hon blev en stor ikon i Västtyskland och hela västvärlden. Mitt hemland Tjeckoslovakien var ju på den tiden bästis med Östtyskland och det är klart att västtyska artister vars styvfäder var gamla östtyska protestsångare som med hela sin familj förklarades som icke önskvärda i Östtyskland var inte precis sådana som spelades i tjeckoslovakisk radio. Men man lär sig så länge man lever, så även jag, och det är tur det. Den där muren var en riktigt tråkig sak och jag skyller mitt ovetande om Nina Hagens existens på den för jag tror att det är med all rätt. Däremot har jag ingen bra förklaring till att jag missade henne fram tills nu, i alla fall ingen bättre än att hon inte spelar min typ av musik. Så var det med det. Men jag är nyfiken på henne och det skulle inte förvåna mig om jag valde att lyssna på hennes seminarium på Bokmässan.
