söndag, februari 20, 2011

Räddaren i nöden

Generatinsromanen Räddaren i nöden av J. D. Salinger publicerades för första gången i USA 1951 och har sedan dess blivit en modern klassiker. Jag har nu äntligen läst den - i den ursprungliga svenska översättningen från 1953 (av Birgitta Hammar) men det finns även en modernare från 1987 (av Klas Östergren), vilken kan nog upplevas fräschare. Fast personligen hade jag inga problem med språket, jag brukar snarare tycka att lite ålderdomliga uttryck bara är charmiga.

Räddaren i nöden handlar om sjuttonårige Holden Caulfield som just för sjuttielfte gången blivit relegerad från skolan. Det är veckan före jul och Holden har några dagar på sig innan relegeringsbrevet når föräldrarna, så han bestämmer sig att på studs lämna plugget och åka till New York. Fast utan att åka hem, han tar hellre in på hotell. Det blir några hektiska dygn med nattklubbsbesök, märkliga hotellrumsäventyr och värkande längtan efter något annat, vackert och mera äkta. Hopplösheten som Holden upplever och genomlever är tryckande och plågsam.

"Man hittar aldrig ett ställe där det är fridfullt, för sådana ställen finns inte. Man tror kanske att dom finns, men så fort man kommer dit och vänder ryggen till, så smyger sej nån fram och skriver "Knulla" på väggen. Försök själva ska ni få se. Om jag nånsin dör och dom lägger mej på kyrkogården och ställer en gravsten ovanpå, så kommer där att stå "Holden Caulfield" och när jag är född och när jag dog, och sen längs ner "Knulla". Jo, jag lovar. jag vet att det kommer att göra det."

Stackars Holden är urless på att vara ung, på hela livet faktiskt. Han vill bara sticka ifrån allt (helst hand i hand med en flicka) men har en minst sagt naiv föreställning om hur han skulle kunna klara livhanken på egen hand.

Holden befinner sig i en fas då han ogillar allt och alla, det mesta gör honom nere och han tycker att allting bara är yta och förställning. Han äcklas av falskheten hos människorna i sin omgivning, allt är jobbigt. Holden är en tänkande själ som längtar efter kärlek. Han saknar sin döde bror och visar kärlek och ömhet för sin lillasyster. På det stora hela har han också en bra relation till sina föräldrar (trots allt) och han är alltid hygglig mot tjejer. Så hygglig att det till och med förstår alla hans chanser att få till det på riktigt.

De här dygnen i NY genomlever Holden en existentiell kris fulladdad med tonårsångest. Han revolterar, gör upp orealistiska planer och leker vuxen en liten stund, men hela tiden är han på det klara med att han snart måste åka hem och möta föräldrarna som inte kommer att jubla.

Jag är glad att jag tog mig för att läsa Salingers berömda roman, den stod och trängdes i läskön ett bra tag. Så det var tur att jag för ungefär en vecka sedan såg ett inslag på tv där Jessika Gedin pratade om Salinger och hans författarskap (jag skriver om inslaget och länkar till det här).

Jag tyckte om Räddaren i nöden, den förflyttade mig till 50-talets New York och, det konstigaste av allt, jag kände att jag förmådde återuppleva tonårslivets kaosartade känslostormar. Fast visst hade jag lust att ruska om Holden! Många gånger!

Jag förtår att flera generationer unga har gjort den här boken till sin, för det finns något tidlöst i Holdens ångest. Samtidigt kan jag tänka mig att den idag är lite av en antingen-eller-bok. Antingen fungerar identifikationen eller så tycker man att Holden bara är en pinsam negativist. Bäst att läsa själv och bilda sig en egen uppfattning.

7 kommentarer:

bokstödet sa...

Ja, det är en bok som blivit någon slags klassiker. Synd att den inte ges ut längre. Jag är lärare och i vårt förråd i skolan har vi endast ett 10-tal utslitna ex.

Eli sa...

Jag gillade faktiskt inte alls Räddaren i nöden, men det var något år sedan jag läste den så minns inte riktigt varför. Kanske är som du säger, att man bara vill ruska om Holden..

Vixxtoria sa...

Det här är ju en av mina stora älsklingsböcker, men jag håller helt med om att det är en antingen -eller-bok. Antingen förstår man vad som är så bra med den, eller så inte.

Jag hoppas du går vidare och läser lite Salinger-noveller också. Frannie & Zooey är ett hett tips. Det finns de som gillar F &Z utan att gilla Räddaren, men de flesta som gillar Räddaren tycker nog ännu bättre om F&Z ;-)

Östergrens översättning är för övrigt också jättebra, han tar ut svängarna lite mer. Men på engelska är inte så dumt att läsa heller.

Bohusläningens Bokblogg sa...

Jag läste den för 15 år sedan och hade höga förväntningar på den men blev inte överväldigad. Kanske borde jag läsa den igen nu när jag är lite äldre.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Vixxtoria: Det har kommit ut en bok med Salingers noveller ganska så nyligen, så tanken har slagit mig.

Amanda sa...

Boken ges fortfarande ut. Jag läste precis versionen på engelska, vilket är originalspråket och alltid är bäst.

Anyway I kept picturing all these little kids playing some game on this big field of rye and all. thousands of little kids, and nobody is around - nobody big I mean - except me. And I am standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start going over the cliff - I mean if they're running and they´re not looking where they're going. I have to come out from somewhere and catch them. That's all I do all day. I just be the catcher in the rye and all. I'd know it's crazy, but its the only thing I like to be. I know it's crazy.

Vet inte hur det låter, men jag vet att det låter tio gånger bättre på engelska. Boken heter ju faktiskt "The catcher in the rye" det går inte ihop med den svenska titeln.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Amanda: Visst är det en fördel om man kan läsa en bok på originalspråket, oavsett vilket det är. Men alla kan inte det, inte ens när det gäller engelska. Jag själv kan inte engelska så bra, så jag är oerhört tacksam för översättningar.