Bokreaböcker som har flyttat hem till oss

Kanske inte så märkvärdiga titlar, men likväl trevliga böcker.

Kan man ha det bättre?

Alla tyska författare heter inte Günter. Inte Siegfried eller Uwe heller.

I senaste numret av ViLäser finns en artikel om den nya tyska litteraturen, den som bryter. Migrantlitteraturen kallas den visst. Det är en litteratur som skrivs, på tyska, av invandrare från andra delar av världen: Ryssland, Bosnien, Syrien, Ungern, Japan med flera. Det är alltså inte enbart fråga om andra eller tredje generationens tysk-turkar som gått och blivit författare. Tvärtom lär mångfalden vara stor.

"Den typiske tyske samtidsförfattaren är inte längre en sjuttioårig man vid namn Günter, med piprökning som sitt varumärke och specialiserad på ofullbordade romanprojekt i 780-sidorsklassen. Sedan ungefär tio år tillbaka pågår nämligen en smygande kulturrevolution i Tyskland. Överst på bestsäljarlistorna, i tv-sofforna och på kulturbilagornas mittuppslag hittar man författare som alla har en sak gemensamt: de är födda utomlands, med ett annat modersmål. Men de skriver på tyska."

De författare som nämns i artikreln är Vladimir Kaminer (Ryssland), Sasa Stanisic (Bosnien), Térezia Mora (Ungern) och Melinda Nadj Abonji (Ungern/Serbien). Av dessa fyra finns bara två översatta till svenska, Kaminer och Stanisic. Moras och Abonjis romaner kommer ut på svenska i höst, kanske lagom till Bokmässan. Jag känner att jag måste hålla utkik.

Farfar upp i graven (på svenska 2008) av Sasa Stanisic är utgiven på Norstedts och kan beskrivas som en mustig familjekrönika indränkt i plommonbrännvin.

Militärmusik (på svenska 2007) av Vladimir Kaminer är utgiven på Ersatz och är en smågalen skröna om Sovjetunionens sönderfall. Jag har läst boken och skriver om den här.

På Thorén och Lindskog, som är ett bokförlag med tysk litteratur på svenska som sin specialitet, hittar jag bara günterklingande författarnamn - och undrar naturligtvis varför. Om migrantböckerna är en sådan succé i Tyskland som artikeln i ViLäser låter påskina, borde det avspeglas i förlagets utgivning, tycker jag.

En förklaring till migrantlitteraturens popularitet i Tyskland är, läser jag i artikeln, att den handlar om dubbla identiteter och om människor som lever mellan olika världar eller i två världar samtidigt. Klart att sådana ämnen är intressanta!

Eftersom årets Bokmässa har tyskspråkig litteratur som tema, hoppas jag att bokförlagen tänker ge ut några av dessa spännande migrantförfattare i svensk översättning (någon som redan har några tips?). Jag hoppas också att några av författarna kommer att gästa Bokmässan, jag skulle väldigt gärna vilja besöka seminnarier där de berättar om sina erfarenheter och sina författarskap.

I skuggan av min bror

I romanen I skuggan av min bror berättar den tyske författaren Uwe Timm sin sexton år äldre brors historia - men också sin egen, sin familjs och sitt lands. När brodern dog, efter att ha sårats på östfronten 1943, var han bara 19 år gammal och det enda som finns kvar av honom idag är en liten papplåda med brev, medaljer, några foton, en tandkrämstub hårdnat till sten, en kam och en dagbok från fronten.

"Frånvarande och ändå närvarande följde han mig genom hela min barndom, i min mors sorg, i fars tvivel, i antydningar som gjordes mellan mina föräldrar. Man berättade om honom, det var små, alltid liknande episoder som beskrev honom som modig och anständig. Också när man inte pratade om honom, var han ständigt närvarande, mer närvarande än andra döda, i berättelser, foton och i fars jämförelser, som även gällde mig, sladdbarnet."

Karl-Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen-SS och blev soldat i SS-Totenkopf-divisionen. I boken försöker Uwe Timm förstå varför han gjorde det, han som inte ens tyckte om att leka med tennsoldater. Hur kunde han stänga av empatin och medkänslan i skenet av lidantet - både ryssarnas, judarnas och sitt egna. Hur kunde brodern betrakta dödandet av civila hemma i Hamburg som ett mord, medan det var en vanlig vardag där han befann sig, inte ens värt att nämna i sina brev från fronten? Så mycket kan hjärntvätt åstadkomma: "75 meter bort röker Ivan cigaretter, krubb för min kulspruta", lyder en notering i Karl-Heinz dagbok, en rad som Uwe Timm återkommer till gång på gång i boken, därför att den är fasnasfull i sin djupaste innebörd.

En del av boken ägnar Uwe Timm också åt sina föräldrar, åt deras sorg, tankar och skuldkänslor och skildringen av detta antar för mig nästan symboliska proportioner. Symboliska i den mån det är möjligt att dra paralleler mellan ett par individer och en hel nation. Kan en individ anses vara medskyldig till en regims fasansfulla gärningar endast genom att låtsas inte se? Att säga "Det där visste vi ingenting om?"

"Min mor, som inte intresserade sig för politik, frågade sig själv om skuld, inget borrande och ingen självförebråelse, men åtminstone så frågade hon sig själv: Vad hade jag kunnat göra, vad skulle jag ha gjort? Jag hade åtminstone kunnat fråga, sa hon, vart de båda judiska familjerna i grannskapet hade tagit vägen?"

Jag anar en djup kritik sippra fram mellan raderna i boken, en kritik mot fegheten som lätt blir till en vana att tiga ihjäl saker och ting i regimer där fruktan för terror och repressalier styr människors handlingar. Men kan människor lastas för att de känner fruktan? Det är frågan det!

I skuggan av min bror har varit omtalad i Tyskland och jag kan förstå det. För mig handlar den här boken om att våga se och om att våga ifrågasätta. Man gör ett val - och alla val man gör får så klart sina konsekvenser: för individen, för familjen, för landet. Förintelsen handlade i mång och mycket om att titta bort, om jag har förstått innebörden i Uwe Timms bok rätt, och då är den en ganska så anklagande bok i så fall. Jag uppfattar också bokens titel som symbolisk eftersom jag tänker på generationerna närmast kriget som har fått leva och verka i krigets och den kollektiva tyska skuldens skugga.

"De visste ingenting för att de inte ville se, för att de tittade bort. På så sätt blir det som ständigt sägs sant: Det vissste vi inget om - man hade inte velat se det, man hade tittat bort."

I skuggan av min bror är en bok som väcker tankar av ett slag som man borde tänka någon gång i livet, fast det inte alls är säkert att man kommer fram till ett svar. Inte just här och nu, kanske, men tänka borde man...
Det jag också tycker om i den här boken - förutom uppgöreslen med broderns skugga - är skildringen av Uwe Timms relation till sina föräldrar och sin syster, berättelsen om familjens sätt att leva. Ett stycke familjeliv i all sin litenhet och storslagenhet under en omvälvande historisk epok. Det är gripande och sorgligt att tänka på hur denne förstfödde och för tidigt döde bror satte spår i familjemedlemmars liv under hela deras livstid.

I skuggan av min bror är väl värd att läsas då den är fängslande och intressant. Stilen och språket är enkelt och utan utsmyckningar men inte desto mindre direktverkande. Det är Jörn Lindskog som har översatt romanen från tyska till svenska.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Prins Charles känsla

Asså, det är kul med humor. Visst är det? Särskilt den som är av den smarta och skarpsynta sorten, även om den bitvis är lite elak. Seriealbumet Prins Charles känsla av Liv Strömquist garvar man åt rätt så mycket, samtidigt som man småryser vid insikten hur mitt i nyllet hennes bild- och textrutor slår. På omslaget står det att boken är "en komisk granskning av den romantiska kärleken som samhällsfenomen" och japp, just så är det.

Vad är kärlek för nånting? Och finns den överhuvudtaget, på riktigt? Jag tycker att den här boken är som en strömquistsk variant på kvinnor-är från-mars-och män-är från-venus-snacket, eller om det var tvärtom, jag minns inte, fast strunt samma. Prins Charles känsla är sjukt rolig i alla fall.

Liv Strämquist utmanar könsrollerna och könstänkandet så det visslar om det och det är ett flertal av så kallade personligheter/kändisar som får sig en känga, till exempel i kapitlen som heter "Vårda en man-VM", "Vård-extra",  "Våra allra mest älskade torskar", "Makt, kärlekskraft & politiska intressen eller "Diana-dagboken". Man skulle kunna tro att det bara är karlarna som satiren vänds mot, men kvinnorna får också sin beskärda del: för handen på hjärtat tjejer, vi är inte alltid så rationella när vi är kära, eller hur, vi glömmer lätt vårt eget värde, sjävständighet och sunda förnuft. Var går gränsen för Gry Forsell till exempel?

Det är inte bara vill-vara-tuff-Gry som förekommer i boken, utan hon har sällskap av Victoria Benediktsson, Lady Diana, Nancy Reagan, Whitney Houston, Odens fru Frigg, Ulla Winblad och ett gäng andra kvinnor, även namnlösa (kanske är det du och jag?). Alla dessa tillkortakommanden. Hjälp!

Männen kommer inte undan så lätt de heller, eller snarare - i synnerhet de kommer inte undan. Kan män läsa den här boken och skratta åt den? Jag hoppas det, men tvivlar på att de är så jättmånga. Fast Arne Weise är nog inte så förtjust i den, det vågar jag lugnt påstå.

Nä, hörrni, läs Prins Charles känsla själva, det blir nog bäst så. Den passar alla som har sinne för humor och törs ifrågasätta könsrollerna, genustänkandet, den romantiska kärleken och psykoanalysen. Det är också kul att få förklarat för sig varför vi i vår kultur föredrar monogami och varför vi (=kvinnor) har behov av att prata känslor.

Teckningarna är svartvita och ser ut typ så här:

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Om Adichies novellsamling "Det där som nästan kväver dig"

I dagens sändning av programmet Lunchtid i SR P4 Sörmland pratade jag om Chimamanda Ngozi Adichies nya novellsamling Det där som nästan kväver dig. Om du vill lyssna på inslaget som är ca fem minuter långt, klicka här.

Du hittar länken även till höger i bloggmenyn.

"Lila hibiskus" som radioföljetong med start idag

Jag måste bara få tipsa om att Cimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus som nyligen kom ut i pocket ges nu som radioföljetong i 25 delar. Det är Tuva Novotny som läser och ljudfilerna kommer att ligga på SR:s hemsida t.o.m. den 25 april 2011. Lyssna om du kan!

Räddaren i nöden

Generatinsromanen Räddaren i nöden av J. D. Salinger publicerades för första gången i USA 1951 och har sedan dess blivit en modern klassiker. Jag har nu äntligen läst den - i den ursprungliga svenska översättningen från 1953 (av Birgitta Hammar) men det finns även en modernare från 1987 (av Klas Östergren), vilken kan nog upplevas fräschare. Fast personligen hade jag inga problem med språket, jag brukar snarare tycka att lite ålderdomliga uttryck bara är charmiga.

Räddaren i nöden handlar om sjuttonårige Holden Caulfield som just för sjuttielfte gången blivit relegerad från skolan. Det är veckan före jul och Holden har några dagar på sig innan relegeringsbrevet når föräldrarna, så han bestämmer sig att på studs lämna plugget och åka till New York. Fast utan att åka hem, han tar hellre in på hotell. Det blir några hektiska dygn med nattklubbsbesök, märkliga hotellrumsäventyr och värkande längtan efter något annat, vackert och mera äkta. Hopplösheten som Holden upplever och genomlever är tryckande och plågsam.

"Man hittar aldrig ett ställe där det är fridfullt, för sådana ställen finns inte. Man tror kanske att dom finns, men så fort man kommer dit och vänder ryggen till, så smyger sej nån fram och skriver "Knulla" på väggen. Försök själva ska ni få se. Om jag nånsin dör och dom lägger mej på kyrkogården och ställer en gravsten ovanpå, så kommer där att stå "Holden Caulfield" och när jag är född och när jag dog, och sen längs ner "Knulla". Jo, jag lovar. jag vet att det kommer att göra det."

Stackars Holden är urless på att vara ung, på hela livet faktiskt. Han vill bara sticka ifrån allt (helst hand i hand med en flicka) men har en minst sagt naiv föreställning om hur han skulle kunna klara livhanken på egen hand.

Holden befinner sig i en fas då han ogillar allt och alla, det mesta gör honom nere och han tycker att allting bara är yta och förställning. Han äcklas av falskheten hos människorna i sin omgivning, allt är jobbigt. Holden är en tänkande själ som längtar efter kärlek. Han saknar sin döde bror och visar kärlek och ömhet för sin lillasyster. På det stora hela har han också en bra relation till sina föräldrar (trots allt) och han är alltid hygglig mot tjejer. Så hygglig att det till och med förstår alla hans chanser att få till det på riktigt.

De här dygnen i NY genomlever Holden en existentiell kris fulladdad med tonårsångest. Han revolterar, gör upp orealistiska planer och leker vuxen en liten stund, men hela tiden är han på det klara med att han snart måste åka hem och möta föräldrarna som inte kommer att jubla.

Jag är glad att jag tog mig för att läsa Salingers berömda roman, den stod och trängdes i läskön ett bra tag. Så det var tur att jag för ungefär en vecka sedan såg ett inslag på tv där Jessika Gedin pratade om Salinger och hans författarskap (jag skriver om inslaget och länkar till det här).

Jag tyckte om Räddaren i nöden, den förflyttade mig till 50-talets New York och, det konstigaste av allt, jag kände att jag förmådde återuppleva tonårslivets kaosartade känslostormar. Fast visst hade jag lust att ruska om Holden! Många gånger!

Jag förtår att flera generationer unga har gjort den här boken till sin, för det finns något tidlöst i Holdens ångest. Samtidigt kan jag tänka mig att den idag är lite av en antingen-eller-bok. Antingen fungerar identifikationen eller så tycker man att Holden bara är en pinsam negativist. Bäst att läsa själv och bilda sig en egen uppfattning.

Dagens dikt: Ett skäl bland många

Hägringar, kan de försvaras?
Inte inför domstol.
Drömmar, väger de något?
Inte i alla vågskålar.
Att dikta, är det hederligt?
Inte särskilt.
Ändå fortsätter ni?
Det är en gammal historia.
Det är Homeros gamla galoscher
som seglar av bara farten.
/.../

(Ett skäl bland många av Werner Aspenström, ur Skäl, 1970)

Idag kände jag att det var läge för lite Aspenström igen.

Boktips inför Bokrean

Årets Bokrea startar på onsdag den 23 februari och så här dagarna innan roar jag mig mycket med att bläddra igenom katalogerna, ringa in spännande titlar och planera inköpet. På bloggens facebooksida ger jag sedan ett par dagar tillbaka boktips inför bokrean - titta in där, kommentera, dela tipsen med dina vänner och tipsa om intressanta titlar du också. Det kommer nya boktips flera gånger om dagen på Bokmania på facebook, ända fram till onsdagen. Så häng med.

På tisdag eftermiddag ska jag bokreatipsa på min arbetsplats också, det ska bli roligt. Då blir det bokprat och fika för hela slanten - fjolårets succé i repris, hoppas jag i alla fall.

Jonathan Safran Foer tänkvärt om böcker

"Det är väldigt roligt att bli påmind om att böcker fortfarande kan skapa en känsla av förundran. Nu för tiden har vi vant oss vid att böcker är underhållning, något som kan avnjutas vid en pool på semestern snarare än något som kan påminna dig om att oväntade saker kan hända. Mycket av den teknologiska utvecklingen har tvingat oss i en väldigt snäv uppfattning av livet. Man ska göra saker mer effektiva. Lätthet är det ultimata värdet. Förr så var det förundran som var det ultimata värdet."

Citatet är hämtat ur en Boklördag-intervju i DN den 12 februari. Det är Jonas Hassen Khemiri som har samtalat med Foer och jag tycker mycket om det där att böcker kan (och borde) skapa en känsla av förundran, inte endast underhålla. Förundran är ett mycket vackert ord i sammanhanget. Och ni som följer Bokmania vet att det är just förundran-skapande-böcker som jag själv gillar och vill sprida vetskap om.

En intressant diskussion på What´s up-dagen i Västerås

Igår var jag på Stadsbiblioteket i Västerås för att med en grupp bibliotekarier prata om bloggen som plattform för samtal om böcker utan bäst-före-datum. Det var en spännande och lärorik What´s up-dag, inte minst för mig själv. Eller åtminstone hoppas jag att åhörarna tyckte att det var spännande och lärorikt det jag och de andra föredragshållarna hade att säga.

Ann Östman, bibliotekskonsulent från Länsbiblioteket Uppsala/Gävle pratade om hur virtuella barnbibliotekstjänster borde utformas, inte minst med tanke på barn med olika funktionshinder. Det finns mycket kvar att önska när det gäller it-satsningar på barnbiblioteksfronten, men hon visade oss åtminstone några positiva exempel: Östgötabibliotekets barnportal och ett projekt kring svenska klassiker i Smedjebacken.

Karin från Enbokcirkelföralla föreläste om hur sociala medier kan bidra till att människor läser mer och naturligtvis berättade hon också om sina facebooksbokcirklar. Jag som är färsking på facebook har lärt mig lite nya knep om tvåvägskommunikation där. Jättebra, tack Karin.

En spännande (och underhållande) upplevelse var att lyssna på bibliotekarien Mia Dimblad som är svensk mästarinna i Bokberättande. Vilken bokberätterska, jättehäftigt!

Tyvärr missade jag Nina Frid från bokcirklar.se , var tvungen att bege mig hemåt.

Men tillåt mig att återvända till mitt eget framträdande, för det poppade upp en intressat diskussion i samband med att jag lät göra gällande att man som bokbloggare (även som bokbloggande bibliotekarie) ska tillåta sig själv att vara subjektiv och personlig i sitt bokpratande på bloggen och att man också borde våga visa sina känslor för boken man bloggar om. Diskussionen kom att handla om huruvida det är lämpligt eller olämpligt att vara personlig i sitt sätt att tala om böcker när man inte är "man själv" utan "ett bibliotek". Vad tycker ni? Är det bra att en bibliotekarie återger sin egen läsupplevelse och framför sin personliga åsikt om en bok i samband med en bokrekommendation (eller blogginlägg) eller ska han/hon hålla sitt personliga omdöme väl förborgat för låntagaren och endast förhålla sig neutralt (vad nu det innebär)?

Jag motiverade min ståndpunkt med att:

1) Att vara personlig när man bokpratar är inte samma sak som att vara privat. Det är en stor skillnad! Att vara personlig är inte farligt, tvärtom skapar det kontakt.

2) Att vara personlig utesluter inte att man samtidigt är professionell. Båda bitarna går hand i hand, tycker jag.

3) Om man vill/ska inspirera någon annan till läsning, har man nog större chans att lyckas i egenskap av en läsande och bokälskande individ än som en institution.

4) Låntagaren ställer frågan om boken till en individ (om än anställd på ett bibliotek), inte till en institution. Då borde det vara individens åsikt som ventileras, inte bibliotekets.

5) När en bibliotekarie väljer ut böcker till ett bokprat, är det antagligen också bibliotekarien själv som gör urvalet och som har läst de aktuella böckerna. Det är inte biblioteket. Varför då inte berätta vad man tyckte?

En annan aspekt var vad som händer när bibliotekarien får förfrågan om en bok som man läst men inte tyckt om. Jag anser att det är bara att säga som det är, självklart med en motivering och tillägg att "men många andra tycker den är bra" eller något i den stilen. Jag försökte förklara att det inte heller finns något likhetstecken mellan att "jag ogillar en bok = alltså är boken dålig". Det handlar om smak, inte om bokens kvalité. Boksmaken måste få vara individuell och personlig, även för en bibliotekarie. Dessutom kan ju detta leda till ett fördjupat boksamtal om bokens innehåll, handling, stil och genre.

Vi avslutade aldrig diskussionen, det fanns inte tid till det, men kanske kan den fortsätta på facebook , i kommentarsfältet här nedan eller ute på biblioteken. Jag hoppas att samtalet kommer att fortsätta, för frågan är viktig.

Jag är också rädd för att om man är tvekar att prata personligt om en bok, om man tror att den egna läsupplevelsen är olämplig att dela med sig av därför att man är bibliotekarie och därmed representant för en organisation, ja, då blir det inte många boksamtal förda. Då blir det bara en massa prestationsångest som varken gynnar bibliotekarien, låntagaren eller den stackars boken som hemskt gärna vill bli ompratad och, framför allt, läst.

Ja, det var ungefär det diskussionen gick ut på, kom gärna med synpunkter.

Annars finns det ett twitterflöde (#whatsup) från dagen att ta del av: https://twitter.com/#!/search/nearby/%23whatsup

Emil, 1 år, berättar om boken "Max potta"

En blivande bokbloggare på tillväxt?

I morgon håller jag föredrag om bokbloggande

I morgon den 16 februari ska jag ta mig till Stadsbiblioteket i Västerås för att under en timme hålla föredrag på tema Om böcker utan bäst-före-datum - att föra boksamtal på bloggen. Föredraget ingår i länsbibliotekens fortbildningsserie What’s up - en fortbildningsserie om biblioteksmedia, litteratur och det nya medielandskapet - och min uppgift blir att med bokmania-bloggen som exempel och utgångspunkt inspirera bibliotekarierna till eget bokbloggande och boktwittrande. Målgruppen är bibliotekspersonal inom Västmanlands-, Örebro-, Sörmlands- och Östergötlands län. Så vitt jag vet är ca femtio personer anmälda.

Det är alltså bokläsning, bokkärlek, bokbloggande och boktwittrande som jag ska tala om i morgon och här nedan kommer exempel på några av rubrikerna i mitt föredrag:

• Läsning som individuell och kollektiv sysselsättning
• Bokblogga - men varför?
• Bokblogga - men om vad?
• Bokblogga - men för vem?
• Bokblogga - men hur?
• Hjälp! En bokrecension?
• Boksamtal - inte kritik
• Bokprata mera!
• Bokbloggandets sanning och konsekvens

Dessutom blir det lite om hur en bokbloggare tänker och så ska jag lyfta ett varningens finger, eller kanske två. Fast mer på skoj än på allvar, förstås.

Om du som läser detta vill boka mig för att hålla ett föredrag eller anordna en workshop om bokbloggande och boksamtal via sociala medier, kontakta mig gärna genom att mejla till bokmania[at]gmail.com .

Jag älskar dig så mitt hjärta brister

Idag är det Alla hjärtans dag och vad passar då bättre än att rekommendera en bok om fördomsfri och gränslös kärlek?

Selma och Hugo är sju år och jättekära, så kära att de bara måste gifta sig. De blir kung och drottning i sitt eget lilla kärleks- och fantasirike. Jag älskar dig så mitt hjärta brister av Anette Skåhlberg (text) och Katarina Dahlquist (bild) är en rikt illustrerad kapitelbok för ungefär sex- till tioåringar och det speciella med boken är att Hugo är en pojke med Downs syndrom. Hugos utvecklingsstörning nämns aldrig rakt ut och är inte heller något som flickan Selma på minsta vis är medveten om, för henne är Hugo den finaste, underbaraste och speciellaste pojke i hela skolan, hennes prins och kung och bästa vän. Vi vuxna ser Hugos typiska utseende på bilderna och förstår genast - fast gör barnen det på samma sätt?

När Hugo en dag kommer hem till Selma för att leka skattjakt och äta middag, säger Selmas mamma att Hugo måste åka hem igen. Att hon inte kan ta ansvar för honom för han är sjuk. Men vaddå? Visst, han var förkyld i förra veckan men nu är han frisk igen. Så varför tjatar hon då om att han är sjuk?

Jag älskar dig så mitt hjärta brister visar en stor respekt för barnens känslor genom att ta dem på allvar medan den sätter vuxnas fördomar på prov och under kritik. Samtidigt rör sig barnen i en värld där verklighet och fantasi går i varandra, precis så som det är - och borde vara - i barnens värld. Det tycker jag om. Många spännande händelser äger rum i boken och förutom kärleksromantiken bjuds det på bus, läskigheter, småfarliga upptåg och magi.

Anette Skåhlberg skriver fängslande och på ett sätt som gör att man ogärna vill sluta läsa och Katarina Dahlquists illustrationer bjuder som vanligt på stora fina bilder i mjuka, glada färger. Ansiktsuttrycken är levande och känslorna fullkomligt strålar ut ur ögonen på figurerna.

Det här en bok som lämpar sig för högläsning eftersom textmassan är relativt omfattande.

Länge leve kärleken!

Berglins om Alla hjärtans dag

Ur: Ett sprillans år med Berglins, väggalmanacka för 2011.

Hjärtblad

Kan det vara så att för att komma åt det som vilar gömt i hjärtats innersta kammare måste man först plocka bort de yttersta bladen, ett efter ett, ungefär som på en lök. Hjärtbladen. Hjärtblad - jag tycker om ordet som utgör titeln på Aino Trosells roman från förra året: Hjärtblad är Aino Trosells tjugonde bok - som jag inte har läst. Jag har lyssnat på den som mp3, läst med öronen som jag brukar säga. För uppläsningen står skådespelerskan Anna Maria Käll och hennes sätt att läsa gör det möjligt att på ett skönt vis sjunka in i berättelsen och vila där så länge boken pågår.

Hjärtblad handlar om barnet-unga flickan-kvinnan Hulda från Malung i Dalarna, i en tid då Sverige befinner sig i brytningstiden mellan bondesamhället och industrisamhället, det vill säga under de sista decennierna av 1800-talet.

När boken börjar är Hulda sju år och nära att drunkna i floden, den som är så kall så kall. Men hon klarar sig, hennes livsvilja och livsglädje vinner över döden. Inte ens den rådande hungersnöden rår på henne, tvärtom uppbådar hon så mycket styrka i sig att hon känslomässigt håller sina småsyskon över hungerns vattenyta. Hon råkar höra någon säga att så länge småbarnen skrattar och busar, dör de inte av hunger och därför ser Hulda till att berätta historier för ungarna och leka med dem. Och vad de skrattar! Förmågan att berätta historier blir Huldas signum, den följer henne livet igenom och gör att hon utmärker sig, blir speciell. Så småningom blir det herrskapet i Stockhom som skrattar åt Huldas berättelser. I Stockholm, din den unga Hulda beger sig efter att ha brutit upp med sitt liv i Dalarna. Först som vandringskulla, sedan som tjänsteflicka hos ett herrskapsfolk i Stockholm. Hennes envishet, karisma, nyfikenhet och medvetenhet om sitt eget värde för henne långt från barndomens Malung men ändå kommer hon inte längre bort än att det finns en väg tillbaka, om än krokig. I alla liv finns det cirklar som förr eller senare måste slutas.

Hjärtblad är en utvecklingsroman och som sådan följer den upp olika stadier av Huldas liv och leverne men jag tycker att de delarna som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen är bäst, mest fängslande. Där upplever jag att jag har störst kontakt med texten, berättarglädjen och språket följer liksom berättelsens gång och ger den värme som en mjuk vante värmer en frusen hand. Men ju längre romanen pågår händer något med språket. Som om Aino Trosell inte längre hade tålamod att välja ord med samma omsorg, de blir bitvis för moderna för att passa bra i Huldas mun, det skaver lite. Transportsträckorna blir också fler.

På det stora hela är Hjärtblad en mer än läsvärd roman om människor i Sverige i en svunnen tid men ändå inte för så förfärligt länge sedan. Jag tycker om böcker som berättar om människors levnadsvillkor. Som Hulda uttrycker det: "en gång kommer jag att vara den som gick före". Och det är hon ju, den som gick före oss och banade vägen. Därför är Hjärtblad en spännande bok att läsa. Kanske är det därför den också är nominerad till Sveriges radios romanpris 2011 (lyssnarjuryns diskussioner börjar den 1 mars).

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Jessika Gedin om J D Salinger

Svt-programmet Gomorron den 8 feburari gästades av Jessika Gedin som berättade om den amerikanske författaren J D Salinger och hans hemligheter. Vi som åker till våra jobb och skolor på vardagsmorgnar missar lätt liknande mycket intressanta inslag, själv råkade jag se reprisen av intervjun helt av en slump. Men tack och lov finns det svt-play. Jag menar - titta gärna på intervjun, för Gedin berättar om Salinger och hans personlighet och författarskap på ett intresseväckande sätt, så kunnig och okonstlad som hon är. Jag blev jättesugen på att läsa Räddaren i nöden och kom på att jag faktiskt hade boken i bokhyllan, ett gammalt loppisfynd. Boken åkte genast fram och hamnade högst upp i läshögen. Förhoppningsvis kommer läsningen av den att bli av inom kort.

Spådom

Efter femton tysta år är Magnus Dahlström, född 1963, tillbaka med en ny roman. Kritikerkåren och bokälskarna gör vågen, det sjuder av upphetsning inför Spådom. Debutverket, prosaboken Papperskorg (1986), fick strålande recensioner för det var en sensation att någon som bara var 23 år gammal kunde skriva så stilistiskt fulländat. Snart etablerade sig Dahlström även som dramatiker, kanske minns ni pjäsen Järnbörd (1989) som väckte enormt starka känslor. Genren som Dahström ägnade sig åt fick till och med en egen beteckning, skräckel, eftersom han blev känd för sina litterära djupdykningar i mänsklig grymhet. På 1990-talet kom ytterligare två romaner, Nedkomst och Hem. Sedan tystnad.

Spådom är en roman i tre till synes fristående delar men för den uppmärksamme är sammanhanget inte svårt att upptäcka. När den röda tråden slutligen framträder tänker man att jaha, där ser man, så här hänger det alltså ihop.

I boken möter vi tre personer, alla med allmännyttiga yrken: en läkare, en polis, en socialarbetare. De ägnar sina dagar åt att hjälpa andra och hjälpviljan är så stark att det uppstår konflikt mellan den och de normer, värden och koder som finns inbyggda i deras respektive yrken. De får problem med gränsdragning mellan sig själva som individer och som de tjänstemän de är. De blir besatta, paranoida och maktmissbrukande.

Först möter vi läkaren som under en vandring i bergen oväntat stöter på en akut sjuk pojke och hans pappa. Pojken är mycket dålig och behöver snabbt specialistvård, en helikopter tillkallas. Läkaren och pappan växlar några ord. Pappan uttalar något som är ett hot. Som är en spådom. Läkaren kan inte släppa tanken på pojken, han letar i sjukhusregistren men utan att hitta minsta spår. En besatthet gror sig allt starkare. Bokens andra del handlar om en polisman som utan grund får för sig att han är förföljd av sin kvinnliga kollega. Även här känslan av hot. Ett inre kaos tar mannen i sitt grepp. Fastare, allt mer. Huvudpersonen i den tredje delen, socialarbetaren, hittar en dag en mystisk lapp i brevlådan. Vem har lagt den där? Frun? Dottern? Och varför? Vad betyder meddelandet med sina konstiga förkortningar? Budskapet tolkas som hotfullt, rent av ödesmättat. Tecknen ska tydas, ledtrådar letas, familjen observeras. Men så blir dottern plötsligt sjuk, mycket sjuk...

Spådom är obehaglig att läsa. Trots att det inte händer särskilt mycket till det yttre, gör gestaltningen att känslan av kaos, absurditet och frustration blir närmast övermäktig. En del av handlingen utspelar sig på huvudpersonernas kontor, denna opersonliga pärmmiljö med tydliga kännetecken och procedurer som upprepas. Det ständigt återkommande avspeglar sig i språket, upprepningar blir ett väl avvägt stilistiskt grepp. Det slår mig också när jag läser boken att personerna brukar sin yrkesjargong också när de talar till vardags. Och i tankarna. Tjänstemannaspråk i privata sammanhang och i den egna tankevärlden känns kusligt, för avsaknaden av gränser mellan det personliga och det allmänna blir då väldigt påtaglig.

Att alla är namnlösa spär också på obehagskänslorna. Namnlösheten gör inte människorna anonyma, snarare känns det som att man betraktar dem och deras mentala inre genom en glasruta eller som en spegling. Då och då blir personerna själva varse sina spegelbilder, det finns många glasrutor att speglas i. Bli speglad av. Speglingen är inte samma som originalet.

Språket i Spådom skulle man kunna skriva en avhandling om. Magnus Dahlström är en stilistiskt trollkarl som lika hänsynslöst som elegant mjölkar syntaxen på alla uttrycksmöjligheter. På varje sida upplever jag att jag har kontakt med texten. Eller, snarare, det är texten som har kontakt med mig. Makten är textens. Den tar tag. Beskrivningar av rörelser, gester, tingens form. Adjektivens rikliga förekomst mot verbens sparsamma. Gestaltning slipad till perfektion.

Berättelserna slutar inte när boken är slut utan fortsätter i mig. Spådom lyser redan starkt på bokhimlen och kommer att göra det mycket länge.

(Ovanstående recension har jag skrivit på uppdrag av Eskilstuna Kuriren där den publiceras 2011-01-25. Med tidningens samtycke återger jag den nu i sin helhet här på bloggen.)


Köp boken på Bokus eller på AdLibris

Hur var det att gästa Bokmässan i helgen?

Foto: Malin Johansson

Det här är vi, några av bloggambassadörerna tillsammans med Bokmässans grundare Bertil Falck (mannen till vänster) och webredaktören Hanna Johansson (sitter på stolen längst till vänster). I helgen träffades vi nämligen i Bokmässans lokaler på Svenska mässan i Göteborg för att dels få göra ett lika avslappnat som intressant och spännande studiebesök bakom kullisserna för Bokmässan, dels för att diskutera utvecklingen av Bokmässans diskussionsforum på nätet - Bokmässan community.

Under söndakvällen, mellan minglet och middagen, hade Bertil Falck ordet och han gav oss nyfikna bokbloggare bakgrunden till hur det hela egentligen började. Det var mycket trevligt att lyssna på honom och samtidigt få smutta på lite vin och mumsa i sig nötter och oliver. Vid halv nio på kvällen övermannades vi dock av hunger så inget annat återstod än att sluta "arbeta" och börja äta. En smaskig matbuffé serverades. Och så lite mera vin. Samtal, samtal, samtal. Sååå trevligt!

På måndag morgon var det uppstigning som på en vanlig arbetsdag, nästan i alla fall. Frukosten serverades klockan åtta på 23:e våningen (vi bodde på Gothia Towers) men tyvärr rådde det dimma ute så utsikten var i princip lika med noll. Jaja, man kan inte få allt.

Efter frukosten var det full fart fram till lunch, vi satt i Bokmässans trevliga kontorslokaler. Av informationschefen Birgitta Jacobsson Ekblom fick vi veta många intressanta siffror när det gäller mediebevakningen av Bokmässan, man förstår verkligen att Bokmässan är en jätteapparat. Tomas Belfrage som är utställningsansvarig berättade i sin tur om vilket pussel det är att få till det i utställningshallen så att alla utställare får plats och blir nöjda (kan avslöja att det rör sig om ett gediget handarbete med färggranna post-it-lappar), medan programchefen Gunilla Sandin delade med sig av informationen kring arbetet med seminarieprogrammet. Och alla tillsammans gav också en och annan rolig anekdot om än den ena, än den andra författaren.

När någon behövde ta en bensträckare kunde han eller hon roa sig med en stunds humor som hängde i form av små tavlor på väggarna i korridoren. Den här var mångas favorit:

En stor punkt på dagordningen var utformningen av Bokmässan community - idéer flödade och det gavs konkreta tips på allt från innehåll, layout, flöde och diverse webbverktyg. Birgitta och Hanna antecknade så pennorna glödde. Grundtanken bakom communityn är att Bokmässan som normalt bara varar fyra dagar per år borde kunna expandera och liksom pågå hela året om, i form av fria samtal.

Närmast i tiden hoppas vi därmed att vi kan börja starta diskussionsgrupper på communityn, för det är viktigt att det litterära samtalet kommer igång på allvar där. Det ska finnas något för varje boksmak. Vi bokbloggare ska se till att det sker, dels genom att sätta igång diskussionerna, dels genom att locka nya läsare att bli medlemmar. Bokmässan community är för läsare, bokälskare och utställare, det är de som har ordet fritt. Communityn är inte Bokmässans ansikte utåt, vilket är på sin plats att påpeka. Ingen annonsering ska finnas där, till exempel. I dagsläget har communityn 3200 medlemmar. Vi hoppas på fler!

Det finns inget fungerande bokforum i Sverige, inte ännu. Det har gjorts försök (t.ex. Boktipset), men utan större framgång. Så vi är övertygade att Bokmässan community har en viktig funktion att fylla.

Efter lunch som för min del innebar den berömda räkmackan, var det dags för avsked och avfärd hemåt.

Dygnet i Göteborg var mycket givande tycker jag, hoppas jag pratar även för de andra - såväl bokbloggarna som arrangören. Jag uppskattar att Bokmässan har gett oss bokbloggare ett erkännande som de boksamtalsproffs vi faktiskt är och att Bokmässan vågar lyssna på oss och ta del av våra kunskaper och erfarenheter kring litterarära samtal i sociala medier. Jag uppskattar också att jag/vi har fått möjligheten att bidra till Bokmässan communitys utveckling. Jag tror att 2011 kommer att bli ett spännande bokmässeår - i den tyskspråkiga litteraturens tecken.

Läs också vad Bokmässan skriver om träffen på sin hemsida. Och vilka var bokbloggarna som jag hade nöjet att umgås med på inspirationsträffen? De här: Boktokig, En bokcirkel för alla, A fraction of the web, Lyrans noblesser, Fiktiviteter, Pocketblogg, Eli läser och skriver, Malin the Writer och Marias bokliv.

Junior börjar förskolan

Krokodilflickan Junior som i giraffseriens första bok Jösta och Johan (recenseras här) adopterades av giraffpapporna Jösta och Johan har hunnit bli fem år gammal och äntligen får börja på förskolan. Hon är överlycklig, men också orolig. Kommer de andra ungarna vilja vara tillsammans med henne när de får se henne? En krokodil? Den nya boken heter Junior börjar förskolan och är även den skriven av Anette Skåhlberg och tecknad av Katarina Dahlquist.

Junior får först en egen krok med sitt namn på och sedan är det dags att träffa alla barnen. Duvan Dennis blir rädd och björnen Bibbi glad medan lejonet Leila, elefanten Elin och strutsen Sven blir mest nyfikna. Hyenasmåttingarna Hej, Halloj och Hurra bryr sig inte, de är för små och sover mest.

 

Junior får många frågor om hur hans föräldrar ser ut, hur långa de är och så. "Min pappa Jösta är fem meter lång och pappa Johan är nästan tre", berättar Junior, varpå ungarna blir övertygade om att de måste vara bamsigaste bamsiga krokodilvidunder, farligare än farligast.

När Jösta och Johan kommer för att hämta Junior på eftermiddagen, utbryter det panik, ungarna springer hals över huvud för att gömma sig. Men inga krokodiler kommer, in genom dörren tittar något annat in.

"Två giraffer med väldigt långa halsar

skrattar och ropar hej,

är det någon härinne

som vill åka rutschkana säg?"

Gissa om det blir ståhej och kul! När Junior är på väg hem, med sina pappor svans i hand, tänker hon att till den där förskolan vill hon gå varendaste dag.

Junior börjar förskolan passar för barn i åldern 2-6 år. Det är kombinerad bok och ljudbok, en cd-skiva ingår. På skivan finns det två versioner av sagan inspelade - en "vanlig" och en godnattsversion i långsammare uppläsning. Mycket praktiskt, tycker jag. Det är författaren Anette Skåhlberg själv som läser och hon gör det utmärkt, som alltid. Det är roligt att lyssna på henne, särkilt med tanke på att texten är lite på rim.

Och illustrationerna? Stora härliga bilder i glada färger. Lilla Junior är riktigt söt! Jag tycker om ungarnas miner och jag ler åt grodan Knut som är dagisfröken. Katarina Dahlquist är jättebra på att fånga känslo- och ansiktsuttryck. Jag har alltid tyckt om hennes teckningar och gör det den här gången också.

Jag är övertygad om att både Jösta och Johan och Junior börjar förskolan är som gjorda för att älskas av människobarnen i Juniors egen ålder. Om du har sådana springande runt benen på dig, unna dem dessa böcker. De är jättecharmiga.



Bokmässans inspirationsträff 2011: del 1

I morgon ska jag åka till Göteborg för att tillsammans med några andra bokbloggare vara med på Bokmässans inspirationsträff och ni må tro att det ska bli riktigt roligt. Jag känner mig taggad och är nyfiken. Vi som ska vara med har sedan november varit aktiva som bloggambassadörer på Bokmässan Community och nu ska vi träffas öga mot öga. Programmet är lika gediget som spännande.

På söndagkvällen, efter välkomstminglet och innan middagen, ska vi lyssna till Bokmässans grundare Bertil Falck som kommer att berätta för oss om hur det hela startade, om utvecklingen av Bokmässan och om spännande händelser under årens lopp.

På måndag förmiddag får vi inblick i arbetet med planeringen av mässan, seminarierna, programmet, utställningen och mediebevakningen. Det ska bli intressant att få höra vad som händer under resten av året, både före och efter de hektiska septemberdagarna då själva Bokmässan brukar pågå.

Sedan ska vi, sist men inte minst, diskutera hur vi kan utveckla Bokmässan community och spåna fram idéer kring bland annat ett bloggcafé på Bokmässan. Samt en del annat.

Vilka är då Bokmässans bloggambassadörer? Här är hela listan på mina bloggkollegor:

A fraction of the web

Bokcirkus

Boktokig

Breakfast bookclub

Böcker böcker böcker

Dantes bibliotek

Eli läser och skriver
En bokcirkel för alla
Enligt O

Fiktiviteter

Hellre barfota än boklös

Ingrids boktankar

Lyrans noblesser

Malin the writer
Marias bokliv

Pocketblogg

Pockethexorna

En tyst minut

När det gäller skådespeleri brukar man säga att det inte finns några små roller, bara små skådespelare. Jag skulle vilja utvidga talesättet genom att utbrista att det inte finns några tunna böcker, bara tunna författare. Mitt belägg för det är kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz, för den är trots sina blott 108 sidor en förtjusande pärla. Och Siegfried Lenz (född 1926) är inte för intet en av Tysklands största efterkrigsförfattare. Så, förvånad är man kanske inte. Men upplyft, berörd och vidrörd. Av berättelsen, av språket, av stämningen, av ömsintheten.

Boken utspelar sig under en sommar och skildrar ett kärleksförhållande mellan en lärarinna och hennes gymnasieelev. Texten är skir av sommarstämningen, doftande av den spirande kärleken och bubblande av tonårspassionen bland övergivna sandslott på stranden. Christian drömmer om en framtid med fröken Stella Petersen, men det är en sommar som ska bli Stellas sista. Kvar blir bara en stor saknad i Christians hjärta.

Jag tycker väldigt mycket om stilen och tonen i den här boken. Det är Christian som är berättaren och när Stella kommer på tal omnämns hon vanligtvis i tredje person, som brukligt är. Men så plötsligt, mitt i ett stycke, ändras tilltalet till ett du och det känns fullständigt naturligt, klart att Christian vänder sig direkt till Stella i sina tankar. Fram och tillbaka, med lätthet och självklarhet.

Språket flyter fram varmt och behagligt och allt blir så underbart vemodigt och vackert och sorgligt men ändå inte uppgivet. Ungefär så som härliga romaner om kärlek och dess förlust brukar vara. De goda kärleksromanerna alltså, de som inte är banala. Romaner som En tyst minut av Siegfried Lenz. Om du vill unna dig ett par tre njutningsfulla lästimmar, borde En tyst minut vara ett säkert kort.

Någon gång framåt sommaren utkommer boken i pocket.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

2666

2666 - en mer symbolladdad titel får man länge leta efter. Siffran två står för tvåtusentalet och de tre sexorna är som bekant djävulens tal. Chilenaren Robert Bolaño har skrivit en roman om den mänskliga ondskan i vår tid och att läsa boken är som en nedstigning rakt in i helvetet, även om helvetesgraden inte är lika hög hela boken igenom. Samtidigt finns det även ett annat skikt i boken. Man kan nämligen säga att 2666 också handlar om litteratur och författande.

Romanen 2666 är en tegelsten på närmare elva hundra sidor fördelade på fem böcker. Dessa kan läsas som i viss mån fristående romaner, men sammanhanget kan då delvis gå förlorad. Det är bättre att betrakta allt som en helhet eftersom både personerna och handlingen i de separata delarna dras till en och samma punkt på världskartan - Santa Teresa, en fiktiv ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. Santa Teresa är helvetet på jorden. Knarkhandeln och korruption styr, våldet härskar. Hundratals kvinnor våldtas, torteras, mördas. Många av dem förblir oidentifierade, de flesta av morden klaras aldrig upp.

Hela bokens ramberättelse kretsar kring en mystiskt försvunnen tysk författare vid namn Benno von Archimboldi och några litteraturvetares envisa jakt efter honom. Genom Archimboldi får man en del nödvändiga kopplingar mellan romanens alla delar. Förutom Archimboldi och litteraturvetarna handlar 2666 om en småknepig filosofilärare som med alla medel försöker skydda sin dotter från våldet och ondskan i Santa Teresa och vi möter också en sportjournalist som borde bevaka en boxningsmatch men i stället lär känna döden.

Den allra mest mentalt påfrestande delen i romanen är den som heter Avsnittet om brotten. Alla kvinnor som våldtas och mördas! De tandlösa myndigheterna som Bolaño inte är nådig över. Det är en fruktansvärd läsning. Som en minnestavla över det mexikanska våldets alla kvinnooffer. Jag vet inte om kvinnorna i boken är fiktiva personer eller om de levat på riktigt. Men jag känner att vad spelar det för roll egentligen, det viktiga är att Mexikos alla mördade kvinnor nu har fått en röst. Genom att Roberto Bolaño berättar om kvinnorna, gör han dem på sätt och vis odödliga. Läsningen är som att vandra på en kyrkogård och minnas alla döda medan man lusläser sakliga polisprotokoll. Jag blir så ledsen, så ledsen. Och upprörd över den hemska kvinnosynen som präglar det här avsnittet. Ja, illamående nästan.

Det tog tid för mig att läsa ut 2666, jag orkade sällan med fler än femtio sidor åt gången, behövde ta pauser. Smälta innehållet och budskapet. Jag läste sakta, men var tvungen att snart fortsätta igen. 2666 kändes livsviktigt på något sätt, som om jag var på en upptäcktsresa vars mål var att finna kunskap och visdom.

Av de som har läst boken före mig har jag hört att 2666 är lättläst, men jag håller inte riktigt med om det. Språket är inte svårt eller tungt. Tankarna blir tunga. Bolaño har skrivit en mustig roman som rymmer oerhört mycket av mänsklighetens paradoxer och hans litterära stil kräver eftertanke. En sådan sak som humor. Tro det eller ej, det finns även humor i den här helvetesskildringen. Inte så att man gapskrattar precis, Bolaños humor är för subtil och intelligent för det. Man snarare anar sig fram till det roliga och absurda i vissa situationer. Hajar till liksom lite i efterhand.

Bolaño ställer krav på sina läsare. Kanske är det inte så konstigt att jag, när det "bara" var tre hundra sidor kvar, ändrade taktik och bara maratonläste för att äntligen komma i mål. Jag kände mig trött. Men 2666 är all möda värd! För att få en så speciell och vidunderlig läsupplevelse får man betala med tålamod och skärpta sinnen. Att läsa 2666 är ingen vilsam promenad på någon sommaräng. Här blir man andfådd, det törs jag lova.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris