En annorlunda bok på två språk, svenska och persiska

Karin, Forough: En själ, två språk är en samlingsvolym med dikter av Karin Boye och den iranska poeten Forough Farrokhzads (1035-1967). Bilden visar omslaget på boken med målningar som föreställer Karin och Forough. För oss svenskar är Forough på framsidan, för de som läser på persiska är Karin på framsidan. En rolig detalj - eller konsekvens av sättet att läsa.

Varje dikt står både på svenska och persiska och när jag läser dikterna känns det som att de har ganska mycket gemensamt. Det är något med stämningen... Fast jag tycker att det är synd att jag inte kan tyda persisk skrift för att kunna känna rytmen i orden, det skulle vara häftigt att kunna göra. Jag kanske måste be min sons sambo att läsa några av dikterna högt för mig...

Jag har aldrig hört talas om Forough men i förordet läser jag att hon innan hon dog skrev fem diktsamlingar och var som poet ganska kontroversiell (och antagligen fortfarande är) eftersom hennes lyrik är en protest mot kvinnans roll och ställning i det iranska samhället. Tematiken i Faroughs dikter är kärlek, döden, sorgen, gud, manligt och kvinnligt och allt sådant som vi lätt känner igen. Lite även från Boyes poesi. Det känns inget konstigt att läsa de persiska dikterna eftersom de delvis följer ett västerländsk mönster för lyriken, även om det naturligvis också finns referenser till traditionell persisk lyrik. Det läser jag också i förordet. Det här skulle jag inte kunna komma på själv eftersom jag inte är någon erfaren läsare av persisk lyrik. Men jag är glad att jag fick låna boken.

Jag tycker att boken är en rolig idé : iranier bosatta i Sverige får möjlighet att lära känna Karin Boyes underbara poesi och svenskar kan stifta bekantskap med en betydande kvinnlig poet från Iran. Ett spännande språkligt och litterärt möte och ett fint försök att få två skilda kulturer att mötas och befruktas.

När jag googlar på Forougs namn för att kunna länka till mer information upptäcker jag ett inlägg hos Snowflakes in rain som för inte så länge sedan skrev om just henne och till och med publicerade en mycket fin dikt av henne på sin blogg. Så läs gärna mera hos Snowflake.

Och om du vill läsa fler av Faroughs fina dikter, följ den här länken. Jag tror att du kommer att tycka om dikterna eftersom de är lätta att ta till sig.

Böckerna i ryggsäcken

På facebook visade jag igår min med böcker fullpackade ryggsäck och nu tänker jag avslöja vilka böcker som gömde sig i den. Jag hade dem med mig till ett litet lokalt bibliotek några mil utanför Eskilstuna där jag under måndagkvällen träffade medlemmar i föreningen Bullar & Böcker och under en timmes tid pratade om min bok- och läskärlek samt bokbloggande. Naturligtvis var det meningen att jag också skulle dela med mig av några sköna boktips, vilket jag gladeligen gjorde. Därav den tunga packningen. Men vad gör man inte för en så god sak? Bättre börda bär man ändå aldrig med sig - eller hur var talesättet nu?

Här kommer i alla fall listan på böckerna som jag tipsade om (länkarna leder till recensionerna här på bloggen). Mina favoriter från världens alla hörn:

Minnen (Torgny Lindgren)

Darling River, Drömfakulteten (Sara Stridsberg)

Båten (Nam Le)

Kärlekens historia (Nicole Krauss)

Berättelsen om Pi (Yann Martell)

Vägen (Cormac McCarthy)

Baby Jane, Stalins kossor och Utrensning (Sofi Oksanen)

En halv gul sol , Det där som nästan kväver dig (Chimamanda Ngozi Adichie)

Mellan attentaten (Aravind Adiga)

En dag (David Nicholls)

I skuggan av min bror (Uwe Timm)

Ru (Kim Thúy)

Det var jätteroligt att besöka Bullar & Böcker och jag hoppas att de som lyssnade på mig drabbades av ett svårartat lässug som bara kan botas genom läsning, även om endast tillfälligt.

Ru

Ru. På franska betyder ordet "bäck" eller "flöde". På vietnamesiska betyder det "vaggvisa" eller "att vagga". På svenska står ordet, som är en boktitel, för en av de bästa böckerna jag läst. Ru är en själbiografisk roman av Kim Thúy. Vem är då Kim Thúy? Du behöver inte skämmas om du aldrig har hört namnet förut, men du ska göra ditt bästa för att fort som sjutton få tag tag på boken och läsa den!

Författaren Kim Thúy har vietnamesiska rötter men lämnade Vietnam som tioåring 1979. Som båtflykting undan kriget och kommunismen på väg över havet mot ett flyktingläger i Malaysien. Sedan hamnade hon och hennes familj i Kanada. Ru är en självbiografisk berättelse om livet självt, Kim Thúys litterära debut - prisbelönt både i Kanada och i Frankrike. Ru är ursprungligen skriven på franska, översatt till svenska av Marianne Tufvesson.

Även om boken klassificeras som roman liknar den inte en roman, tycker jag. Ru är ett gripande flöde av känslomminnen som väcks till liv genom associationer, enligt metoden det ena ger det andra, vilket innebär att minnena inte berättas kronologiskt, utan allt eftersom de framträder. Det är inte rörigt. Det är fullständigt naturligt. "Jag berättar brottstycken ur mitt förflutna som vore de anekdoter, stå upp-nummer eller dråpliga berättelser från fjärran länder med exotiska landskap, märkliga ljud och komiska gestalter", skriver författaren i slutet av boken och ja, det är just vad hon gör på dessa blott 150 sidor som får mig att skälva av hänförelse, kärlek, sorg och djupaste känslonärvaro. Ibland kommer jag på mig själv att läsa vissa rader om och om igen - inte för att jag inte förstår dem, utan för att jag vill suga i mig varenda bokstav. Ge känslan som orden väcker gott om tid att sjunka in. Spara dem, behålla dem hos mig.

Jag har sällan läst något så vackert, uppriktigt, enkelt, poetiskt och allmänmänskligt som Ru. Magnus Utvik i Gomorron Sverige förra veckan sa att bättre än så här kan man inte skriva och jag skriver utan att blinka under med allt vad jag är värd för det är så sant så sant! Undrar bara hur det kommer sig, och kommer snart fram till att textens styrka finns i det faktum att Thúy inte berättar om minnen som sitter i hjärnan, utan om minnen som vilar förborgade i kroppen och i hjärtat. Som tusenåriga människominnen, lagrade på cellnivå. Eller i alla fall mycket djupt. Då och då utlöses minnena i boken av samtida händelser och blir till den eviga händelsekedjan som förbinder barndomen med vuxenlivet och i sin tur föräldraskapet.

Allt detta gör Thúy på ett språk som är det vackraste vackra och helt utan patos och sentimentalitet, trots att Vietnamkriget är allnärvarande. Kim Thúy berättar ofta om sorgliga saker (man känner tårarna tränga fram, man gör det!), men hon gör det utan anklagelser och utan moraliska pekpinnar. Ingen ställs till svars, kanske för att ett krig bara har offer, oavsett sida.

Livet är som det är, man lever det, man fortsätter, ser sig inte om. Två ord som jag närmast kommer på att beskriva Ru med är "oskylt" och "ödesmättat". Här nedan kommer ett stycke som enligt min mening beskriver boken på ett bra sätt, det är en beskrivning av hur familjen och de andra båtflyktingarna anländer till Malaysien:

"Hade vi dröjt ytterligare en kvart med att gå i land hade vi aldrig fått stå med fötterna stadigt förakrade i paradisstrandens finkorniga och gyllenbruna sand. Vår båt blev totalförstörd av vågorna under ett vanligt skyfall strax efter att vi hade landstigit. Vi var drygt två hundra som under tystnad bevittnade föreställningen med ögon dimmiga av regn och bestörtning. En efter en sprätte brädorna i väg på vågkammarna, som vid en konstsimuppvisning. Jag är övertygad om att åsynen för en kort stund gjorde oss alla religiösa. Alla utom en. Han simmade ut för att leta efter guldmynten som han hade gömt i båtens bensinfat. Han kom aldrig tillbaka. Kanske var det guldet som fick honom att sjunka, kanske var det för tungt att bära. Eller också tog strömmen honom som straff för att han vände sig om, eller för att påminna oss om att man aldrig ska sakna det man har lämnat bakom sig."

Jag tycker mycket om Kim Thúys sätt att berätta om sina föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, kusiner och syskon. I samma andetag berättar hon om Vietnamns smärtsamma historia och klarar det med mycket få ord men mer talande än så kan det inte bli.

Hon berättar också om sina söner och hur de lär henne vad sann kärlek är. De avsnitten är vackrast, starkast, ledsammast. Så mycket kärlek det finns i en mors hjärta!

Rotlöshet, som är alla flyktingars arv, finns så klart också med i boken - den andas igenom hela texten och tar sig alla möjliga uttryck.

Jag har blivit mycket tagen av den här boken, både av berättelsen och av det vackra språket, och känner att vad jag än skriver så klarar jag inte att beskiva vilken läsupplevelse den här boken varit för mig. En människas uppriktigt och okonstlat återgivna erfatenheter har ofta en förmåga att drabba en med sin fulla kraft. Särskilt när man betänker att historien inte bara upprepar sig hela tiden, utan inte alls är lång borta. Det är bara att titta på nyheterna i kväll. Eller någon annan kväll...

Läs också vad några andra (bok)bloggare skrivit om Ru, till exempel Bokstödet, En och annan bok eller Vaka över ensamheten.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Hur kan man karaktärisera den tjeckiska litteraturen?

I dagarna får Tora Hedin, översättare från tjeckiska och förläggare på Aspekt Förlag samt språkforskare på Slaviska institutionen vid Stockholms universitet, ta emot Elsa Swensons stipendium, som hon tilldelats för sina insatser för att lyfta fram den tjeckiska litteraturen och kulturen i Sverige. Tora Hedins arbete som översättare spelar en stor roll när det gäller möjligheten för svenska läsare att stifta bekantskap med samtida tjeckiska författare - som t.ex. Jáchym Topol, för att nämna åtminstone en (här på bloggen recenserar jag t.ex. hans roman Nattarbete).

I förlagets senaste nyhetsbrev finns en intervju med Tora Hedin som jag tycker är läsvärt för alla litteraturintresserade, eftersom hon dels berättar om sitt översättningsarbete i stort, dels berör den tjeckiska litteraturens egenheter - både språkliga och kulturella. En av frågorna handlar om hur hon skulle vilja karaktärisera den tjeckiska litteraturen och om det finns något som gör den speciell. Så här svarar hon:

"Den tjeckiska litteraturen är förankrad i en centraleuropeisk tradition, det finns ett sätt att se på litteratur som jag kan känna saknas hos oss ibland. Man tar upp andra aspekter, eftersom historien har en tydlig närvaro, kriget, kommunistdiktaturen, censuren och förtrycket. Men det finns samtidigt ofta en ton av ironi, vilket skiljer den tjeckiska litteraturen från t.ex. den ryska. Jag tror att författarna Michal Ajvaz och Jaroslav Rudiš kom nära ett svar under ett samtal i Stockholm i höstas. Ajvaz betonade att Tjeckien inte har något hav och såg det som en av anledningarna till att man skyr patos och storslagna berättelser. Man berättar i stället de många små historierna. Jag tycker att det ligger mycket i det – om det nu beror på avsaknad av hav eller något annat – och alla som har läst Bohumil Hrabals böcker eller sett Miloš Formans filmer kan förstå vad han menar."

Att man i tjeckisk litteratur skyr patos och storslagna berättelser är nog sant, när jag tänker på saken; och att havets frånvaro skulle vara orsaken till det är en intressant tanke, originell i alla fall. Jag gillar den. Alltså, varför inte?


Vilka tjeckiska författare har du läst?

Två hårda paket och ett "mjukt"

"Det kan också räknas som musik när det dunsar till i brevlådan", står det i en dikt av Werner Aspenström och visst känns det så ibland. Som idag, till exempel, när två bokpaket samt ett nytt nummer av ViLäser åstadkom detta i mina öron ljuvtklingande duns.

Det ena bokpaketet var ett mycket välkommet recensionsexemplar av Kim Thúys roman Ru (från sekwa) medan det andra innehöll tre pocketböcker som jag hade beställt från Fritz Ståhl, ett bokinköp som jag motiverar i ett tidiagre inlägg.

När det gäller Ru, recenserade Magnus Utvik boken i Gomorron Sverige i tisdags och en mer klockren hyllning kan man knappast föreställa sig (se klippet här). Snacka om att jag är supernyfiken på den! Och imorgon börjar en ny sässong av Babel och då blir det bl.a. prat om Yarden av Kristian Lundberg (och hans nya bok också, förstås).

Lyckas med bokutgivning

Lyckas med bokutgivning är en praktisk handbok för alla som när författardrömmar men varken har lust eller ork att skicka sina manus till ett bokförlag för att sedan i en evighet vänta och hoppas på det bästa. I den här boken kan man ta del av många handfasta råd från tre erfarna egenutgivare: Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg. Boken är indelad i fyra kapitel.

Först kommer en introduktion i ämnet egenutgivning och information om olika saker som man borde tänka på (och igenom) innan man ger sig i kast med egenutgivning. Här presenteras också bl.a. tio skäl till att INTE ge ut sin bok på eget förlag. Det är en sund inställning av författarna att även nämna nackdelarna, för självklart passar inte egenutgivning för alla och då är det bra att även känna till avigsidorna innan man bestämmer sig.

I andra kapitlet går författarna igenom processen med själva färdigställandet av boken: skriva klart, redigera, fixa omslag och inlaga, skaffa ISBN. Några sidor ägnas åt distributionsfrågorna (sådant är inte lätt må ni tro). Det funderas också över andra bokformat än papper, till exempel hur lämpliga e-böcker är för egenutgivning. Och hela tiden presenteras konkreta exempel.

Kapitel tre ägnas åt marknadsföring av den egenutgivna boken, och här finns det en uppsjö av tips på tillvägagångssätt och aktiviteter för att skaffa läsare till sin bok. Författarna tipsar till och med om att kontakta bokbloggare med förfrågan om recension - att det knepet kan fungera är faktiskt den här recensionen ett bevis för (och den här). Överhuvudtaget ägnar författarna ett stort utrymme åt sociala medier och deras användning i marknadsföringssyfte. Och så ska man inte glömma lanseringsfesten! Men hur är det med signeringar, lönar de sig?

Ett speciellt avsnitt i kap 3 heter "Gerillamarknadsföring" och handlar om okonventionella sätt att utföra marknadsföringsaktiviteter till låg kostnad - men lugn, det är inte fråga om några våldsamheter eller olagligheter. Rubriken visar bara att författarna skriver lättsamt och ibland med glimten i ögat, vilket jag gillar.

Bokens sista kapitel är en sammanfattning alltsammans: mer exempel, fler tips. Och till sist kommer uppmaningen: Ha roligt! Det gillar jag, roligt måste man ju ha, annars kan man lika gärna lägga ner sitt bokutgivningsprojekt.

Lyckas med bokutgivning är en fullspäckad handbok men ändå är den lättsam att läsa. Layouten är luftig, det finns rikligt med plats för egna noteringar. Mallar och kom-ihåg-listor känns praktiska och användbara.

Visst, jag har svårt att bedöma handbokens användbarhet helt och hållet eftersom jag inte har läst den i syftet att själv bli vägledd inom egenutgivningens problematik. Men utifrån min personliga erfarenhet av egenutgivning av en diktsamling för några år sedan vågar jag påstå att om jag hade den här boken till hands där och då, så hade jag troligen lyckats bättre. Eller så hade jag blivit skrämd över allt som måste fixas och ordnas och tänkas på och gett upp på förhand, risken finns. För en sak är klar: man måste vara riktigt envis och målmedveten för att lyckas med allt som handboken tar upp.

Men min slutsats är ändå att jag tror att Lyckas med bokutgivning fyller sin funktion och kan säkert hjälpa en och annan blivande författare att förverkliga sin dröm. Boken har också en egen webplats, för den som vill veta mer eller köpa boken. Annars finns Lyckas med bokutgivning på AdLibris.

Angående bokbloggare & inflytande

I fredags bloggade Karin på Enbokcirkelföralla om hur man som bokbloggare kan (och borde) bära sig åt för att få ett större inflytande på nätet. Ett intressant inlägg, tycker jag.

"Många pratar om bokbloggar och deras inflytande på läsandet. Hur stort är det egentligen? Vi tipsar om böcker för varandra, läser oftast samma böcker samtidigt och vi tycker till det stora hela lika. Men vem läser blogginläggen?" frågar sig Karin. Och frågan är relevant, för visst är vi bokbloggare ett gäng som följer varandra, ofta runt runt. Så, bortsett från oss själva, hur många andra läser det vi skriver? Till exempel hur många icke-bokbloggare läser regelbundet min blogg? Det vore faktiskt bra att veta. Hallå, någon där?

Enligt Karin är en del av syftet med bokbloggandet att
a) fler ska hitta bra böcker att läsa och
b) de förlag som ger oss recensionsböcker ska tjäna något på det (obs! ej synonymt med uteslutande positiva recensioner).

Hon menar att om vi ska få inflytande över människors bokinköp, få fler att läsa och fler att hitta bra böcker, måste vi SYNAS bättre på nätet. Än så länge är vi dåliga på det. Om vi vill nå ut till allt fler läsare som inte själva bokbloggar måste vi hjälpa varann - och hemligheten bakom den förmodade framgången heter LÄNKNING. Och inte vilken hipp som happ länkning som helst, utan länkning till intressanta bokrecensioner, bokdiskussioner och boktips. Sådant man vill att även andra ska kunna ta del av. Jag håller med Karin om att vi, på samma sätt som politiska bloggar har gjort, måste utveckla vår länkkultur för att komma ut ur vår lilla bubbla.

Sedan bokbloggandets begynnelse har det regelbundet snurrat länkkarusseler i samband med veckofrågor och bloggenkäter. Inget dåligt med det, sådant är ju en rolig grej (åtminstone i måttliga mängder), men länkstatistiken kan knappast påstås handla om inflytande på folks läsande. Med läsutmaningar är det en annan sak, för där uppmanas ju folk att läsa vissa böcker och tävla mot sig själva, i stället för att endast passivt ta del av bokbloggarens egna läsande.

Problemet är inte att vi bokbloggare inte har fattat att om man länkar till andras inlägg så syns man själv bättre. Problemet är att många av oss länkar till inlägg som kanske inte är så betydelsefulla för den ädla mission man i grunden bedriver, det vill säga den som handlar om bok- och läsfrämjande. Det duger inte att bara ha länkstatistiken i åtanke, vi måste börja även tänka på innehållet bakom länkarna.

Det som är bra med Karins inlägg är att hon inte bara för saken på tal, utan också delar med sig av konkreta tips på hur man ska göra rent praktiskt. Bra initiativ. Och välbehövligt.

Läs gärna Vixxtorias reaktion på det här inlägget.

I år ska Sveriges bästa bokblogg prisas - för första gången

Bokförlaget Forma Books som består av B. Wahlströms Bokförlag med barn- och ungdomsböcker, Damm Förlag med skönlitteratur, Ica Bokförlag med fackböcker och Ponto Pocket med pocketböcker har bestämt sig för att uppmärksamma oss bokbloggare och instiftar ett pris för bästa bokblogg: Forma Books Blog Award. Jag är knappast ensam om att tycka att det är jätteroligt, särskilt eftersom initiativet kommer från förlagshåll. Som ett erkännande, liksom.

Priset ska bli årligen återkommande och ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i. Det är en fint formullerad anledning som gör att jag hädanefter kommer att i all blygsamhet drömma om att Bokmania kanske någon gång skulle kunna vinna priset...

Tävlingen är öppen för alla och vem som helst - alltså även du käre bokmanialäsare - kan nominera din favoritbokblogg (eller flera, det går det med). Det är bara att klicka på Forma Books Blog Award-länken här ovan och längst ner på den sidan skriva bloggens namn, länk till bloggen och en motivering bestående av endast 40 tecken. Lätt som en plätt.
Du kan nominera fram till den 15 maj 2011.

Efter nomineringstidens slut sammanträder en jury som utser tre kandidater till priset. Därefter vidtar en allmän omröstning där tävlingen avgörs.


Prisutdelningen kommer att ske på Bokmässan i Göteborg i september där den lyckliga vinnaren belönas med 25.000 kronor samt en digital logga ”Årets bokblogg 2011”. Och äran, förstås.

En löprunda med Murakami?

Läste en liten notis i tidningen i går om att Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning just har kommit ut i pocket. Jag har hört mycket positivt om den här boken och om hur Murakami berättar om löpningen som bindemedel mellan tillvaron och författandet. Det är känt att Murakami ägnar sig åt löpträning, och det ganska så frenetiskt, för att hålla sig i form och stimulera tankarna. Boken lär vara personligt skriven och jag undrar om läsningen av den skulle kunna inspirera mig att plocka fram löpardojorna igen, nu när våren och behagligare temperaturer närmar sig. Det skulle verkligen behövas kan jag säga er. Jag hade en storartad ambition förra våren att börja springa si så där två tre gånger i veckan men av tusen självursäktande anledningar gick det ganska så snart åt skogen (eller soffan, typ). Kanske blir det roligare med Murakami som mentalt sällskap och coach? Jag önskar att han skulle kunna övertyga mig om att löpträning är roligt, inte bara en utstuderad form av självtortyr. Snälla Haruki, få mig ut på banan. Mitt löpträningsöde vilar i din penna.

Jag har i alla fall gjort en bokbeställning på FritzStåhl. Och för att Murakami inte skulle känna sig ensam i bokpaketet, köpte jag också Yarden av Kristian Lundberg och Lark & Termite av Jayne Anne Phillips.

Är det så här vi boknördar kommer att sluta?

En latte och en stol signerad av Nobelpristagare, tack.

På Nobelmuseet som jag har besökt idag finns ett café och i det cafét har de stolar. Jaha, tänker du nu, det minsta man kan begära av ett fikaställe är ju just at det finns stolar att sitta på och det har du så klart helt rätt i. Men de här stolarna är lite speciella. De är nämligen signerade av Nobelpristagare.

Jag visste redan innan att det var så och började vända på stolarna så fort jag kom in på stället (man får göra det, det uppmuntras) men insåg snart att det var ett ganska så hopplöst företag. Omöjligt att hitta pristagare i litteratur. Dels är autograferna svårläsliga, dels sitter de huller om buller (dvs pris om pris). Jag gav upp. Sedan föreslog min son som gjorde mig sällskap att vi skulle sätta oss i ett angränsande rum eftersom det fanns ett fönsterbord där och utsikten var mot Stortorget. Trevligt trevligt, det tar vi, sa jag. Och vad såg jag när jag drog fram min stol? En lapp. På lappen ett foto av Vargas Llosa.

Jag vände på stolen.

Såg att stolen var signerad av bl.a. Orhan Pamuk, Herta Müller och Mario Vargas Llosa. Jag slog mig ner och tänkte att vilket sammanträffande, i alla fall. Drack min latte och pratade med sonen. Sedan tog vi en promenad. En sån där skön dag.

Hur kommer det sig att stolarna är signerade? Det är enkelt. I december varje år bjuds nämligen årets Nobelpristagare på lunch i museets kafé och som tack för maten blir de ombedda att skriva sina namnteckningar under stolarna. En rolig idé, tycker jag.

Ingenstans går det underligare till än i världen

Ingenstans går det underligare till
än i världen.
Sällan jämn gång, sällan ostörd musik.
Hack.
Sällan vandring från klarehet till klarhet.
Ofta:
hackande tänder, flackande ögon
mellan horisont och backspegel.
När?
Här eller där?
Fackmännen misstog sig ofta.
Almanackan förutsade inte
alla förmörkelser.
Ofta gick solen ned
medan vi beundrade soluppgången.
Ofta började huset brinna
medan vi diskuterade försäkringen.
Såpbubblan sprack
på väg till de sju färgernas museum.

Det här är ungefär hälften av en dikt som Werner Aspenström har skrivit och som heter Hack (ur samlingen Inre). Men tanke på alla ofattbara och svårt intagbara tv-bilder från Japan sedan igår var jag tvungen att plocka fram min kära Aspenström-för-alla-lägen-diktsamling för att finna ord för min känsla att här håller vi på med vårt som om ingenting hade hänt i världen. Som om man kunde vara säker på att vakna varje morgon och finna världen utanför så som den var kvällen innan. Världen har en märklig förmåga att rasa plötsligt. Det händer mycket hemskt i världen, hela tiden och inte enbart på grund av naturen, utan mycket är människoförvållat. Alla har sina problem, men proportionerna blir ibland obegripligt olika. Ingenstans går det underligare till än i världen, verkligen. Men det är bara att leva vidare och streta på, i stort som i smått.

Sista boken om Grottbjörnens folk heter "De målade grottornas land"

Jean M. Auels romaner om Ayla och hennes levnadsöde för 35 000 år sedan är en av vår tids största boksuccéer med mer än 45 miljoner sålda böcker, översatta till hela arton olika språk. Det finns alltså många läsare runt om i världen som nu hoppar till av glädje eftersom det har kommit en fortsättning. Eller avslutning, om man så vill. Efter nio års uppehåll är den sjätte och sista delen i serien här - på svenska heter boken De målade grottornas land.


Serien om stenålderskvinnan Ayla består av böckerna Grottbjörnens folk, Hästarnas dal, Mammutjägarna, Stäppvandringen, Nionde grottan och nu också De målade grottornas land.

Har du läst böckerna om Ayla? Själv har jag bara sett filmen. Eller om det var en serie.

En om dagen - en utopi för mig

Att ens försöka läsa en bok om dagen vore fullständigt befängt av mig, jag är nöjd om jag fixar att läsa en bok i veckan. Men det är roligt att ibland drömma om en tillvaro där heldagsläsning dag ut och dag in vore möjlig, fast egentligen tror jag att jag inte skulle orka så många dagar i sträck, ens om jag kunde. Det skulle bli för många bokstäver - med en rejäl mental förstoppning som följd. Ryser faktiskt vid tanken. Bara fööööör mycket.

Men däremot skadar det inte att se över sina rutiner ibland och omvärdera sitt användande av ledig tid om man vill hitta mer lästid. För mig handlar det om att i första hand prioritera bort teven, denna glupska tidstjuv. Fejsbokande, kvittrande och bloggande törs jag knappt nämna för det är aktiviteter som fullständigt slukar lästid. Här sitter man i godan ro och så vips så är det läggdags. Jag försöker att begränsa mig på den punkten, men misslyckas ideligen. Datorelände! Att läsa för hunden har jag ännu inte försökt, har gör sig gärna onåbar genom att krypa in under soffan.

Nyligen hittade jag hos ooofbok den här listan med punkter om hur man "uppfinner" mer lästid. Råden kommer från Read all day och tas bäst med en nypa salt.

Always have a book with you.

Read while waiting.

Read while eating.

Read while exercising.

Read before bed.

Read before getting out of bed.

Read instead of updating FB.

Read instead of watching TV.

Read instead of vacuuming.

Read while vacuuming.

Read with a book group.

Read with your kid.

Read with your cat.

Read to your dog.

Read on a schedule.

Always have a book with you

Hur gör du för att få så mycket lästid som möjligt?

Nina Hagen till Bokmässan i höst

Nina Hagen kommer till Bokmässan, det är klart nu, och jag har ingen aning om vem hon är. Undrar om det är mycket pinsamt för min image, men jag kan inte rå för att punkrock aldrig varit min typ av musik, inte ens när jag var en bråkig tonåring i början av 80-talet. Men jag antar att många av er där ute gläds åt beskedet.

I pressmeddelandet läser jag också att hennes sjävbiografi Bekännelser kommer ut lagom till Bokmässan (på Verbumförlag). I den skriver Nina Hagen osminkat om sitt liv och tar med läsaren på en vild roadmovie som präglas av kärleken, drogerna och döden. Det är en livsberättelse som börjar i Östberlin och sedan fortsätter ut i världen. Nina Hagen lär skriva som hon sjunger – utan skyddsnät och krockkudde, chockerande, provocerande och reservationslöst autentiskt.

Ett litet tillägg några timmar senare:
Jag har självklart läst på lite om vem Nina Hagen är och även lyssnat på henne på YouTube och jag tror att jag har kommit fram till en rimlig förklaring varför jag inte har hört (om) henne på 80-talet när hon blev en stor ikon i Västtyskland och hela västvärlden. Mitt hemland Tjeckoslovakien var ju på den tiden bästis med Östtyskland och det är klart att västtyska artister vars styvfäder var gamla östtyska protestsångare som med hela sin familj förklarades som icke önskvärda i Östtyskland var inte precis sådana som spelades i tjeckoslovakisk radio. Men man lär sig så länge man lever, så även jag, och det är tur det. Den där muren var en riktigt tråkig sak och jag skyller mitt ovetande om Nina Hagens existens på den för jag tror att det är med all rätt. Däremot har jag ingen bra förklaring till att jag missade henne fram tills nu, i alla fall ingen bättre än att hon inte spelar min typ av musik. Så var det med det. Men jag är nyfiken på henne och det skulle inte förvåna mig om jag valde att lyssna på hennes seminarium på Bokmässan.

8 boktips Kvinnodagen till ära

Sju stenar till den otrogna hustrun (Vénus Khoury-Ghata)

40 piskrapp för ett par byxor (Lubna Ahmad Al-Hussein)

Drömfakulteten (Sara Stridsberg)

Revolutionary Road (Richard Yates)

När man skjuter arbetare (Kerstin Thorvall)

Att föda ett barn (Kristina Sandberg)

Att läsa Lolita i Teheran (Azar Nafisi)

Till sängs med Frida (Slavenka Drakulic)

Åtta olika kvinnoöden - åtta fängslande berättelser.

Sveriges Radios Romanpris 2011 går till "En dåre fri"

Det är alltså Beate Grimsrud som idag har fått Sveriges Radios Romanpris 2011 för sin roman En dåre fri, en oerhört närainpåhudendrabbande roman om psykisk sjukdom samt behovet och längtan att uttrycka sig genom sitt skapande.

Juryns motivering:
"För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar."

Lyssna gärna på juryns intressanta diskussioner kring vinnarboken:

En dåre fri var till att börja med en av mina två favoriter till Romanpriset men sedan i morse, när finalisterna tillkännagavs, en personlig segrare. Så jag är jätteglad att den vann, för jag tyckte jättemycket om boken när jag läste den någon gång i början av året. Här finns min recension av den. Att läsa En dåre fri är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Grattis Beate!

Mot vilka böcker tävlade då En dåre fri? Här är hela listan med alla de sex nominerade böckerna, inklusive länkar till mer information.

Kärlekens historia

Magisk och helt underbar, det är vad romanen Kärlekens historia av Nicole Krauss är. Att läsa den här boken innebär en läsupplevelse av det mera sällsynta slaget, ni vet, när man bara blir ett med berättelsen och upplever handlingen och språket med både hjärtat, hjärnan och huden. Man blir som en resonanslåda för berättelsen eftersom det skälver och ljuder i en när man läser. Åtminstone upplevde jag det så. Kärlekens historia blir man kär i från första sidan, jag lovar.

Boken har två huvudpersoner: en gammal man vid namn Leopold Gursky och en fjortonårig flicka som heter Alma. Det finns en tredje "huvudperson" också, en bok med titeln Kärlekens historia och den är, kan man säga, romanens röda tråd, som en bok om en bok. Handlingen pendlar mellan Leo och Alma och förljaktligen även mellan olika tider.

Leo är polack och när han var ung älskade han en flicka som hette Alma men kriget satte stopp för kärleken, i alla fall i ordets fysiska mening. I Leos hjärta lever dock kärleken till Alma vidare, också fast det har gått mer än sextio år. Kärleken till sonen som han så småningom fått vetskap om men aldrig kunnat lära känna är också stark, liksom längtan efter att få kontakt med honom. Leo är mycket sorgsen och mycket ensam, så ensam att han till exempel medvetet måste strula och krångla i affärer för att kunna känna att han är sedd av andra människor. Det är ganska tragiskt.

Alma är också sorgsen. Hennes pappa har dött och hon letar efter en ny man åt sin mamma som är översättare och lite egen. En spännande möjlighet dyker upp den dagen då mamman av en privatperson får uppdraget att översätta boken Kärlekens historia. Det är en bok som inte längre finns att få tag på, men som mamman äger eftersom hon en gång för länge sedan fått den av sin man som en form av kärleksgåva. Och Alma är döpt efter flickan i boken. Alma förstår att boken på något sätt måste vara viktig för uppdragsgivaren och vill ta reda på varför. Letandet efter en ny man åt mamman förvandlas gradvis till ett sökande efter något helt annat, mycket större och gåtfullare.

Som läsare förstår man ganska snart att allt som händer i boken hänger ihop även om man till en början inte har en blekaste aning om på vilket sätt det ska ske. Små pusselbitar läggs till varandra, olika händelser får sina förklaringar och bilden klarnar allt mer. Boken i boken binder samman personer, öden och tiden. Kärlekens historia är en berättelse om kärlekens och litteraturens kraft.

Jag är imponerad över Nicole Krauss förmåga att konstruera sin berättelse, för det är mycket skickligt och sinnrikt gjort. Hon behärskar verkligen fictionens hantverk. Man rör sig i allt snävare cirklar mot berättelsens kärna och man läser och läser och hungrar efter mer. Språket är också en njutning - värmen, hoppfullheten, kärleken och sorgsenheten känns äkta och otvunget gestaltade. Humor, allvar och livsvisdom blandas till en charmig helhet. Alla originella tankar som personerna tänker - framför allt unga Alma och hennes lillebror Pippi - är som en fräsch krydda.

Kärlekens historia är en bok att vila i och att låta sig värmas och fängslas av. Man njuter av den från första till sista sidan. Om du inte har läst den och längtar efter en roman att fastna för, välj den. Jag kommer hädanefter att tjata på alla som ber mig om boktips att absolut läsa Kärleken historia. Och själv längtar jag redan efter Krauss nya roman som ska komma i april, Det stora huset.

Kärlekens historia kom ut 2005 i översättning av Ulla danielsson.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Påfyllning i mp3-biblioteket

Idag har jag köpt tre nya ljudböcker att lyssna på: Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enguist i författaruppläsning, Niceville av Kathryn Stockett i uppläsning av Anna Maria Käll och Kan du säga schibbolet av Marjaneh Bakhtiari i uppläsning av Sanna Persson. Först ut att lyssna på blir Kapten Nemos bibliotek, har redan laddat över den till mobilen.

Det är lätt att hålla koll...

Det är lätt att hålla på saker och ting när man har en fin almanacka och för i år har jag den finaste almanackan jag någonsin haft i hela mitt liv. Den är så fin att jag inte ens blir stressad vid åsynen av den. Jättekonstigt, egentligen, för veckobladen blir fort nedklottrade med tiden för möten och olika aktiviteter som inte har det minsta av romantiskt skimmer över sig. Dessutom har det redan hunnit bli mars och då kan man tycka att det första förtjusningsstadiet borde ha lagt sig för länge sedan. Men nähä.

Det är en Paperblanks- almanacka och produktbeskrivningen av den lyder så här: Eighteen-century Romantics viewed the world as a place where delicacy and modesty combined to create perfection. Inspired by an antique leather binding from the 1843 volume of "The Poetical Remains of Henry Kirke White of Nottingham", this book cover is sure to bring out the romantic in anyone.

Så det är därför de romantiska känslorna spirar i mitt sinne varje gång jag plockar fram almanackan ur väskan. Den kanske är förtrollad!

Som att se sig själv i spegeln när man är lite bokfull

En hel flock med läskunniga strutsar i glasögon hittar du här.

Det där som nästan kväver dig

Många är vi läsare som redan älskar romanerna En halv gul sol (2007) och Lila hibiskus (2010) av Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria. Hädanefter kommer vi att älska också hennes nya novellsamling Det där som nästan kväver dig (översatt av Ragnar Strömberg).

Boken innehåller tolv noveller som ibland utspelar sig i Nigeria, ibland i USA. Huvudpersonerna är unga afrikanska kvinnor som kämpar under oket att inte bli sedda som individer utan bara som familjemedlemmar vars öde är underordning, vare sig de lever i Nigeria eller inte. Utanförskap, frustration, imigrantlivets främlingskap och hemlängtan kontrasterar mot Nigerias blodiga nutidshistoria, liksom mot det ännu levande koloniala arvet. Kvinnorna har många stigmatiserande stämplar att tvätta bort och striden mot amerikanernas och européernas fördomar är lika evig som tröttsam. Det finns så mycket som nästan kan kväva en...

Adichies berättarflöde är mjukt. Tiden slingrar sig från ett nu till en tid före, för att i nästa skede beröra nuet igen. Arvet och erfarenheterna påverkar personernas liv och beslutsfattande. Jag tycker om att novellernas slut ofta innebär en vändning mot något nytt, kanske en framtid. Och språket! När liknelserna kommer från Adichies sinnevärld doftar det underbart av Afrika.

Alla novellerna är mycket fängslande och väcker många känslor hos mig, även motstridiga. Varje berättelse lägger ett sandkorn av vishet i min hjärna och gör att jag efteråt känner mig om inte som en bättre människa, så åtminstone lite klokare.

Den här recensionen skrev jag för Eskilstuna Kuriren där den publicerades den 15 februari och eftersom texten skulle hållas kort, hade jag inget utrymme att berätta något mer specifikt om någon av novellerna i boken, vilket jag förstås tyckte var lite synd. Men den möjligheten har jag nu, så jag tänker utnyttja den.
 
Det finns särskilt en novell som har fastnat lite djupare i mitt minne och den heter Den amerikanska ambassaden.
 
I grova drag går handlingen i novellen ut på att en kvinna, vars man är en oppositionsjournalist i Nigeria, står i visumkön på amerikanska ambassaden och i sina tankar summerar hon den senaste tidens händelser - allt det tragiska som fört henne dit där hon står just nu. Regeringsstyrkorna har länge varit ute efter hennes man och en kväll stormade de huset. Kvinnans lille son Ugonna blev mördad under "besöket". Mannen hittade de inte. Det som återstår är att lämna landet och söka asyl i USA.
 
Väl framme vid visumluckan upplever kvinnan en stark känsla av svek gentemot sin döde pojke, det känns omöjligt för henne att använda sig av hans död för att köpa sig ett bättre liv i USA. Byråkraten i luckan med sin monotona röst och standardfrågor är knappast värdig att ens höra talas om pojken. Det är ju hon, bara hon, som kände barnet, kände honom på riktigt. Levde genom honom. Plötsligt vet hon vad för slags liv hon vill leva i fortsättningen. Det räcker med nästan bara en endaste blick från administratören för att hon ska förstå det och fatta ett beslut...
 
Det här en gripande novell och den är också mycket vackert skriven (de är de övriga också, i och för sig). Adichie är den litterära gestaltningens mästarinna och liknelserna bottnar i den afrikanska vardagen, som till exempel i det här stycket om Ugonnas död:
 
"... ett kort ögonblick tänkte hon att smällen kanske inte var ett pistolskott, kanske var det åska, den som smyger sig på i början av harmattan, kanske var den röda fläcken faktiskt palmolja och Ugonna hade på något sätt kommit åt flaskan och lekte avsvimmad, fast han sldrig hade lekt det förut."
 

Andra noveller som jag fortfarande tänker på är till exempel titelnovellen Det där som nästan kväver dig eller novellen Äktenskapsarrangörerna.

Det är visst något mycket speciellt med Adichies berättelser! Jag är helt förtrollad av novellsamlingen och det skulle inte förvåna mig alls om jag redan ganska snart gjorde en ömläsning.



Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

För att läsa min recension av Adichies roman En halv gul sol, denna bladvändare om Biafrakriget, klicka här.

Ett bokmärke som jag är rädd om

En liten present från Korea, ett bokmärke med ett handgjort broderi. Det är skört, fjäderlätt och mycket vackert. Jag är rädd att det kan gå sönder eller att jag tappar bort det. Men det ligger i boken jag läser, som ett boksmycke.

Halva kungarike för en lugn bokstund

Dagen var så jäktig och fullspäckad idag att jag framåt eftermiddagen med glädje hade gett halva kungarike för en stunds ensamhet, läsro och klocklös tillvaro. Och nu är det kväll, jag skulle kunna mysa till det i läsfåtöljen men i stället ägnar jag mig åt just ingenting. Så det kan bli! Först längtar man, sen orkar man inte. Men imorgon är jag ledig och då ska det bli läskalas, gudvadskönt. Nicole Krauss och hennes Kärlekens historia är bjudna. Den boken är det lätt att bli kär i, det är ett som är säkert.