Ingenstans går det underligare till
än i världen.
Sällan jämn gång, sällan ostörd musik.
Hack.
Sällan vandring från klarehet till klarhet.
Ofta:
hackande tänder, flackande ögon
mellan horisont och backspegel.
När?
Här eller där?
Fackmännen misstog sig ofta.
Almanackan förutsade inte
alla förmörkelser.
Ofta gick solen ned
medan vi beundrade soluppgången.
Ofta började huset brinna
medan vi diskuterade försäkringen.
Såpbubblan sprack
på väg till de sju färgernas museum.
Det här är ungefär hälften av en dikt som Werner Aspenström har skrivit och som heter
Hack (ur samlingen
Inre). Men tanke på alla ofattbara och svårt intagbara tv-bilder från Japan sedan igår var jag tvungen att plocka fram min kära Aspenström-för-alla-lägen-diktsamling för att finna ord för min känsla att här håller vi på med vårt som om ingenting hade hänt i världen. Som om man kunde vara säker på att vakna varje morgon och finna världen utanför så som den var kvällen innan. Världen har en märklig förmåga att rasa plötsligt. Det händer mycket hemskt i världen, hela tiden och inte enbart på grund av naturen, utan mycket är människoförvållat. Alla har sina problem, men proportionerna blir ibland obegripligt olika. Ingenstans går det underligare till än i världen, verkligen. Men det är bara att leva vidare och streta på, i stort som i smått.
