söndag, januari 23, 2011

Novelläsning 8: "För mycket lycka" av Alice Munro

Alice Munros noveller hyllas överallt där de blivit lästa, oavsett vilken av novellsamlingarna det är fråga om. Jag har Munro-debuterat med den hittills senaste samlingen (2010) som bär den smått förrädiska titeln För mycket lycka. Men jag har inte läst boken, jag har lyssnat på den som mp3-bok i uppläsning av Helena Brodin och jag är mycket glad över att jag äntligen stiftat bekantskap med Munros författarskap. Jag var också mer än nöjd med Helena Brodins prestation - hennes sätt att läsa berättelserna var behagligt och jag gillade hennes röst och stil.

Novellsamlingen För mycket lycka innehåller tio noveller som alla är ganska strama till sin karaktär, men lyckas ändå krypa in under huden på läsaren. Tyvärr är det svårt att komma ihåg alla novellerna lika mycket när man bara har hört dem en gång, utan möjlighet att bläddra tillbaka i boken för att befästa minnesbilden. Fast de noveller jag minns bäst är så klart de som jag tyckte bäst om. De är tre till antalet: inledningsnovellen Dimensioner och sedan Barnlek och Trä i andra halvan av boken. Människorna som befolkar Munros berättelser är ganska oansenliga och enkla, men inom sig bär de på de märkligaste erfarenheterna och hemligheterna.

Dimensioner handlar om en kvinna som lever ensam eftersom hennes man sitter i fängelse för mord på deras tre barn. Hon brukar besöka honom i fängelset, för hur det än är så är han den enda människa i hela världen förutom henne själv som minns barnens ansikten. Det är en gripande berättelse som väcker många frågor om människors bevekelsegrunder.

Barnlek handlar om en kvinna som bär på en hemlighet från barndomen, en händelse som hon ogärna vill bli påmind om men som hinner i fatt henne långt långt efteråt. Slutet var oväntat för mig, nästan lite chockartat.

Novellen Trä handlar om en man som älskar att vistas i skogen och som vet allt om träd som är hans liv. Det är en märklig berättelse, speciell. Lite gåtfull.

Det jag tidigare har hört om Munros noveller är att de är som miniromaner eftersom de på några få sidor skildrar ett helt liv. Och så är det verkligen. Hon får till det så att ett helt människoöde breder ut sig framför en. Det är mycket spännande. Fascinerande.

För mycket lycka översattes från engelskan av Rose-Marie Nielsen.

Annars har jag en annan novellsamling med Alice Munros noveller hemma: Kärlek, vänskap, hat. Den kommer jag säkert att läsa så småningom, eftersom För mycket lycka gav mersmak. Det känns också som att jag blivit lite mera kompis med novellgenren.

2 kommentarer:

...med näsan i en bok... sa...

Vad kul att höra att du gillade den. Jag gav boken (utan att ha läst den själv) till min mamma i julklapp...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Har din mamma hunnit läsa den än? Hon kommer säkert också att gilla den.