Sista januari idag - här kommer månadens lilla bokslut

2677 sidor fördelade på sex böcker har jag läst i januari - en bra start på det här läs- och bokåret, tycker jag. Det blev en kanadensisk novellsamling (A Munro), tre svenska romaner (B Grimsrud, A Trosell, M Dahlström), en fransk kortroman (N Bouraoui) och en spansk-chilensk mastodontroman (R Bolaño). Två av böckerna var ljudböcker, fyra inbundna. Ingen har mer än ett år på nacken, så då kan man säga att jag har roat mig med boknyheter eller i alla fall nästan-boknyheter. Bara bra böcker. Inte en enda besvikelse. Hälften av böckerna väntar ännu på sin bloggrecension (Hjärtblad, Spådom och 2666), men de kommer allt eftersom, jag lovar.

(Titlar och författarnas fullständiga namn står under fliken "Böcker lästa 2011" här ovan.)

En av många älskad författare är tillbaka

Om knappt två veckor kommer en ny bok av Chimamanda Ngozi Adichie. Efter romanerna Lila Hibiskus och En halv gul sol presenterar hon sig nu som novellförfattare - boken heter Det där som nästan kväver dig och förlaget lovar att läsaren kommer att känna igen sig. Snart vet jag om det stämmer, för boken ligger redan på soffbordet och lockar, lockar. Att det handlar om noveller är bra, för då kommer Novellutmaningen att få en liten puff framåt, skulle jag tro.

Aktuell lässtatus

Så blev det då läge att återkomma till Roberto Bolaños 2666 som jag av olika skäl tvingades prioritera bort de senaste tre veckorna. Idag har jag försökt hetsläsa, har nu bara 150 sidor kvar. Visserligen blir inte boken utläst idag, troligen inte i morgon heller, då lästiden snart måste klippas av till förmån för efterlängtat familjeumgänge, men jag börjar se slutet klart och tydligt. 2666 är en bra bok, men i ärlighetens namn måste jag säga att jag trots allt redan är trött på den, 1053 sidor är 1053 sidor.

Under dagens läsning kom jag till ett intressant avsnitt som handlar om en författares rädsla för att misslyckas med sitt skrivande. En sak är säker: Om Bolaño oroade sig för sin duglighet som författare medan han höll på med sitt skrivande, kan han lugn skörda sina lagrar och le lyckligt där han sitter i sin himmel.

"Hans rädsla var alltså den rädsla som är välbekant för de flesta som en vacker (eller inte så vacker) dag bestämmer sig för att göra skrivandet, och framför allt skrivandet av skönlitteratur, till en del av sitt liv. Rädslan för att vara dålig. Och rädslan för att inte bli erkänd. Men framför allt rädslan för att vara dålig. Rädslan för att ens ansträngningar och bemödanden ska bli bortglömda. Rädslan för fotavtrycket som inte lämnar spår. Rädslan för att slumpen och de fyra elementen ska sudda ut ens spår som inte är djupa nog. Rädslan för att äta middag ensam och att ingen ska lägga märke till en. Rädslan för att inte mötas av uppskattning. Rädslan för misslyckandet, för att göra bort sig. Men framför allt rädslan för att vara dålig. Rädslan för att för all framtid hamna i de dåliga författarnas helvete."

Bokmania recenserar i P4 Sörmland idag

Radiosändning vid lunchtid idag.

Tidigare idag, mellan klockan elva och halv tolv närmare bestämd var jag med i Recensenterna i programmet Lunchtid som dagligen sänds i P4 Sörmland. Boken som jag valde att recensera var En dåre fri av Beate Grimsrud. Jag tycker att den boken är så bra, så bra! och hoppas och önskar att så många som möjligt upptäcker den och läser den. Om du vill höra inslaget (det är min tur direkt efter första låten), klicka på länken. 

Kärlekens geografi

Med Nina Bouraouis böcker är det så att har man läst en vill man läsa fler. De är ofta små till formatet men smäller till och drabbar en med stor kraft. Kärlekens geografi är den tredje boken som jag har läst av henne och är lika fascinerad över den här som över Innan männen och Dockan Bella (läs mina recensioner här och här). Nina Bouraouis litterära styrka ligger i språket, i det konstnärliga men likväl precisa uttrycket. Hon är en sann språkkonstnär utan att för den sakens skull krångla till saker och ting. Tvärtom visar hon oss hur man kan ge även den starkaste känslan ett namn.

Kärlekens geografi handlar den växande passionen mellan en författare och hennes betydligt yngre beundrare. Han är en konstnär som finner inspiration i kvinnans utgivna Dagbok och skickar henne länken till sin hemsida som hon sedan med allt större besatthet följer. Kärleken gror, passionen växer, hon blir förälskad i P. P:s unga ålder ser hon mest som en fördel eftersom han därmed inte kan vara en del av hennes förflutna. De skriver till varandra först, sedan börjar de träffas även i det verkliga livet, skriver igen. Jag tycker mycket om hur t.ex. deras första intima möte skildras:

"Vi stod hud mot hud, utan språk, slräckslagna och lyckliga över upptäckten av det vi innerst inne var."

Jaget i boken funderar mycket kring sina känslor och kring P:s känslor, hon tänker och resonerar kring kärlek och intimitet och det är så vackert skrivet att man blir alldeles svag i knäna. Men floskler är bannlysta, inget sådant finns hos Bouraoui. Hon beskriver inte kärleken med ord man vanligtvis förväntar sig utan gestaltar känslorna så att resultatet blir den underbaraste underbara litteratur. Det blir poetiskt och smart, starkt och mjukt.

"Vi var inte bara vid liv, vi var mitt i livet, i det som var allra vackrast och allra osäkrast, allra skörast och allra starkast."

Om du ännu inte har läst något av Nina Bouraoui (född 1967) som är en av Frankrikes mest begåvade unga författare, gör det ganska snart. Hennes böcker förtjänas att bli lästa av många! Det är texter som låter oss vila i vardagen, sjunka ner in i oss själva en liten stund. Och väl där kan vi i lugn och ro fundera över de stora frågorna här i livet.

Kärlekens geografi översattes av Maria Björkman.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Tre bokälskande bokförlag startar en bokcirkel tillsammans

Det har blivit så populärt med bokcirklar att till och med bokförlag vill starta en och rida på vågen. Det är ju jättebra!

Bokförlagen Elisabeth Grate, Weyler och Sekwa ska tillsammans köra igång en bokcirkel med respektive förlags senaste böcker. En torsdag i varje månad, från och med februari, ses man på ett av förlagen (i Stockholm) för att samtala om en färsk roman. Bokläsarna är naturligtvis välkomna att delta, det är bara att anmäla sig. Maxantalet är tolv personer sammanlagt och tre av platserna är reserverade åt förlagsmänniskorna så först till kvarn gäller. Sista dag för ansökan är söndagen den 30 januari, så skynda skynda.

Och vilka böcker kommer att läsas under våren?

1) Kullen av Jean Giono (Elisabeth Grate, 17/2)
2) Ru av Kim Thúy (Sekwa, mars)
3) De imperfekta av Tom Rachman (Weyler, april)
4) De spräckliga av Hugo hamilton (Elisabeth Grate, maj)

Deltagarna i cirkeln får förmånen att läsa bra romaner och det ofta innan de recenserats eller kommit ut i handeln. Man får också tillfälle att diskutera litteratur med förlagens medarbetare. Dessutom får man köpa varje bok till en mycket förmånligt pris, 150 kronor. Inte dumt alls.


För mer information och kontaktuppgifter läs här.

Jag tycker att det är en jätterolig idé och ett trevligt initiativ av Elisabeth Grate, Weyler och Sekwa. Hoppas att bokcirkeln blir en succé.

Novelläsning 8: "För mycket lycka" av Alice Munro

Alice Munros noveller hyllas överallt där de blivit lästa, oavsett vilken av novellsamlingarna det är fråga om. Jag har Munro-debuterat med den hittills senaste samlingen (2010) som bär den smått förrädiska titeln För mycket lycka. Men jag har inte läst boken, jag har lyssnat på den som mp3-bok i uppläsning av Helena Brodin och jag är mycket glad över att jag äntligen stiftat bekantskap med Munros författarskap. Jag var också mer än nöjd med Helena Brodins prestation - hennes sätt att läsa berättelserna var behagligt och jag gillade hennes röst och stil.

Novellsamlingen För mycket lycka innehåller tio noveller som alla är ganska strama till sin karaktär, men lyckas ändå krypa in under huden på läsaren. Tyvärr är det svårt att komma ihåg alla novellerna lika mycket när man bara har hört dem en gång, utan möjlighet att bläddra tillbaka i boken för att befästa minnesbilden. Fast de noveller jag minns bäst är så klart de som jag tyckte bäst om. De är tre till antalet: inledningsnovellen Dimensioner och sedan Barnlek och Trä i andra halvan av boken. Människorna som befolkar Munros berättelser är ganska oansenliga och enkla, men inom sig bär de på de märkligaste erfarenheterna och hemligheterna.

Dimensioner handlar om en kvinna som lever ensam eftersom hennes man sitter i fängelse för mord på deras tre barn. Hon brukar besöka honom i fängelset, för hur det än är så är han den enda människa i hela världen förutom henne själv som minns barnens ansikten. Det är en gripande berättelse som väcker många frågor om människors bevekelsegrunder.

Barnlek handlar om en kvinna som bär på en hemlighet från barndomen, en händelse som hon ogärna vill bli påmind om men som hinner i fatt henne långt långt efteråt. Slutet var oväntat för mig, nästan lite chockartat.

Novellen Trä handlar om en man som älskar att vistas i skogen och som vet allt om träd som är hans liv. Det är en märklig berättelse, speciell. Lite gåtfull.

Det jag tidigare har hört om Munros noveller är att de är som miniromaner eftersom de på några få sidor skildrar ett helt liv. Och så är det verkligen. Hon får till det så att ett helt människoöde breder ut sig framför en. Det är mycket spännande. Fascinerande.

För mycket lycka översattes från engelskan av Rose-Marie Nielsen.

Annars har jag en annan novellsamling med Alice Munros noveller hemma: Kärlek, vänskap, hat. Den kommer jag säkert att läsa så småningom, eftersom För mycket lycka gav mersmak. Det känns också som att jag blivit lite mera kompis med novellgenren.

Nu är Bokmania-bloggen hörbar

Med hjälp av gratisversionen av ReadSpeaker har jag gjort bloggen hörbar, åtminstone är det alla inläggen man kan lyssna på (länkar och rubriker i högermenyn funkar inte utan att man betalar för programmet). Varför är det plötsligt angeläget med en lyssna-funktion? Jo, jag ska nämligen påbörja ett samarbete med Sörmlands taltidning som Länsbiblioteket Sörmland producerar och ge länets synskadade prenumeranter tips på bra ljudböcker. Därför tycker jag att att det vore bra om man kunde lyssna även på innehållet här på bloggen, för det är inte uteslutet att Bokmania får tack vare boktipsen i taltidningen nya besökare. Jag hoppas på det i alla fall. Och då är det självklart för mig att anpassa sidan i den mån det är möjligt. Jag vet ännu inte med vilken regelbundenhet inspelningarna kommer att ske, men roligt ska det bli. Första inspelningsomgången blir på måndag vecka fem.

Författaren Magnus Dahlström gör comeback

Efter flera års litterära tystnad är författaren Magnus Dahlström tillbaka i rampljuset och upphetsningen inför hans nya roman Spådom är stor. Jag har inte känt till Magnus Dahlströms existens förrän alldeles nyligen, kanske inte förrän jag såg ett reportage om honom i Babel sent i höstas (klicka på länken för att se klippet). Mina bristande kunskaper i fråga om samtida svenska författare hyllade och omtalade på 80- och 90-talet skyller jag som vanligt på min invandrarbakgrund, men ni som följer bloggen vet att jag brukar anstränga mig för att täppa till kunskapsluckorna allteftersom de uppstår. Så även denna gång. Nu har jag läst på lite grann: prosaböckerna Papperskorg och Fyr, dramat Järnbörd och romanerna Nedkomst och Hem. Erhöll Sveriges Radios Romanpris 1997, inget publicerat sedan dess - tills nu när Spådom kommer. Så mycket fattar jag att Dahlströms författarskap alltid har väckt uppmärksamhet och att hans böcker utmärker sig framför allt genom språket, men även genom sina teman.

DN uppmärksammar Dahlströms comeback i senaste Boklördag, som en uppvärmning inför kommande recension. Spådom har nämligen recensionsdatum på fredag. Och jag känner mig glad och lite privilegierad eftersom jag inte behöver gå omkring och vara nyfiken längre, då jag läser boken just nu. Ska recensera den i Eskilstuna Kuriren om en vecka. Boken är ... den är... nä ni, jag kan inte skriva något om den nu, tyvärr. Ni får ge er till tåls ett tag.

Men förlaget presenterar Spådom så här: "Spådom är en roman i tre delar, sammanlänkade likt tre delar i ett drama, om myndighetsutövare som inte förmår se gränserna för sin myndighet, inte ens gränserna mellan sig och omvärlden. Det är en bok som bär på en stark känsla av hot, berättelser om det påträngande behovet av förändring."

Visst låter det spännande?

Fyra böcker på gång samtidigt

Nu är det rätt så rörigt i läsfåtöljen. Nästan som vanligt alltså, kan man säga. Fyra böcker har jag på gång samtidigt. Bolaños tegelsten 2666 är ännu inte utläst, har fortfarande den femte avslutande delen kvar att läsa. Att jag har pausat läsningen beror på att annat akut i läsväg kom emellan (Grimsruds En dåre fri var den skildiga). Sedan började jag läsa Kärlekens geografi av Nina Bouraoui för jag kände för den en kväll strax innan läggdags. Så hoppade jag raskt över till en brådskande recensionsbok, Spådom av Magnus Dahlström. Och i hörlurarna har jag Hjärtblad av Aino Trosell. En intressant blandning i alla fall.

Bokmania får allt fler nya spännande uppdrag

På sistone har jag tack vare Bokmania-bloggen fått en del spännande erbjudanden - det är härligt när det händer saker och man utvecklas. Förutom att jag sedan ett drygt år tillbaka frilansar som litteraturkritiker i Eskilstuna Kuriren ska jag nu också anlitas som föreläsare och recensera böcker i radio. En spännande vår väntar!

Det är den 16 februari som ska jag föreläsa på What´s up? i Västerås om hur det är att föra boksamtal på nätet. What´s up? är en fortbildningsserie om det nya medielandskapet och är ett samarbete mellan Länsbibliotek Sörmland, Länsbibliotek Västmanland, Länsbibliotek Östergötland och Regionförbundet Örebro. Länsbiblioteken söker efter nya sätt för litteraturen att ta sig till låntagarna och då är bokbloggandet ett givet alternativ.

Några fler mindre järn ligger i elden när det gäller samarbetet med Länsbiblioteket Sörmland och jag hoppas att de idéer som finns kommer att utvecklas till något spännande. Mer om det senare i så fall, vill inte ta ut något i förskott.

Annars ska jag från och med den 26 januari och sedan varje sista onsdag i månaden ända fram till sommaren recensera böcker i programmet Lunchtid i Sveriges Radio P4 Sörmland. Senast jag brukade medverka i ett bokpratsprogram i radio var för två år sedan och tycker fortfarande att det var synd att programmet lades ner.

Och i början på februari bär det av till Göteborg för att tillsammans med några andra duktiga bokbloggare och representanter för Bokmässan bl.a. diskutera utvecklingen av Bokmässan Community.

Som sagt: Det kommer att bli en spännande och givande vår.
Vill du anlita mig som föreläsare, bokpratare eller erbjuda mig recensionsuppdrag? Kontakta mig på bokmania[at]gmail.com .

Nu har fan blivit religiös och blivit med facebook

Ja, det kan man gott säga. Nu har även lilla Bokmania blivit stor, fallit för grupptrycket och skaffat ett konto på facebook. Ses vi där? Du hittar Bokmania-bokblogg här.

En dåre fri

En dåre fri av Beate Grimsrud tillhör den begränsade skaran av böcker som med ordets kraft spränger sig igenom pansaret av läsarens låtsastrygga tillvaro. Kan en människa vara på en gång skör och stark? Ja, det kan hon. Eli, som är romanens huvudperson, är det.

Eli är en ung kvinna som under långa perioder levt tvångsintagen på en psykiatrisk klinik, med tung medicinering och otaliga bältesläggningar i bagaget. När vi möter henne i början av boken är hon i färd med att skapa sig ett normalt liv i en lägenhet som bara är hennes. Eller, inte riktigt. Pojkarna Espen, Erik och Emil samt prins Eugen är också där. De är röster som bor i hennes huvud. Pojkrösterna har gjort det sedan hon var barn, prins Eugen har flyttat in på senare tid. Terapeuten Jonatan som dagligen kommer på besök hjälper Eli att stå emot pojkrösternas påhitt. Eli ska inte göra som de säger! Vänninan Lolo är också Elis skydd mot omvärlden.

Elis problem är komplexa och bottnar i barndomen. Tung missbruk sedan tidiga tonåren, könsidentitetsförvirring, allvarliga sömnproblem, återkommande psykoser. Därtill synskadad och dyslektiker. Men tro inte att boken endast handlar om hur det är leva med psykisk sjukdom. Det är bara en sida av myntet. Den andra är hur psykvården fungerar. Men sedan, högt ovanför allt detta tunga och sorgliga, svävar helt andra krafter och lyser och värmer. Kreativiteten, kärleken till ordet, Elis behov att uttrycka sig genom sitt skrivande fast hon knappt kan läsa och skriva på grund av dyslexin. Hennes tro på sig själv och övertygelsen att det enda hon duger till är att vara författare, oavsett hur förfärligt hon mår för övrigt. Det finns ett stycke i boken som visar bättre än allt annat hur stark Eli är i sin tro på sig själv, trots omgivningens misstro. Vid tillfället som citatet avser är Eli tolv tretton år gammal och ska snart börja högstadiet. Det är sista lektion med stödläraren:

"Men vad har du egentligen tänkt att bli?" "Författare", svarar jag snabbt. "Författare", säger hon förvånat, "det tror jag du kan glömma". "Och pjäsförfattare", fortsätter jag, "och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och tv. Och rita omslagen till mina egna böcker." jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

"Jag tror du ska slå författariet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så bli det lättare." "Det är realistiskt, för det är det jag vill." "Men du", avbryter stödfröken," ... lycka till på högstadiet nu."

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

Elis själ går sönder, lagas och går sönder igen. Hon är som en filt med många hål i, frågan är om det finns nog med tyg mellan hålen för att laga dem. Och om det finns något tyg kvar att fästa tråden i. Åren går.

Varje dag och natt är en kamp, det är tungt att leva - men också roligt. Författarframgångarna kommer. När man läser En dåre fri kan man inte undvika att undra hur mycket av Beate Grimsrud själv finns i Eli. Troligen en hel del, även om boken inte är tänkt att kallas för självbiografisk. Men beröringspunkterna och likheterna är många, så mycket är säkert.

Det är inte bara berättelsen om Eli som är fängslande, språket är minst lika fantastiskt. På samma sätt som Eli är skör och stark, är språket det också. Korthugget och poetiskt målande om vartannat. I  den här boken finns inget endast åt det ena eller andra hållet, allt är lite av varje men väl avvägt.

Det här boken är mitt första möte med Beate Grimsruds författarskap, trots att hennes tidigare böcker blivit nominerade till Augustpriset, Bragepriset och Nordiska Rådets Litteraturpris. En dåre fri är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2011. Det priset vann hon en gång förut.

Beate Grimsrud är onekligen en författare att läsa mer av. En dåre fri är helt enastående, tycker jag. Och den gav mig tankar som jag inte haft förut. Så här tyckte jag när jag bara var halvvägs i romanen.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

"En dåre fri" - läsrapport i halvtidspausen

Romanen En dåre fri som jag just nu läser är helt fantastisk, jag är fullkomligt uppslukad av texten så här halvvägs in i romanen. Språket bara omsluter mig som en filt. Vad sägs till exempel om det här: "Ute ligger snön vit och fluffig. Träden har mjuka vita muskler." eller "I botten av ögonblicket binder jag en liten knut." Som underbaraste fina poesi. Jag är faktiskt så uppspelt över den här boken att jag börjar på allvar undra om jag inte redan är framme vid årets bästa läsupplevelse, fast det bara är den 5 januari idag. Dessutom fattar jag inte hur jag kunde missa att läsa Grimsruds tidiagare böcker.

Ganska i början av boken finns ett avsnitt som handlar om huruvida boken är självbiografisk eller inte, eftersom man anar att det finns många likheter mellan bokens huvudperson Eli och författaren Beate Grimsrud. Under seminariet som man kan höra på Bokmässan Community fick Beate naturligtvis den tjatiga frågan och stycket citerades:

"Händelserna väntar på att bli en berättelse. Skulpturen slumrar i stenen. Jag skriver återigen om barndomen. Först tänkte jag mig minnet som ett foto som när jag skrev gjordes om till en målning. Och att målningen stod som minnet sen. Men ju mer jag skriver desto mer ser jag ju att minnet inte är något foto från början. Det finns inget original. Är skapande att skriva och sudda samtidigt? Jag tror inte det. Jag tror det förflutna är en virvlande flod det ständigt går att kliva ner i. Jag brukar säga att allt jag skriver är självupplevt, för jag har ju upplevt det när jag skrivit ner det med hela mitt känsloregister. Men att det skulle vara sant från början är fel. Minnena ligger inte kvar där man lämnat dem. Dem har man släpat med sig genom livets alla kringelikrokar. Som en kälke att dra på, mycket har ramlat av och mycket har kommit till."

Visst är det ett bra svar?

En dåre fri är en bok som öppnar dörren till en värld där psykisk sjukdom anger takten och där psykvården inte heller är helt frisk i skallen alla gånger. Jag kommer naturligtvis att skriva mer om boken när jag har läst ut den. Kanske under tiden också, vem vet om jag kan låta bli. Jag kommer säkert också att notera fler citat - för att behålla små skärvor av Grimsruds språk även efter att jag blivit tvungen att återlämna boken till bibblan.

Jo, lyssna gärna på seminariet med Beate (du hittar ljudfilen om du klickar på Community-länken här i inlägget).

Jag är en bokkramare

Tidigare idag hade jag ett spännande bokbloggsrelaterat ärende på Länsbiblioteket Sörmland (jag berättar mer så småningom eftersom en del av planerna kring samarbetet än så länge är lite hemlis) och utanför kontoret där mötet äge rum fanns det en skål med färgglada gummiarmband med texten "jag är en bokkramare". Om jag försåg mig med ett av varje färg? Sååå klaaart jag gjorde.

Nu är det stressigt, ska jag säga er

De här tre böckerna är biblioteksböcker som jag reserverade strax innan julhelgen och (också) strax innan jag började läsa tegelstenen 2666 av Bolaño. Jag hämtade hem dem häromdagen.

I 2666 har jag fortfarande den femte bokdelen (tillika 300 sidor) kvar att läsa medan jag i panik påbörjar En dåre fri. Det är nämligen korttidslån på den, många låntagare står i kön och lånetiden går ut om en vecka. Inte en chans att få lånetiden förlängd alltså, så det är bara att tillfälligt lägga Bolaño åt sidan och ta Beate Grimsrud till sitt hjärta. Jag började läsa En dåre fri i eftermiddags och... oh, så bra den är. Vilket språk och vilken närvaro! Är redan helt tagen. Den här läsningen kommer att gå hur fort som helst, det känns svårt att slita sig ifrån boken. Men vänta, har inte jag en hemtenta att skriva också de närmaste dagarna? Shit, nu har det verkligen kört ihop sig. Ja, stressigt, det är vad det är. Antar dock att ingen tycker synd om mig, nähänä.

Några ord om fjolårets misslyckade novelläsningsprojekt

Novellutmaningen (se även bildlänken i menyn till höger här på bloggen) som jag drog igång i början av förra året gick åt pipan, rent ut sagt. Stora planer hade jag! Noveller skulle läsas och presenteras på bloggen flera gånger varje månad. Hahaha, jag skrattar åt mig själv. Först bestämde jag att läsperioden skulle pågå fram till sommaren men eftersom det inte hände särskilt mycket på novellfronten förlängde jag lästiden året ut. Och vad hände då? Inte ett smack. Helt dött. Nada. Jag tror inte jag läste en endaste pyttekort novell på hela hösten. Hur kunde det gå så himla snett? En orsak är säkert den att jag har lite svårt för novellen som genre. De tar liksom slut innan jag knappt hunnit komma in i texten, med efterföljande förvirring i skallen och ett stort frågetecken inristat i pannan Hoppsan, är det redan slut?. Hm, i och för sig var just detta en av anledningarna till att jag ville utmana mig själv med att läsa noveller - jag ville ju lära mig att läsa dem och att uppskatta upplevelsen av dem. Jag vill inte säga att jag misslyckades med att upptäcka tjusningen med noveller, fast problemet kvarstår. Jag har helt enkelt inte gett novellböckerna en rättvis chans då ja inte grävde tillräckligt djupt. Alltså, om till och med alla de fina novellsamlingarna som står i bokhyllan här hemma förblev olästa, så är felet mitt och inte novellernas. Okej, jag är en dålig, dålig, dålig läserska. Fast jag försökte, det gjorde jag. En och annan novell blev läst till en början, både klassisk och modern, men sedan kom mycket annat emellan. Så: Vad gör jag nu? Ska jag ge upp hela projektet eller ska jag förlänga läsutmaningen på obestämd tid framåt? Förresten håller jag just nu på med Alice Munros novellsamling För mycket lycka - som jag gillar. Kanske det ger sig?

Medelålders plus är också en stor favorit

(Klicka på bilderna för att få dem större.)