onsdag, mars 02, 2011

Det där som nästan kväver dig

Många är vi läsare som redan älskar romanerna En halv gul sol (2007) och Lila hibiskus (2010) av Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria. Hädanefter kommer vi att älska också hennes nya novellsamling Det där som nästan kväver dig (översatt av Ragnar Strömberg).

Boken innehåller tolv noveller som ibland utspelar sig i Nigeria, ibland i USA. Huvudpersonerna är unga afrikanska kvinnor som kämpar under oket att inte bli sedda som individer utan bara som familjemedlemmar vars öde är underordning, vare sig de lever i Nigeria eller inte. Utanförskap, frustration, imigrantlivets främlingskap och hemlängtan kontrasterar mot Nigerias blodiga nutidshistoria, liksom mot det ännu levande koloniala arvet. Kvinnorna har många stigmatiserande stämplar att tvätta bort och striden mot amerikanernas och européernas fördomar är lika evig som tröttsam. Det finns så mycket som nästan kan kväva en...

Adichies berättarflöde är mjukt. Tiden slingrar sig från ett nu till en tid före, för att i nästa skede beröra nuet igen. Arvet och erfarenheterna påverkar personernas liv och beslutsfattande. Jag tycker om att novellernas slut ofta innebär en vändning mot något nytt, kanske en framtid. Och språket! När liknelserna kommer från Adichies sinnevärld doftar det underbart av Afrika.

Alla novellerna är mycket fängslande och väcker många känslor hos mig, även motstridiga. Varje berättelse lägger ett sandkorn av vishet i min hjärna och gör att jag efteråt känner mig om inte som en bättre människa, så åtminstone lite klokare.

Den här recensionen skrev jag för Eskilstuna Kuriren där den publicerades den 15 februari och eftersom texten skulle hållas kort, hade jag inget utrymme att berätta något mer specifikt om någon av novellerna i boken, vilket jag förstås tyckte var lite synd. Men den möjligheten har jag nu, så jag tänker utnyttja den.
 
Det finns särskilt en novell som har fastnat lite djupare i mitt minne och den heter Den amerikanska ambassaden.
 
I grova drag går handlingen i novellen ut på att en kvinna, vars man är en oppositionsjournalist i Nigeria, står i visumkön på amerikanska ambassaden och i sina tankar summerar hon den senaste tidens händelser - allt det tragiska som fört henne dit där hon står just nu. Regeringsstyrkorna har länge varit ute efter hennes man och en kväll stormade de huset. Kvinnans lille son Ugonna blev mördad under "besöket". Mannen hittade de inte. Det som återstår är att lämna landet och söka asyl i USA.
 
Väl framme vid visumluckan upplever kvinnan en stark känsla av svek gentemot sin döde pojke, det känns omöjligt för henne att använda sig av hans död för att köpa sig ett bättre liv i USA. Byråkraten i luckan med sin monotona röst och standardfrågor är knappast värdig att ens höra talas om pojken. Det är ju hon, bara hon, som kände barnet, kände honom på riktigt. Levde genom honom. Plötsligt vet hon vad för slags liv hon vill leva i fortsättningen. Det räcker med nästan bara en endaste blick från administratören för att hon ska förstå det och fatta ett beslut...
 
Det här en gripande novell och den är också mycket vackert skriven (de är de övriga också, i och för sig). Adichie är den litterära gestaltningens mästarinna och liknelserna bottnar i den afrikanska vardagen, som till exempel i det här stycket om Ugonnas död:
 
"... ett kort ögonblick tänkte hon att smällen kanske inte var ett pistolskott, kanske var det åska, den som smyger sig på i början av harmattan, kanske var den röda fläcken faktiskt palmolja och Ugonna hade på något sätt kommit åt flaskan och lekte avsvimmad, fast han sldrig hade lekt det förut."
 
Andra noveller som jag fortfarande tänker på är till exempel titelnovellen Det där som nästan kväver dig eller novellen Äktenskapsarrangörerna.

Det är visst något mycket speciellt med Adichies berättelser! Jag är helt förtrollad av novellsamlingen och det skulle inte förvåna mig alls om jag redan ganska snart gjorde en ömläsning.



Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

För att läsa min recension av Adichies roman En halv gul sol, denna bladvändare om Biafrakriget, klicka här.