En tyst minut

När det gäller skådespeleri brukar man säga att det inte finns några små roller, bara små skådespelare. Jag skulle vilja utvidga talesättet genom att utbrista att det inte finns några tunna böcker, bara tunna författare. Mitt belägg för det är kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz, för den är trots sina blott 108 sidor en förtjusande pärla. Och Siegfried Lenz (född 1926) är inte för intet en av Tysklands största efterkrigsförfattare. Så, förvånad är man kanske inte. Men upplyft, berörd och vidrörd. Av berättelsen, av språket, av stämningen, av ömsintheten.

Boken utspelar sig under en sommar och skildrar ett kärleksförhållande mellan en lärarinna och hennes gymnasieelev. Texten är skir av sommarstämningen, doftande av den spirande kärleken och bubblande av tonårspassionen bland övergivna sandslott på stranden. Christian drömmer om en framtid med fröken Stella Petersen, men det är en sommar som ska bli Stellas sista. Kvar blir bara en stor saknad i Christians hjärta.

Jag tycker väldigt mycket om stilen och tonen i den här boken. Det är Christian som är berättaren och när Stella kommer på tal omnämns hon vanligtvis i tredje person, som brukligt är. Men så plötsligt, mitt i ett stycke, ändras tilltalet till ett du och det känns fullständigt naturligt, klart att Christian vänder sig direkt till Stella i sina tankar. Fram och tillbaka, med lätthet och självklarhet.

Språket flyter fram varmt och behagligt och allt blir så underbart vemodigt och vackert och sorgligt men ändå inte uppgivet. Ungefär så som härliga romaner om kärlek och dess förlust brukar vara. De goda kärleksromanerna alltså, de som inte är banala. Romaner som En tyst minut av Siegfried Lenz. Om du vill unna dig ett par tre njutningsfulla lästimmar, borde En tyst minut vara ett säkert kort.

Någon gång framåt sommaren utkommer boken i pocket.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.