2666

2666 - en mer symbolladdad titel får man länge leta efter. Siffran två står för tvåtusentalet och de tre sexorna är som bekant djävulens tal. Chilenaren Robert Bolaño har skrivit en roman om den mänskliga ondskan i vår tid och att läsa boken är som en nedstigning rakt in i helvetet, även om helvetesgraden inte är lika hög hela boken igenom. Samtidigt finns det även ett annat skikt i boken. Man kan nämligen säga att 2666 också handlar om litteratur och författande.

Romanen 2666 är en tegelsten på närmare elva hundra sidor fördelade på fem böcker. Dessa kan läsas som i viss mån fristående romaner, men sammanhanget kan då delvis gå förlorad. Det är bättre att betrakta allt som en helhet eftersom både personerna och handlingen i de separata delarna dras till en och samma punkt på världskartan - Santa Teresa, en fiktiv ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. Santa Teresa är helvetet på jorden. Knarkhandeln och korruption styr, våldet härskar. Hundratals kvinnor våldtas, torteras, mördas. Många av dem förblir oidentifierade, de flesta av morden klaras aldrig upp.

Hela bokens ramberättelse kretsar kring en mystiskt försvunnen tysk författare vid namn Benno von Archimboldi och några litteraturvetares envisa jakt efter honom. Genom Archimboldi får man en del nödvändiga kopplingar mellan romanens alla delar. Förutom Archimboldi och litteraturvetarna handlar 2666 om en småknepig filosofilärare som med alla medel försöker skydda sin dotter från våldet och ondskan i Santa Teresa och vi möter också en sportjournalist som borde bevaka en boxningsmatch men i stället lär känna döden.

Den allra mest mentalt påfrestande delen i romanen är den som heter Avsnittet om brotten. Alla kvinnor som våldtas och mördas! De tandlösa myndigheterna som Bolaño inte är nådig över. Det är en fruktansvärd läsning. Som en minnestavla över det mexikanska våldets alla kvinnooffer. Jag vet inte om kvinnorna i boken är fiktiva personer eller om de levat på riktigt. Men jag känner att vad spelar det för roll egentligen, det viktiga är att Mexikos alla mördade kvinnor nu har fått en röst. Genom att Roberto Bolaño berättar om kvinnorna, gör han dem på sätt och vis odödliga. Läsningen är som att vandra på en kyrkogård och minnas alla döda medan man lusläser sakliga polisprotokoll. Jag blir så ledsen, så ledsen. Och upprörd över den hemska kvinnosynen som präglar det här avsnittet. Ja, illamående nästan.

Det tog tid för mig att läsa ut 2666, jag orkade sällan med fler än femtio sidor åt gången, behövde ta pauser. Smälta innehållet och budskapet. Jag läste sakta, men var tvungen att snart fortsätta igen. 2666 kändes livsviktigt på något sätt, som om jag var på en upptäcktsresa vars mål var att finna kunskap och visdom.

Av de som har läst boken före mig har jag hört att 2666 är lättläst, men jag håller inte riktigt med om det. Språket är inte svårt eller tungt. Tankarna blir tunga. Bolaño har skrivit en mustig roman som rymmer oerhört mycket av mänsklighetens paradoxer och hans litterära stil kräver eftertanke. En sådan sak som humor. Tro det eller ej, det finns även humor i den här helvetesskildringen. Inte så att man gapskrattar precis, Bolaños humor är för subtil och intelligent för det. Man snarare anar sig fram till det roliga och absurda i vissa situationer. Hajar till liksom lite i efterhand.

Bolaño ställer krav på sina läsare. Kanske är det inte så konstigt att jag, när det "bara" var tre hundra sidor kvar, ändrade taktik och bara maratonläste för att äntligen komma i mål. Jag kände mig trött. Men 2666 är all möda värd! För att få en så speciell och vidunderlig läsupplevelse får man betala med tålamod och skärpta sinnen. Att läsa 2666 är ingen vilsam promenad på någon sommaräng. Här blir man andfådd, det törs jag lova.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris