Efter flera års litterära tystnad är författaren Magnus Dahlström tillbaka i rampljuset och upphetsningen inför hans nya roman
Spådom är stor. Jag har inte känt till Magnus Dahlströms existens förrän alldeles nyligen, kanske inte förrän jag såg
ett reportage om honom i
Babel sent i höstas (klicka på länken för att se klippet). Mina bristande kunskaper i fråga om samtida svenska författare hyllade och omtalade på 80- och 90-talet skyller jag som vanligt på min invandrarbakgrund, men ni som följer bloggen vet att jag brukar anstränga mig för att täppa till kunskapsluckorna allteftersom de uppstår. Så även denna gång. Nu har jag
läst på lite grann: prosaböckerna
Papperskorg och
Fyr, dramat
Järnbörd och romanerna
Nedkomst och
Hem. Erhöll Sveriges Radios Romanpris 1997, inget publicerat sedan dess - tills nu när
Spådom kommer. Så mycket fattar jag att Dahlströms författarskap alltid har väckt uppmärksamhet och att hans böcker utmärker sig framför allt genom språket, men även genom sina teman.
DN uppmärksammar Dahlströms comeback i senaste Boklördag, som en uppvärmning inför kommande recension.
Spådom har nämligen recensionsdatum på fredag. Och jag känner mig glad och lite privilegierad eftersom jag inte behöver gå omkring och vara nyfiken längre, då jag läser boken just nu. Ska recensera den i Eskilstuna Kuriren om en vecka. Boken är ... den är... nä ni, jag kan inte skriva något om den nu, tyvärr. Ni får ge er till tåls ett tag.
Men
förlaget presenterar
Spådom så här: "Spådom är en roman i tre delar, sammanlänkade likt tre delar i ett drama, om myndighetsutövare som inte förmår se gränserna för sin myndighet, inte ens gränserna mellan sig och omvärlden. Det är en bok som bär på en stark känsla av hot, berättelser om det påträngande behovet av förändring."
Visst låter det spännande?
