
Eli är en ung kvinna som under långa perioder levt tvångsintagen på en psykiatrisk klinik, med tung medicinering och otaliga bältesläggningar i bagaget. När vi möter henne i början av boken är hon i färd med att skapa sig ett normalt liv i en lägenhet som bara är hennes. Eller, inte riktigt. Pojkarna Espen, Erik och Emil samt prins Eugen är också där. De är röster som bor i hennes huvud. Pojkrösterna har gjort det sedan hon var barn, prins Eugen har flyttat in på senare tid. Terapeuten Jonatan som dagligen kommer på besök hjälper Eli att stå emot pojkrösternas påhitt. Eli ska inte göra som de säger! Vänninan Lolo är också Elis skydd mot omvärlden.
Elis problem är komplexa och bottnar i barndomen. Tung missbruk sedan tidiga tonåren, könsidentitetsförvirring, allvarliga sömnproblem, återkommande psykoser. Därtill synskadad och dyslektiker. Men tro inte att boken endast handlar om hur det är leva med psykisk sjukdom. Det är bara en sida av myntet. Den andra är hur psykvården fungerar. Men sedan, högt ovanför allt detta tunga och sorgliga, svävar helt andra krafter och lyser och värmer. Kreativiteten, kärleken till ordet, Elis behov att uttrycka sig genom sitt skrivande fast hon knappt kan läsa och skriva på grund av dyslexin. Hennes tro på sig själv och övertygelsen att det enda hon duger till är att vara författare, oavsett hur förfärligt hon mår för övrigt. Det finns ett stycke i boken som visar bättre än allt annat hur stark Eli är i sin tro på sig själv, trots omgivningens misstro. Vid tillfället som citatet avser är Eli tolv tretton år gammal och ska snart börja högstadiet. Det är sista lektion med stödläraren:
"Men vad har du egentligen tänkt att bli?" "Författare", svarar jag snabbt. "Författare", säger hon förvånat, "det tror jag du kan glömma". "Och pjäsförfattare", fortsätter jag, "och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och tv. Och rita omslagen till mina egna böcker." jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.
"Jag tror du ska slå författariet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så bli det lättare." "Det är realistiskt, för det är det jag vill." "Men du", avbryter stödfröken," ... lycka till på högstadiet nu."
Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.
Elis själ går sönder, lagas och går sönder igen. Hon är som en filt med många hål i, frågan är om det finns nog med tyg mellan hålen för att laga dem. Och om det finns något tyg kvar att fästa tråden i. Åren går.
Varje dag och natt är en kamp, det är tungt att leva - men också roligt. Författarframgångarna kommer. När man läser En dåre fri kan man inte undvika att undra hur mycket av Beate Grimsrud själv finns i Eli. Troligen en hel del, även om boken inte är tänkt att kallas för självbiografisk. Men beröringspunkterna och likheterna är många, så mycket är säkert.
Det är inte bara berättelsen om Eli som är fängslande, språket är minst lika fantastiskt. På samma sätt som Eli är skör och stark, är språket det också. Korthugget och poetiskt målande om vartannat. I den här boken finns inget endast åt det ena eller andra hållet, allt är lite av varje men väl avvägt.
Det här boken är mitt första möte med Beate Grimsruds författarskap, trots att hennes tidigare böcker blivit nominerade till Augustpriset, Bragepriset och Nordiska Rådets Litteraturpris. En dåre fri är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2011. Det priset vann hon en gång förut.
Beate Grimsrud är onekligen en författare att läsa mer av. En dåre fri är helt enastående, tycker jag. Och den gav mig tankar som jag inte haft förut. Så här tyckte jag när jag bara var halvvägs i romanen.