torsdag, februari 17, 2011

En intressant diskussion på What´s up-dagen i Västerås

Igår var jag på Stadsbiblioteket i Västerås för att med en grupp bibliotekarier prata om bloggen som plattform för samtal om böcker utan bäst-före-datum. Det var en spännande och lärorik What´s up-dag, inte minst för mig själv. Eller åtminstone hoppas jag att åhörarna tyckte att det var spännande och lärorikt det jag och de andra föredragshållarna hade att säga.

Ann Östman, bibliotekskonsulent från Länsbiblioteket Uppsala/Gävle pratade om hur virtuella barnbibliotekstjänster borde utformas, inte minst med tanke på barn med olika funktionshinder. Det finns mycket kvar att önska när det gäller it-satsningar på barnbiblioteksfronten, men hon visade oss åtminstone några positiva exempel: Östgötabibliotekets barnportal och ett projekt kring svenska klassiker i Smedjebacken.

Karin från Enbokcirkelföralla föreläste om hur sociala medier kan bidra till att människor läser mer och naturligtvis berättade hon också om sina facebooksbokcirklar. Jag som är färsking på facebook har lärt mig lite nya knep om tvåvägskommunikation där. Jättebra, tack Karin.

En spännande (och underhållande) upplevelse var att lyssna på bibliotekarien Mia Dimblad som är svensk mästarinna i Bokberättande. Vilken bokberätterska, jättehäftigt!

Tyvärr missade jag Nina Frid från bokcirklar.se , var tvungen att bege mig hemåt.

Men tillåt mig att återvända till mitt eget framträdande, för det poppade upp en intressat diskussion i samband med att jag lät göra gällande att man som bokbloggare (även som bokbloggande bibliotekarie) ska tillåta sig själv att vara subjektiv och personlig i sitt bokpratande på bloggen och att man också borde våga visa sina känslor för boken man bloggar om. Diskussionen kom att handla om huruvida det är lämpligt eller olämpligt att vara personlig i sitt sätt att tala om böcker när man inte är "man själv" utan "ett bibliotek". Vad tycker ni? Är det bra att en bibliotekarie återger sin egen läsupplevelse och framför sin personliga åsikt om en bok i samband med en bokrekommendation (eller blogginlägg) eller ska han/hon hålla sitt personliga omdöme väl förborgat för låntagaren och endast förhålla sig neutralt (vad nu det innebär)?

Jag motiverade min ståndpunkt med att:

1) Att vara personlig när man bokpratar är inte samma sak som att vara privat. Det är en stor skillnad! Att vara personlig är inte farligt, tvärtom skapar det kontakt.

2) Att vara personlig utesluter inte att man samtidigt är professionell. Båda bitarna går hand i hand, tycker jag.

3) Om man vill/ska inspirera någon annan till läsning, har man nog större chans att lyckas i egenskap av en läsande och bokälskande individ än som en institution.

4) Låntagaren ställer frågan om boken till en individ (om än anställd på ett bibliotek), inte till en institution. Då borde det vara individens åsikt som ventileras, inte bibliotekets.

5) När en bibliotekarie väljer ut böcker till ett bokprat, är det antagligen också bibliotekarien själv som gör urvalet och som har läst de aktuella böckerna. Det är inte biblioteket. Varför då inte berätta vad man tyckte?

En annan aspekt var vad som händer när bibliotekarien får förfrågan om en bok som man läst men inte tyckt om. Jag anser att det är bara att säga som det är, självklart med en motivering och tillägg att "men många andra tycker den är bra" eller något i den stilen. Jag försökte förklara att det inte heller finns något likhetstecken mellan att "jag ogillar en bok = alltså är boken dålig". Det handlar om smak, inte om bokens kvalité. Boksmaken måste få vara individuell och personlig, även för en bibliotekarie. Dessutom kan ju detta leda till ett fördjupat boksamtal om bokens innehåll, handling, stil och genre.

Vi avslutade aldrig diskussionen, det fanns inte tid till det, men kanske kan den fortsätta på facebook , i kommentarsfältet här nedan eller ute på biblioteken. Jag hoppas att samtalet kommer att fortsätta, för frågan är viktig.

Jag är också rädd för att om man är tvekar att prata personligt om en bok, om man tror att den egna läsupplevelsen är olämplig att dela med sig av därför att man är bibliotekarie och därmed representant för en organisation, ja, då blir det inte många boksamtal förda. Då blir det bara en massa prestationsångest som varken gynnar bibliotekarien, låntagaren eller den stackars boken som hemskt gärna vill bli ompratad och, framför allt, läst.

Ja, det var ungefär det diskussionen gick ut på, kom gärna med synpunkter.

Annars finns det ett twitterflöde (#whatsup) från dagen att ta del av: https://twitter.com/#!/search/nearby/%23whatsup

4 kommentarer:

Hermia sa...

Låter som en lyckad dag! Kul att du träffat Ann Ö också :)
Vi pratade en del om förhållningssättet när vi startade biblioteksbloggen i Gävle, bibliotekstipset.wordpress.com
och var ganska överens om att skriva kanske inte neutralt men inte heller alltför personligt. Vi är ju ändå representanter för biblioteket.. Eftersom vi har ordet "tipset" med i bloggnamnet så blir det naturligt att vi just tipsar, det är inte ofta sådant vi inte gillar hamnar där. Men det händer, förstås. På min egen blogg brer jag ut mig lite mer och har ett mer personligt uttryck. Tror jag i alla fall..

Det gäller att ha en lyhördhet i varje möte med bibliotekets besökare både för vad de efterfrågar (och samtidigt försöka överraska med andra alternativ) och för hur långt man kan gå i sina personliga omdömen. Det kan vara känsligt att "ifrågasätta" andras smak.. Men absolut en personlig ingång är nog a o o för ett bra möte :)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Hermia: Kul att du tipsar om er biblioteksblogg, man vill ju gärna se hur andra har gjort när man som bibliotekarie står i startgropen för att börja bokblogga.

Hermia sa...

Roligt med biblioteksbloggen är att vi är rätt många som skriver! Det blir en skön blandning av tips.

Bokomaten sa...

Men varför inte blanda? Man kan inte gilla allt, men man kan ju vara ärlig ändå. Ibland berättarj ag hur jag inte kunde sova på en hel natt för att jag var tvungen att läsa en viss bok, och ibland säger jag att "den fått pris" eller "är väldigt populär" osv. Referenssamtalet är ju en konst i sig, at ställa rätt frågor för att ta reda på vad låntagaren är ute efter och sedan hitta något anpassat efter det. Om man känner av att låntagaren vill veta ens personliga åsikt så varför inte? Är det betydelselöst så kan det ju kvitta? I slutändan handlar det ju om låntagarens önskningar, inte om en själv. Känner att det blev lite rörigt edt här, men hoppas det går fram avd jag menar ändå.;)