På Nobelmuseet som jag har besökt idag finns ett café och i det cafét har de stolar. Jaha, tänker du nu, det minsta man kan begära av ett fikaställe är ju just at det finns stolar att sitta på och det har du så klart helt rätt i. Men de här stolarna är lite speciella. De är nämligen signerade av Nobelpristagare.
Jag visste redan innan att det var så och började vända på stolarna så fort jag kom in på stället (man får göra det, det uppmuntras) men insåg snart att det var ett ganska så hopplöst företag. Omöjligt att hitta pristagare i litteratur. Dels är autograferna svårläsliga, dels sitter de huller om buller (dvs pris om pris). Jag gav upp. Sedan föreslog min son som gjorde mig sällskap att vi skulle sätta oss i ett angränsande rum eftersom det fanns ett fönsterbord där och utsikten var mot Stortorget. Trevligt trevligt, det tar vi, sa jag. Och vad såg jag när jag drog fram min stol? En lapp. På lappen ett foto av Vargas Llosa.
Jag vände på stolen.
Såg att stolen var signerad av bl.a. Orhan Pamuk, Herta Müller och Mario Vargas Llosa. Jag slog mig ner och tänkte att vilket sammanträffande, i alla fall. Drack min latte och pratade med sonen. Sedan tog vi en promenad. En sån där skön dag.
Hur kommer det sig att stolarna är signerade? Det är enkelt. I december varje år bjuds nämligen årets Nobelpristagare på lunch i museets kafé och som tack för maten blir de ombedda att skriva sina namnteckningar under stolarna. En rolig idé, tycker jag.
