Jag slutade att läsa boken Gänget i tunnelbanan (Vi barn från bahnhof ZOO) av tyskan Christiane F. Trots att den är en djupt tragisk och autentisk skildring av Christianes väg rakt ner in i herointräsket (hon var bara 13 när allt började) och berättelsen så klart berör i sin råhet, hopplöshet och smutsiga nakenhet, känner jag starkt att den har åldrats litterärt och inte fångar fast mig. Man har läst den här typen av vittnesmål och jag-har-varit-i-helvetet-och-vänt-böcker förut och jag kan inte värja mig mot gäspningar. Med sting av dåligt samvete, förvisso (för det är ju så hemskt så hemskt, allting), men eftersom alla sprutor på smutsiga tunnelbanetoaletter, abstinensbesvär och prostitutionshandlingar avlöser varandra i en strid ström tröttnar jag just av den anledningen. Kanske är det en djupare reflektion kring det genomlevda jag saknar? Stilen i boken är mycket enkel, mest korta meningar med fokus på här och nu medan jag skulle vilja ha något mer. Boken är antagligen tänkt som en reportagebok för det finns även fotografier och kommentarer av poliser, socialarbetare och av mamman.Jag har läst mer än halva boken, men nu räcker det. Gänget i tunnelbanan kom ut på 70-talet och filmatiserades 1981. Jag gissar att filmen står sig bättre gentemot tidens tand och dessutom är den känd för sina utmärkta skådespelarinsatser samt David Bowies musik.
Men som en ungdomsbok kan Gänget i tunnelbanan säkert fungera än idag, som ett inlägg i narkotikafrågan. För när det gäller beskrivningar av vad drogberoende gör med människor väjer Christiane F inte för något, hur obehagligt och människoovärdigt det än är. Förortsproblematiken finns också här.
