Spådom är en roman i tre till synes fristående delar men för den uppmärksamme är sammanhanget inte svårt att upptäcka. När den röda tråden slutligen framträder tänker man att jaha, där ser man, så här hänger det alltså ihop.
I boken möter vi tre personer, alla med allmännyttiga yrken: en läkare, en polis, en socialarbetare. De ägnar sina dagar åt att hjälpa andra och hjälpviljan är så stark att det uppstår konflikt mellan den och de normer, värden och koder som finns inbyggda i deras respektive yrken. De får problem med gränsdragning mellan sig själva som individer och som de tjänstemän de är. De blir besatta, paranoida och maktmissbrukande.
Först möter vi läkaren som under en vandring i bergen oväntat stöter på en akut sjuk pojke och hans pappa. Pojken är mycket dålig och behöver snabbt specialistvård, en helikopter tillkallas. Läkaren och pappan växlar några ord. Pappan uttalar något som är ett hot. Som är en spådom. Läkaren kan inte släppa tanken på pojken, han letar i sjukhusregistren men utan att hitta minsta spår. En besatthet gror sig allt starkare. Bokens andra del handlar om en polisman som utan grund får för sig att han är förföljd av sin kvinnliga kollega. Även här känslan av hot. Ett inre kaos tar mannen i sitt grepp. Fastare, allt mer. Huvudpersonen i den tredje delen, socialarbetaren, hittar en dag en mystisk lapp i brevlådan. Vem har lagt den där? Frun? Dottern? Och varför? Vad betyder meddelandet med sina konstiga förkortningar? Budskapet tolkas som hotfullt, rent av ödesmättat. Tecknen ska tydas, ledtrådar letas, familjen observeras. Men så blir dottern plötsligt sjuk, mycket sjuk...
Spådom är obehaglig att läsa. Trots att det inte händer särskilt mycket till det yttre, gör gestaltningen att känslan av kaos, absurditet och frustration blir närmast övermäktig. En del av handlingen utspelar sig på huvudpersonernas kontor, denna opersonliga pärmmiljö med tydliga kännetecken och procedurer som upprepas. Det ständigt återkommande avspeglar sig i språket, upprepningar blir ett väl avvägt stilistiskt grepp. Det slår mig också när jag läser boken att personerna brukar sin yrkesjargong också när de talar till vardags. Och i tankarna. Tjänstemannaspråk i privata sammanhang och i den egna tankevärlden känns kusligt, för avsaknaden av gränser mellan det personliga och det allmänna blir då väldigt påtaglig.
Att alla är namnlösa spär också på obehagskänslorna. Namnlösheten gör inte människorna anonyma, snarare känns det som att man betraktar dem och deras mentala inre genom en glasruta eller som en spegling. Då och då blir personerna själva varse sina spegelbilder, det finns många glasrutor att speglas i. Bli speglad av. Speglingen är inte samma som originalet.
Språket i Spådom skulle man kunna skriva en avhandling om. Magnus Dahlström är en stilistiskt trollkarl som lika hänsynslöst som elegant mjölkar syntaxen på alla uttrycksmöjligheter. På varje sida upplever jag att jag har kontakt med texten. Eller, snarare, det är texten som har kontakt med mig. Makten är textens. Den tar tag. Beskrivningar av rörelser, gester, tingens form. Adjektivens rikliga förekomst mot verbens sparsamma. Gestaltning slipad till perfektion.
Berättelserna slutar inte när boken är slut utan fortsätter i mig. Spådom lyser redan starkt på bokhimlen och kommer att göra det mycket länge.
(Ovanstående recension har jag skrivit på uppdrag av Eskilstuna Kuriren där den publiceras 2011-01-25. Med tidningens samtycke återger jag den nu i sin helhet här på bloggen.)
Köp boken på Bokus
