onsdag, januari 05, 2011

"En dåre fri" - läsrapport i halvtidspausen

Romanen En dåre fri som jag just nu läser är helt fantastisk, jag är fullkomligt uppslukad av texten så här halvvägs in i romanen. Språket bara omsluter mig som en filt. Vad sägs till exempel om det här: "Ute ligger snön vit och fluffig. Träden har mjuka vita muskler." eller "I botten av ögonblicket binder jag en liten knut." Som underbaraste fina poesi. Jag är faktiskt så uppspelt över den här boken att jag börjar på allvar undra om jag inte redan är framme vid årets bästa läsupplevelse, fast det bara är den 5 januari idag. Dessutom fattar jag inte hur jag kunde missa att läsa Grimsruds tidiagare böcker.

Ganska i början av boken finns ett avsnitt som handlar om huruvida boken är självbiografisk eller inte, eftersom man anar att det finns många likheter mellan bokens huvudperson Eli och författaren Beate Grimsrud. Under seminariet som man kan höra på Bokmässan Community fick Beate naturligtvis den tjatiga frågan och stycket citerades:

"Händelserna väntar på att bli en berättelse. Skulpturen slumrar i stenen. Jag skriver återigen om barndomen. Först tänkte jag mig minnet som ett foto som när jag skrev gjordes om till en målning. Och att målningen stod som minnet sen. Men ju mer jag skriver desto mer ser jag ju att minnet inte är något foto från början. Det finns inget original. Är skapande att skriva och sudda samtidigt? Jag tror inte det. Jag tror det förflutna är en virvlande flod det ständigt går att kliva ner i. Jag brukar säga att allt jag skriver är självupplevt, för jag har ju upplevt det när jag skrivit ner det med hela mitt känsloregister. Men att det skulle vara sant från början är fel. Minnena ligger inte kvar där man lämnat dem. Dem har man släpat med sig genom livets alla kringelikrokar. Som en kälke att dra på, mycket har ramlat av och mycket har kommit till."

Visst är det ett bra svar?

En dåre fri är en bok som öppnar dörren till en värld där psykisk sjukdom anger takten och där psykvården inte heller är helt frisk i skallen alla gånger. Jag kommer naturligtvis att skriva mer om boken när jag har läst ut den. Kanske under tiden också, vem vet om jag kan låta bli. Jag kommer säkert också att notera fler citat - för att behålla små skärvor av Grimsruds språk även efter att jag blivit tvungen att återlämna boken till bibblan.

Jo, lyssna gärna på seminariet med Beate (du hittar ljudfilen om du klickar på Community-länken här i inlägget).

4 kommentarer:

Håkan Tendell sa...

Ibland kan alltför poetiskt språk i prosa sänka en läsupplevelse, störa den magi den som pågår mellan författaren och läsaren, men det där med trädens vita muskler håller jag med om är en helskön ordkombination.

Boktokig sa...

Oj, den boken måste jag läsa!!!

ewa sa...

Intressant är att man hittar ord och meningar från hennes tidigare böcker i En dåre fri. Eller åtminstone från Har någon sett mig någon annanstans, som jag läste flera gånger och den gav nya tankar varje gång. Jag håller med Håkan Tendell att ett för poetiskt språk kan stå i vägen för en prosaberättelse. Men det har jag inte upplevt med Grimsrud. Författaren diskuterar senare i boken om hur självbiografisk den är. Det är intressant. Jag drogs ändå med in i berättelsen med Beate Grimsrud som Eli, tyvärr.
mvh ewa

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Håkan: Jag tycker inte att så är fallet med "En dåre fri". Här är det poetiska sparsamt, bara som pricken över i:et. Språkets styrka ligger snarare i det sparsamma. Sparsamhet och bilderna utgör en sällsam symbios.

Ewa: Intressant det här med att vissa tankar återkommer!

Boktokig: Ja, rekommenderas varmt.