"Frånvarande och ändå närvarande följde han mig genom hela min barndom, i min mors sorg, i fars tvivel, i antydningar som gjordes mellan mina föräldrar. Man berättade om honom, det var små, alltid liknande episoder som beskrev honom som modig och anständig. Också när man inte pratade om honom, var han ständigt närvarande, mer närvarande än andra döda, i berättelser, foton och i fars jämförelser, som även gällde mig, sladdbarnet."
Karl-Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen-SS och blev soldat i SS-Totenkopf-divisionen. I boken försöker Uwe Timm förstå varför han gjorde det, han som inte ens tyckte om att leka med tennsoldater. Hur kunde han stänga av empatin och medkänslan i skenet av lidantet - både ryssarnas, judarnas och sitt egna. Hur kunde brodern betrakta dödandet av civila hemma i Hamburg som ett mord, medan det var en vanlig vardag där han befann sig, inte ens värt att nämna i sina brev från fronten? Så mycket kan hjärntvätt åstadkomma: "75 meter bort röker Ivan cigaretter, krubb för min kulspruta", lyder en notering i Karl-Heinz dagbok, en rad som Uwe Timm återkommer till gång på gång i boken, därför att den är fasnasfull i sin djupaste innebörd.
En del av boken ägnar Uwe Timm också åt sina föräldrar, åt deras sorg, tankar och skuldkänslor och skildringen av detta antar för mig nästan symboliska proportioner. Symboliska i den mån det är möjligt att dra paralleler mellan ett par individer och en hel nation. Kan en individ anses vara medskyldig till en regims fasansfulla gärningar endast genom att låtsas inte se? Att säga "Det där visste vi ingenting om?"
"Min mor, som inte intresserade sig för politik, frågade sig själv om skuld, inget borrande och ingen självförebråelse, men åtminstone så frågade hon sig själv: Vad hade jag kunnat göra, vad skulle jag ha gjort? Jag hade åtminstone kunnat fråga, sa hon, vart de båda judiska familjerna i grannskapet hade tagit vägen?"
Jag anar en djup kritik sippra fram mellan raderna i boken, en kritik mot fegheten som lätt blir till en vana att tiga ihjäl saker och ting i regimer där fruktan för terror och repressalier styr människors handlingar. Men kan människor lastas för att de känner fruktan? Det är frågan det!
I skuggan av min bror har varit omtalad i Tyskland och jag kan förstå det. För mig handlar den här boken om att våga se och om att våga ifrågasätta. Man gör ett val - och alla val man gör får så klart sina konsekvenser: för individen, för familjen, för landet. Förintelsen handlade i mång och mycket om att titta bort, om jag har förstått innebörden i Uwe Timms bok rätt, och då är den en ganska så anklagande bok i så fall. Jag uppfattar också bokens titel som symbolisk eftersom jag tänker på generationerna närmast kriget som har fått leva och verka i krigets och den kollektiva tyska skuldens skugga.
"De visste ingenting för att de inte ville se, för att de tittade bort. På så sätt blir det som ständigt sägs sant: Det vissste vi inget om - man hade inte velat se det, man hade tittat bort."
I skuggan av min bror är en bok som väcker tankar av ett slag som man borde tänka någon gång i livet, fast det inte alls är säkert att man kommer fram till ett svar. Inte just här och nu, kanske, men tänka borde man...
Det jag också tycker om i den här boken - förutom uppgöreslen med broderns skugga - är skildringen av Uwe Timms relation till sina föräldrar och sin syster, berättelsen om familjens sätt att leva. Ett stycke familjeliv i all sin litenhet och storslagenhet under en omvälvande historisk epok. Det är gripande och sorgligt att tänka på hur denne förstfödde och för tidigt döde bror satte spår i familjemedlemmars liv under hela deras livstid.
I skuggan av min bror är väl värd att läsas då den är fängslande och intressant. Stilen och språket är enkelt och utan utsmyckningar men inte desto mindre direktverkande. Det är Jörn Lindskog som har översatt romanen från tyska till svenska.
Köp boken på Bokus
